Jesusforskning under falsk flagg

Forskningen om ”den historiske Jesus” kallar sig vetenskaplig, men den använder inte historievetenskaplig metod. Den konstruerar egna ”kriterier” och staplar trosvissa gissningar på varandra. Trots det accepteras den numera både i akademiska läroböcker och på universitetskurser.

När någon påpekar ett fel i Bibeln kan man lugnt svara: ”Ja, ja. Det där upptäckte de tyska bibelforskarna redan under 1800-talet.” För det gjorde de säkert. Det pågick grundliga undersökningar av särskilt Nya Testamentet vid de tyska universiteten på den tiden. Även om forskarna var troende kristna så slätade de inte över de problematiska och motsägande passagerna. Och de snålade inte med sina upptäckter. En del böcker gick ut i massupplaga. I dag sprids kunskaperna nästan enbart i akademiska seminarierum eller finns insprängda i tjocka luntor.

På 1800-talet ville de så kallade liberalteologerna använda historisk forskning för att ge den sanna bilden av människan Jesus. Kring sekelskiftet 1900 var den metoden körd i botten. Den mångsidigt begåvade Albert Schweitzer förklarade i en uppmärksammad bok att teologernas historiske Jesus inte blivit annat än en idealiserad bild av dem själva.

Vid den tiden publicerades även populära böcker med allt mer bisarra idéer om Jesus. Flera av dem hävdade dessutom att han aldrig existerat som jordisk varelse. Det är en ohållbar slutsats. Berättelserna om Jesus är för osammanhängande, mytiska och motsägelsefulla för att duga som underlag för ens konturerna av en historisk person. Men det är inget bevis för att människan Jesus från Nasaret aldrig har existerat. Det kan han ha gjort ändå, liksom miljontals andra människor som vi inte kan få tillförlitlig kunskap om.

NÅGOT DECENNIUM IN PÅ 1900-TALET började allt fler teologer inse att den kristna tron måste söka bekräftelse längs andra vägar än historieforskningens. Den nya teologin gick ut på att Bibeln innehöll ett budskap från Gud till människorna, men att detta inte kunde knytas till historiska händelser eller historiska personer. Budskapet hade förmedlats genom de tidiga kristnas vittnesmål, som först spritts i muntlig form, sedan skrivits ner som liknelser, underberättelser med mera. De så kallade Jesusorden skapades av tidigkristna profeter. Den historiske Jesus var tämligen oväsentlig. Det som räknades var trons Kristus.

Sådana åsikter var dominerande inom den akademiska, protestantiska teologin från 1920-talet framemot 1970-talet, även om enstaka kritiska röster höjdes redan på 1950-talet. Kritikerna ville ha tillbaka Jesus som historisk personlighet. De förklarade utan omsvep att skälen var rent teologiska. Kristendomen behövde en historisk person som utgångspunkt. Om man inte kunde belägga Jesus ord och gärningar historiskt skulle kristendomen vara utan grund. Därför måste man leta fram och beskriva den ”historiske” Jesus.

Forskningens geografiska tyngdpunkt har numera flyttats från Tyskland till USA och Storbritannien. Där sitter ett otal akademiker och kör 1800-talets debatter i repris. Var Jesus en apokalyptisk profet som förutsåg en snar domedag? Eller var han en blid vishetslärare? Hur uppfattade han sig själv? Trodde han att han var Messias? Vilket var hans förhållande till judendomen? Varför blev han korsfäst? Finns det spår av muntliga källor i evangelierna? Ska Johannesevangeliet ses som en rent litterär skapelse? Vilken var innebörden i beteckningarna ”Guds son” och ”Människosonen”?

SVAREN PÅ DE FRÅGORNA är lika svävande som på 1800-talet. Evangelierna är helt enkelt för röriga och motsägelsefulla för att Jesusforskarna ska komma någon vart. De kallar sin verksamhet för historisk forskning. Men de använder inte den källkritiska metod som varit etablerad inom historieforskningen i över hundra år. I stället ställer de upp egna ”kriterier”, med vetenskapligt klingande beteckningar, som exempelvis det dubbla dissimilaritetskriteriet. Med det menar de att ett Jesusord (eller en Jesushandling) som inte harmonierar med tidens judendom eller den tidiga kristendomen troligen är äkta. Även de flesta Jesusforskare ifrågasätter numera försöken att konstruera en Jesus som är så avvikande som möjligt från sin omgivning. Ett annat verktyg är genanskriteriet. Det betyder att ett Jesusord troligen är äkta om det har bevarats, trots att det kan ha varit besvärande för de tidiga kristna. Men Jesusforskarna vet inte vad som var genant för fornkyrkan, så där spretar deras åsikter åt alla håll.

En av reglerna inom den historiska källkritiken är att man ska sträva efter att bygga sina slutsatser på flera av varandra oberoende källor som inte är tendentiösa. Här stryker Jesusforskarna först villkoret om tendens, eftersom hela Nya Testamentet är tendentiöst i den meningen att det är skrivet av kristna för att värva nya anhängare eller stärka de egna i tron. Kravet på flera oberoende källor kallar Jesusforskarna för tvärsnittskriteriet. Samtidigt påstår de att hela Nya Testamentet bygger på en gemensam muntlig tradition om Jesus. Men då kan inget i den vara oberoende. Allt blir bara smärre variationer inom ramen för samma berättelse. Jesusforskarna talar också om ett koherenskriterium, som bygger på det som ”säkerställts” med tvärsnittskriteriet. Eftersom det sistnämnda inte duger för att säkerställa något, så faller förstås också koherenskriteriet.

Nya kriterier blir bara påbyggnader på samma bräckliga grund. Det dubbla similaritetskriteriet utgår från att Jesus predikningar var tillräckligt lika judendomens utläggningar för att vara begripliga, men samtidigt tillräckligt olika för att ge honom dödsstraff. För den tidiga kristendomen var de en utgångspunkt, men samtidigt så säregna att hans efterföljare inte skulle ha kunnat ha hitta på dem. Det historiska sannolikhetskriteriet gör en liknande helgardering. Utvidgningen av kriterierna har snart nått den punkt då allt vad Jesus sade och gjorde blivit ”sannolikt”. Så trots alla pesudovetenskapliga dekorationer leder allt bara tillbaka till den kristna tron på vad som står i Nya Testamentet.

Jesusforskarna börjar i regel med en gissning, som de kallar hypotes. Men för att en hypotes ska ha vetenskapligt värde måste man kunna ange vad som skulle kunna verifiera eller falsifiera den. Jesusforskarnas gissningar kan varken bekräftas eller vederläggas, eftersom Nya Testamentet är en så otillförlitlig källa. Därför glider de resonemangsvis från en gissning om att något är tänkbart till att det blir troligt och till slut högst sannolikt. Sedan lägger de till det helt felaktiga påståendet att all historisk kunskap bygger på sannolikheter och påstår att Jesusforskningen är vetenskaplig historieforskning.

FLERA JESUSFORSKARE HAR MENAT att man kan bedriva historisk forskning om Jesus utan att behöva ta den kristna tron till hjälp. De har dock bara kunnat visa upp ett gytter av motsägande Jesuskonstruktioner.[i] Andra Jesusforskare drar därför in Gud i sina  förklaringsmodeller.

I Sverige heter den mest framträdande akademiska representanten för den linjen Bengt Holmberg, professor emeritus i Nya Testamentets exegetik vid Lunds universitet, präst i svenska kyrkan och biskopskandidat i Göteborg år 1991.

I sin bok Mer än människa: Jesus i forskningens ljus från 2005 påstår han att många forskare i dag inkluderar Jesus underverk i ”listan på vad som är historiskt sannolikt”. Enligt honom beror det på att forskningen om Jesus ”nu har börjat befria sig från upplysningstidens verklighetsuppfattning att allt övernaturligt är mytologiskt”. Holmberg avslutar sin bok med att sanningen om Jesus inte kan greppas av någon forskning. Men den är ”är en hjälp för tron att finna denna sanning, en gåva från Gud till vår tid och kultur, som vi har fått för att djupare förstå och tillägna oss det största som har hänt på vår jord.”

Det kan Holmberg få tycka så länge han skriver egna böcker under eget namn. Men han finns också med i en av de mest använda akademiska läroböckerna i ämnet religionsvetenskap/teologi. Boken heter Jesus och de första kristna: Inledning till Nya Testamentet. Den är från 2008, på drygt 500 sidor och utgiven av Svenska Kyrkans förlag Verbum. Där får man söka efter författarnamnen i en särskild förteckning. Avsnittet om den historiske Jesus har skrivits av Bengt Holmberg. Han påstår att han vill ge ”en på vetenskaplig forskning baserad bild av människan Jesus” och betecknar det han gör som ”vetenskaplig historieskrivning”. Det är att hissa falsk flagg. Han påstår nämligen att historievetenskapens metodregler har en ”självvald begränsning” som gör det lockande att ”gå vidare till upplysningens kunskapsteoretiska misstag”. Dessa är att ”påstå att det inte finns mirakel, profetior, Gud och gudomliga ingripanden i mänsklig verklighet”. Men Holmberg ser fram emot att nya värderingar ska styra forskning och undervisning i framtiden. Han skriver uppskattande att många forskare ”numera” är benägna att se Jesus ”botanden och demonutdrivningar och andra underverk […] som historiska händelser”.

DET HÄR ÄR REN KRISTENDOMSPROPAGANDA och sådan får man bedriva i Sverige. Vi har religionsfrihet. Men vid skattefinansierade universitet ska verksamheten bygga på vetenskaplig grund, enligt högskoleförordningen. Där får inte religiös tro styra forskningen. Religiösa forskare och lärare får inskränka sig till att sprida sitt trosbudskap utanför universitetet.

Runt om i västvärlden står naturvetare på vakt mot försöken att infoga skapelseberättelsen som en ”vetenskaplig” del av biologiundervisningen. Nu är det tydligen dags att utvidga bevakningen till andra områden. De som vill tro på Gud må göra det. Men de har ingen rätt att kalla sin religiösa tro för vetenskap i syfte att kunna smussla in den i undervisning och forskning vid svenska universitet.