Sans nr 3 2014 Ledare: Essens, ras och populism

Det blåser nationalistiska och populistiska vindar i Europa. EU-valets utfall är på många sätt illavarslande och en påminnelse om att Europas mörka 1900-talshistoria fortfarande hänger över oss. I höst stundar ett svenskt val som på många sätt kommer att bli en rysare. I botten av de nya strömningarna i Europa finns en irrationalitet och människosyn som banar väg för de vanföreställningar som populism och extremism vilar på.

Det handlar om den essentialistiska människosynen som ligger till grund för religiösa föreställningar om människans essens, men som också genomsyrar populistiska, högerextrema och rasistiska föreställningar – oavsett om man avser rent biologisk rasism eller i överförd mening såsom etnisk, kulturell eller religiös rasism.

Essentialismen i sig är boven i dramat. Motsatsen till den är den sekulära humanismen, som menar att en människa definieras av sina värderingar, handlingar och val, inte av sin essens. Det är dessa som gör henne till människa och utvecklar hennes essens. Existensen kommer före essensen. Men de religiösa, nationalistiska och populistiska perspektiven vänder på steken och anser att alla människor har en essens som kommer först: antingen är den nedlagd av Gud i människan (i den religiösa tolkningen), definierad av rasen (i den biologisk-rasistiska tolkningen) eller av kulturen, religionen eller etniciteten (som i Sverigedemokraternas världsbild).

Det givna motgiftet är en uttalat icke-essentialistisk människosyn, där varje människa bedöms som individ. Då definieras ingen utifrån sin kultur, etnicitet, sexualitet, livsåskådning, kön och så vidare.

Märkligt nog tycks många intellektuella vara klara över att man inte längre kan säga ”svarta, de är på det här sättet” eller ”muslimer, de är på det där sättet”, men samma personer kan ofta formulera sig essentialistiskt vad gäller kön, ”kvinnor är på det här sättet”. I vår kultur är somliga essentialistiska föreställningar mer accepterade än andra. Irrationellt och godtyckligt.

I en debatt med Sverigedemokraternas Mattias Karlsson diskuterades partiets föreställning om att ju längre bort från Sverige en människa lever, desto mer främmande är hennes kultur för oss. Jag berättade för honom om min familjs besök i Kina för en tid sedan. En ung guide hjälpte oss att navigera runt i Peking. Kvinnan var välutbildad, talade perfekt engelska och gjorde för tillfället karriär hos ett konsultbolag i storstaden. En dag bjöd hon oss till sina föräldrar på den kinesiska landsbygden. Kontrasten kunde inte vara större; de levde ungefär som vi gjorde i Sverige på 1850-talet. Det kulturella avståndet, värdegrund, bildning, ja allt utgjorde en betydligt större klyfta mellan den unga kvinnan och hennes föräldrar än mellan henne och oss från Sverige.

Sverigedemokraternas människosyn är inte bara moraliskt förkastlig, den är också rent empiriskt felaktig. Rasbiologin omhuldas inte officiellt av Sverigedemokraterna, men väl av andra partier som Svenskarnas parti. Den vetenskapliga grunden för detta är dock obefintlig, alldeles bortsett från ståndpunktens moraliska implikationer.

Sentida dna-analyser visar till exempel att östafrikaner och européer har större genetisk likhet än östafrikaner och västafrikaner. Det var östafrikaner som för sjuttiotusen år sedan utvandrade till Europa, så östafrikaner och européer tillhör samma ”ras”, medan öst- och västafrikaner tillhör olika ”raser”. Detta förutsätter att man definierar rasbegreppet just enligt denna gräns, annars utgör alla människor samma ras. Detta skapar förmodligen en del huvudbry för rasistiska partier.

Forskning har dessutom visat att neandertalarna var en annan människoart som levde parallellt med den moderna människan innan de dog ut för ungefär trettiotusen år sedan. Men vi har beblandat oss med dem, och vi bär alla två till fyra procent neandertal-dna i våra kromosomer. Alla utom ursprungsafrikaner. De är de enda nu levande ”renrasiga” människorna på jorden.

Det blir besvärligt att vara rasist om man ska ta hänsyn till vetenskapen.

Nu verkar inte vetenskap stå så högt i kurs hos vårt mest auktoritära och populistiska riksdagsparti. I Sverigedemokraternas partistyrelse sitter Julia Kronlid som intervjuas i detta nummer av Sans. Hon berättar att hon är kreationist och avfärdar Darwins evolutionsteori om människans ursprung. Ett riksdagsparti som har så lite respekt för vetenskap är givetvis en olycka. Låt oss hoppas att väljarna röstar ut populism och pseudovetenskap ur riksdagen i höst.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker