Den övertydliga ondskan

Filosofen Harald Ofstad ville avslöja nazisten i oss alla. Lena Andersson har läst nyutgåvan av Vårt förakt för svaghet. En modern klassiker som genomlyser ondskans värsta former men misslyckas med att demaskera det förment goda.

I väntan på grönt vid ett övergångsställe på Folkungagatan i Stockholm står jag och läser i Vårt förakt för svaghet, när jag hör en man bredvid mig säga: ”Bra titel. Det där är verkligen något man måste tänka på.”

Utan att känna till boken eller dess innehåll associerar mannen genast till det löplopp i Götgatsbacken som han just sprungit. Det heter ångestloppet, berättar han, och är 209 meter långt. Utan att känna till vad boken handlar om visar han upp en imponerande precision i tankekopplingarna utifrån titelns lilla underlag. I Nazityskland skulle inget lopp kunna heta ångestloppet.

Någon typisk löpare är han inte. Han har sprungit i jeans och t-tröja och bär på en del oändamålsenlig extra kroppsvikt, vilket ofrånkomligen gör löpning till ett tungt värv. ”Ser du vem det är?” frågar jag. Ansiktet på bokomslaget är Adolf Hitlers manipulerat till samtidsmodern skägg-stubb och Iphone-hörlurar. Han känner inte igen honom. Jag vänder på boken och visar baksidan där samma foto av Hitlers ansikte syns men med originalmustasch.

”Jaså den där galningen. Är det bara muschen som ändrats eller åldern också? Han ser yngre ut på framsidan.” ”Det är bara mustaschen.”

Sedan går vi åt varsitt håll, han med nummerlappen på bröstet som det står ångestloppet 209 meter på, jag med två versioner Hitler i handen.

Omslaget till Karneval förlags nyutgåva av Harald Ofstads bok är så kongenialt med bokens tes som det någonsin kan bli: att nazismens förakt för svaghet också är ”vårt”, att nazismen inte är artskild från ”oss” i det samhällssystem vi tror är nazismens motsats. Omslaget är kraftfullt, klyftigt, effektivt och otäckt. Det är inte trevligt att bära omkring på Hitlers ansikte under de veckor jag läser boken. Att se in i hans ögon är obehagligt. Jag läser in saker i de här ögonen, vilket är trams. Man kan ha exakt de här ögonen och inte begå folkmord och man kan antagligen begå folkmord med varm blick. Det var ju det vi skulle lära oss, att vi inte ser det utanpå, att karaktären inte ska utläsas i dragen. Men såtillvida har Ofstad rätt. Frenologin lever och frodas i ny tappning, benägenheten att göra förmodanden om människor utifrån yttre egenskaper och ännu starkare utifrån grupptillhörighet avtar inte.

Omslaget lider dock av samma vansklighet som Harald Ofstads tes. Hitler var inte vem som helst då och såg inte ut som vem som helst. Hans idéer var inte gängse och han smälte inte in i sin tid. Mustaschen var inte standard i samtiden såsom skäggstubb och Iphone-lurar är standard i dag. Nazismen var en oerhörd renodling av vissa föreställningar i samtiden då och är det ännu mera nu. Visserligen lever vi i en tid besatt av grupper och särarter men efter Hitler handlar det inte om rastankar utan om kultur och identitet. Ett fåtal fördömda vill förpassa och döda utifrån kultur och identitet, medan det stora flertalet vill uppskatta och uppvärdera utifrån dem. I den mån symboler för grupper (motsvarigheterna till gul stjärna) används i dag i detta samhälle är det självvalt för att skilja ut sig i sökandet efter respekt och månande om det unika hos gruppen. Ofstad menar knappast detta med sin tes att nazismen finns inom oss, men jag tror inte att företeelsen är så oskyldig som den verkar. När man ständigt tränar sig i att urskilja särart i positiv bemärkelse och dra upp gränslinjer mot andra, besitter man vad som krävs för att plötsligt vända på förtecknen; man vet vem som är vad. Särartsvurmandet är i värsta fall andra sidan av det nazistiska myntet, men det var inte det Ofstad avsåg.

Ofstads text och omslagets bildlösning påminner om det gamla dilemma vi alltid har att förhålla oss till: Är det skillnaderna eller likheterna man ska fästa vikt vid? När Gudrun Schyman polemiskt konstaterade att de patriarkala strukturerna i Sverige i grunden är desamma som hos talibanerna bestämde hon sig för att se likheter där avgrundsdjupa skillnader är uppenbara. Men det var förstås just för att de är uppenbara som hon talade om likheterna. Det kan vara fruktbart för att få syn på saker, men också förlamande: Om vi inte skaffar oss en ny människa med ett helt nytt sätt att fungera och organisera tillvaron så är skillnaderna i anständighet mot de värsta systemen världen har sett inte något vi kommer att belöna eller glädjas över.

Det är mot denna form av obeveklighet som mottot ”det bästa får inte vara det godas fiende” har uppfunnits.

Generellt kan man säga att utopister och psykologiska revolutionärer intresserar sig för likheter mellan system med uppenbara skillnader, och har fallenhet för att påpeka att det som andra kallar framsteg bara är fernissa. De som till sitt temperament snarare är reformister och skeptiker beträffande människans möjligheter till snabba stora förändringar, är mer benägna att fästa vikt vid skillnader mellan angenäma och oangenäma system. De är mindre böjda att hävda att allt egentligen är samma skit och innerst inne är vi alla nazister och talibaner så länge vi inte kastar allt överbord och oss själva därtill.

Första gången Vårt förakt för svaghet gavs ut på svenska var 1972. (Ofstad, då verksam som praktisk filosof vid Stockholms universitet, skrev boken på norska.) Vid denna tid var utopiska och allt kullkastande politiska idéer vardag, omprövning av varjehanda konvention påbjuden och Vietnamkriget ett brännglas för de koloniala frågorna. Avkoloniseringens slutfas är den historiska bakgrund mot vilken Ofstad driver sin tes att nazismens tankegods inte avslutades med kriget utan finns i utspädd men dold form också i de liberala demokratierna och i synnerhet i USA:s utrikespolitik och självbild.

Ofstads nazism i nutiden handlar inte om nynazister eller öppen antisemitism. Han gör den viktiga iakttagelsen att nazismens tankegods efter Hitler inte kommer att kallas nazism. Den kommer att kläs i ett språkbruk vi kan godta. Den dag demokratierna blir fascistiska kallas fascismen demokrati. Därför måste vi alltid vara vaksamma på våra praktiker och värderingar, vårt tänkande om styrka och svaghet, duglighet och oduglighet, framgång och misslyckande. Vi måste förhindra att språket blir slagord, slagträn, paroller och täckelser i stället för verktyg i en sökande analys där språkets avsikt inte är att dölja utan att frilägga verklighetens beskaffenhet oavsett vad den visar sig vara. Nazismen är inte i första hand gaskamrar och förtryck av minoriteter, menar han, utan en mentalitet, en verklighetsuppfattning och en uppsättning normer och värderingar som får eländet till följd.

Ofstad visar övertygande hur nazismen präglas av antirationalism, hyllning av känslan, intuitionen, våldet och hårdheten samt hur den nedvärderar självständigt tänkande, uppvärderar tron på den allsmäktiga ledaren, förkastar sexuell frihet och ”osedlighet” liksom brist på religiositet. Listan på allt den vill bestämma över i människors liv och tänkande är lång, som sig bör för totalitära ideologier. Ofstads tanke är alltså att vi i skenet av detta ska se nazisten i oss, och nazismen i vårt samhälle, i stället för att förledas av vårt avståndstagande från gaskamrar och förföljelse.

Jag är inte säker på att bokens upplägg leder honom dit han vill. Ofstad är på något sätt låst av sina metoder som analytisk filosof. Merparten av boken ägnas åt att i detalj finfördela nazismen som ideologi. Med utgångspunkt i Hitlers skrifter gör han logiskt oklanderliga uppställningar och kategoriseringar av nazismens syn på ras, överhöghet, mindervärdighet, moral, strid, segrare, styrka och svaghet. Analysens utförlighet ter sig efter ett tag både överarbetad och tröttande. Den fjärmar nazismen i stället för att visa på dess likheter med andra ideologier (vilket ju var syftet). Felet med upplägget är nog att nazismen inte behöver avslöjas. Det är den förmenta godheten som behöver dekonstrueras, inte det som alla redan är överens om är fel. Genom att nazismen helt saknar adekvata indignationspunkter och inte identifierar några moraliska dilemman saknar den helt lockelse på intellektet och tål därför inte riktigt denna tvåhundrasidiga filosofiska seriositet.

När Ofstad i slutkapitlet äntligen ska visa på parallellerna mellan nazismen och de liberala demokratierna blir han vag. Den analytiska stringensen försvinner när den som mest behövs. Han påstår att parallellerna med de liberala demokratierna föreligger men visar det inte. Jag får inga epifanier om hur nazismens dyrkan av styrka liknar det liberala samhällets dyrkan av styrka, framgångsjakt och utslagning. Jag tror inte att det är fruktbart att kalla dessa företeelser nazism, snarare är de en följd av friheten att ”söka lyckan” och frånvaron av statlig intervention för att förhindra olyckan. En form av likhet finns, inte minst på idrottens område (vilket jag skriver om i en annan text i föreliggande Sans), men eftersom liberalismen är allt annat än rasinriktad blir skillnaden inte oväsentlig. Något är dock Ofstad på spåren med sina funderingar om hur rädslan för svaghet och hyllandet av auktoritär styrka är gemensamma för åtskilliga idésystem och praktiker.

Men jag tror att Ofstad med fördel kunde ha vänt på sin stek. Nazismens dåligheter kunde ha presumerats, varpå det filosofiskanalytiska krutet lagts på en skoningslös genomlysning av de liberaldemokratiska samhällenas – eller de liberaldemokratiska ideologiernas för att få konsekvens i jämförelsen – påstådda likheter med nazismen. På det stora hela skulle nog likheterna inte ha blivit så många.

Ibland skiner den bakomliggande antikoloniala lidelsen igenom sakligheten. Som ett av sex kriterier på nazism anförs ”tron på att man har rätt att ingripa i andra gruppers (länders) inre angelägenheter”. Vad han ville få sagt var troligen att USA:s anfallskrig på Vietnam var moraliskt likvärdigt med nazismens anfallskrig trettio år tidigare. Det hade varit bättre att skriva ut det än att hävda ett så befängt kriterium för nazism. Det medför ju att omvärlden inte ska ingripa när ett land blivit nazistiskt och har ihjäl och plågar sin befolkning. Det bör inte betecknas som nazistiskt att rädda människor från nazismen.

De övriga och ganska generella kriterierna som Ofstad identifierar (utöver den specifika analysen av det nazistiska idésystemet) är: elittänkande, identifikation med makt och förakt för svaghet, tron att konflikter bör lösas med våld, tron att man i en ”högre” morals namn har rätt att upphäva alla vanliga moralregler i kamp mot ”de mindervärdiga”, samt att den som kan härska över andra också har rätt till det.

Detta låter som människan sedan urminnes tider. Maktrelationer uppfanns inte på 1930-talet, ej heller auktoritärt styre, hyllande av hårdhet eller utplåning av avvikelse. Tappra försök görs och har gjorts för att tygla dessa drag hos människan och försöka balansera på den vassa eggen mellan motstridiga intressen, önskemål och ambivalenser. Nazismen utmärker sig genom att den i motsats till andra ideologier uppmuntrar det värsta i människan i stället för att försöka sträva bort från det och hålla det i schack.

Givetvis är det möjligt att se det som att vi är nazister i förhållande till jordens materiella ojämlikhet, människor går under utan att vi gör något eller tänker på det. Men är det följden av en specifik ideologi? Snarare sker det i avsaknad av en moraliskt hållbar världsomspännande ideologi och anständighet. Människorna är också nazister i sitt förhållande till djuren, även om retoriken inte heller här liknar nazismens. Om vi som samhälle hade en ordentlig moralfilosofisk debatt om människans förhållande till djuren skulle vi inte kunna fortsätta som vi gör.

Dessa smärre invändningar mot bokens resonemang hindrar inte att jag tycker att Harald Ofstad med sin bok och dess fantastiska titel, lika emblematisk som Hannah Arendts Den banala ondskan, gjort en djupgående insats för att förjaga dunkel, grymhet och antihumanism. Det knepiga är att motmedlet som i dag gives, dyrkan av svaghet och uppvärdering av särart, inte är någon lösning. Målet för mänsklig utveckling borde kanske i stället vara att dekonstruera och utmana själva uppfattningarna om svag och stark i deras fastfrusna former. Detta genom att inte förmoda eller estimera vare sig styrka eller svaghet utan endast se till hur människorna och djuren har det i sin existens.

Lena Andersson är författare, dramatiker och kolumnist.