Klimatförändringarna sätter demokratin på prov

För ett antal år sedan blev Ioane Teitiota och hans familj från det lilla öriket Kiri bati uppmärksammade som världens första registrerade klimatflyktingar. Kiribati består av ett antal atoller i Stilla havet som på grund av klimatförändringarna håller på att försvinna under havsytan. Om några år måste Kiribatis cirka 115 000 invånare lämna ön. Familjen Teitiota har därför fört en kamp för att få asyl på Nya Zeeland. De vet att klimat förändringarna inte är ett hot som väntar i en avlägsen framtid. De drabbar oss här och nu. Flera prognoser pekar på att en tvågradig temperaturökning uppnås runt år 2050. Det är en framtid som inte ligger längre bort än den tid som gått sedan Berlinmuren föll. Familjen Teitiotas öde ställer oss inför ett moraliskt dilemma och sätter vår demokrati på prov. Konsekvenserna av en stigande tem peratur kommer nämligen att slå olika mot olika delar av världen och mot olika delar av befolkningen. När orkanerna Harvey och Irma drog fram över Texas och Florida i hös tas svepte de bort välståndet för en fattig underklass, medan de som hade haft råd att betala dyra försäkringspremier nu kan få sina förluster ersatta. Inom ett par år kan skörde minskningar slå ut delar av jordbruket i södra Europa, medan vi i norr lär gynnas av växt huseffekten; åtminstone till en början. De största förlorarna är dock människor söder om Europa och USA. Enligt FN:s klimat panel IPCC kan jordbruksproduktionen i Afrika och Latinamerika minska med så mycket som en tredjedel under det närmaste århundradet. Fler människor måste konkur rera om den odlingsbara jorden, vatten och mat, vilket i sig blir en källa till konflikter och politisk oro. Det är ett välbekant faktum att stigande matpriser har en nära koppling till social oro. Klimatförändringarna anses ha lett till prisökningar på mat under 2010 som i sig orsakade de protester som utlöste den arabiska våren. Liksom familjen Teitiota kommer miljontals människor inom de närmaste åren att behöva bryta upp från sina hem. IOM, den internationella organisationen för migration, spår att antalet miljörelaterade migranter i världen kommer att öka till runt 200 miljoner år 2050, vilket är cirka tre gånger fler än det totala antalet flyktingar i dag.

Frågan är om vår demokrati förmår att hanterasåstorabefolkningsomflyttningar. Människor på flykt är en av de svåraste poli tiska frågorna i vår tid. Migranter har tagit sig till samhällen som brottas med arbetslös het, ekonomiska klyftor och underfinansiera de välfärdssystem. Tillsammans har dessa frågor utgjort en cocktail som närt populistis ka, auktoritära rörelser. De flesta väljare som la sin röst på Le Pen 2017 och på Åkesson 2014 uppgav att det var invandringsfrågan som avgjorde. Det är tänkbart att Europa i framtiden kommer att bygga ännu högre murar för att hålla de människor borta som drabbats av konsekvenserna av vår livsstil. Frågan är dock om en demokratisk kultur kan överleva ett sådant murbygge. Demokrati är inte bara en styrelseform, utan också ett etiskt ställ ningstagande om allas lika värde, om jämlik het och rättvisa. Vi kan därför vänta oss att slaget mellan dem som står för ett öppet och fritt samhälle och dem som står för ett slutet och auktoritärt kommer att hårdna. Men även om demokratin skulle överleva innanför murarna kommer konsekvenserna av ett varmare klimat att påverka vårt sam hälle mer direkt. Enligt den så kallade Stern rapporten, som den brittiska regeringen be ställde, beräknas effekterna av passivitet i klimatfrågan kunna orsaka en nedgång i BNP med minst 5 procent årligen. Det kan jämföras med finanskrisen som enligt Europa kommissionen ledde till att EU:s samlade BNP sjönk med uppskattningsvis 4 procent år 2009 för att därefter vända upp igen. Om den globala uppvärmningen i likhet med finans krisen slår hårdare mot de samhällsklasser som redan är ekonomiskt marginaliserade kan vi vänta oss tilltagande sociala konflikter och motsättningar.

KAN DEMOKRATIN MÖTA KLIMATHOTET?
Klimatfrågan är tveklöst den svåraste utma ningen som demokratin stått inför sedan dess genombrott. Kort sagt förutsätter en varaktig demokrati att vi mycket fort ställer om till ett samhälle fritt från fossila bränslen. Men frå gan är om vi kan möta klimathotet med ett demokratiskt styrelseskick. I dag är det många som betraktar hur Kina satsar mas sivt på förnybar energi samtidigt som den demokratiskt valda presidenten i USA under stöder kol och oljeindustrin. Det har fått några bedömare att fråga sig om inte ett auk toritärt styrelseskick vore att föredra när världen hotas av ekologisk kollaps.

Australiern David Shearman, som forskat om klimatförändringar och människors häl sa, skriver i sin bok The climate change chal lenge and the failure of democracy att vi står inför ett val mellan frihet och liv. Han menar att det krävs ett slags expertstyre för att leve rera de radikala reformer som är nödvändiga för att mänskligheten ska kunna överleva. Dale Jamieson, professor i miljövetenskap och filosofi, skriver i sin bok Reason in a dark time att människan inte har förmåga att se hur hennes agerande i nuet får konsekvenser i framtiden. Demokratin är dessutom inte ut formad för ett beslutsfattande som berör gene rationerna som kommer efter oss. Den beröm de brittiske biokemisten James Lovelock menar att den moderna demokratin i sig är ett hinder för att uppnå förändring. Han har ar gumenterat för att politiker på samma sätt som inför hotet från nazismen under andra världskriget måste gå samman för att agera för klimatet.

Det är dock inte mycket som tyder på att auktoritära länder för en bättre klimatpolitik. Även om Kina har tagit steg mot att fasa ut fossila bränslen tenderar myndigheterna att ständigt sprida felaktig information om kol förbrukningen och partikelhalterna i stads miljön. Möjligheterna för människor att infor mera sig och sätta press på myndigheterna är begränsade. Generellt sett tenderar faktiskt demokratier att driva en bättre klimatpolitik än ickedemokratier. I en studie som redovisas i tidskriften Foreign Policy jämfördes olika länders rankning på tidskriften Economists demokratiindex med hur hållbar energipolitik de har. Av jämförelsen framgår att länder med en utvecklad demokrati för en betydligt mer hållbar energipolitik.

Det är alltså inte demokratin i sig som är problemet, utan snarare avsaknad av den. Kampen om striktare miljöreglering står säl lan mellan ovilliga väljare och idealistiska po litiker, utan mellan politiker och resursstarka lobbyorganisationer. Enligt den ovan nämnda jämförelsen finns det tre undantag: Kanada, USA och Australien. Dessa länders ohållbara energipolitik kan enligt studien till stor del sättas i samband med påtryckningar från ak törer inom bland annat olje och kolindustrin.

Naomi Klein ger i sin bok Detta förändrar allt en skrämmande beskrivning av hur lob byorganisationer och fossilbränsleindustrin framgångsrikt påverkat det republikanska partiet och den amerikanska politiken. I USA fanns i början av 2000talet en opinion för ett aktivt klimatarbete, och flera republikanska hökar uttalade sig för en progressiv klimatpo litik. Även Donald Trump skrev strax före kli matkonferensen i Köpenhamn 2009 under ett öppet brev till president Obama »till stöd för meningsfulla åtgärder för att kontrollera kli matförändringarna».

Under åren har dock företag inom kol och oljebranschen satsat stora resurser för att vända opinionen. Lobbyorganisationen Heart land Institute har varit en central pådrivare och har lyckats få både det republikanska par tiet och den amerikanska opinionen att inta en klimatskeptisk hållning. Konspirations teorier har fått fäste bland konservativa välja re, däribland föreställningen att klimathotet är ett vänsterradikalt påhitt i syfte att ta ifrån enskilda människor deras rättigheter och friheter. Det så kallade postsanningssam hället med stigande förakt för vetenskap och aktiv spridning av påhittade nyheter har un derlättat för klimatförnekare.

Klimatförnekarna har också fått en hem vist inom den auktoritära populistiska rörel sen. I den amerikanska presidentvalskam panjen kallade Trump klimathoten för »ett påhitt skapat av och för kineserna», och un der sitt första år som president har han effek tivt monterat ner den miljöpolitik som hans företrädare satte i verket. Nigel Farage och flera personer som var aktiva inom kampan jen inför Brexitomröstningen är framträdan de klimatförnekare. I dag för de en kampanj för en så kallad Clexit; alltså utträde ur Parisavtalet. Begreppet har spridit sig runt om i Europa. Sverigedemokraterna, som var ensamma i riksdagen om att motsätta sig Parisavtalet, har attackerat SMHI för att driva politisk propaganda.

Växthuseffekten kommer att driva öborna på Kiribati liksom miljontals andra på flykt, och därför kan det tyckas motsägelsefullt att invandringsmotståndare motsätter sig åtgär der för att begränsa koldioxidutsläpp. En för klaring kan vara att klimatpolitik är något som kräver övernationellt samarbete, vilket inte passar in i en nationalistisk tankevärld. Dessutom har de populistiska auktoritära partierna få kärnvärden och är därför lättpå verkade av lobbyistgrupper. I Sverige har till exempel Stockholmsinitiativet, som samlar diverse klimatförnekare, förmått Sverige demokraterna att lokalt rösta emot projekt med förnybar energi.

En avgörande anledning till att konservativa och nationalistiska krafter förnekar klimatförändringarna är att dessas orsaksför lopp i sig utmanar några av de idémässiga fundamenten i den västerländska kulturen. Själva erkännandet av att det är människan som är orsaken till vårt förändrade klimat kullkastar nämligen idén om människan som skapelsens mittpunkt och om naturen som en resurs vi är satta att härska över. Den globala uppvärmningen gör insikten att vi är en del av och också beroende av naturen till ett obestridligt faktum. Klimatförnekelsen handlar på så vis om ett försvar av den västerländska självbilden och kulturen och samspelar med motståndet mot invandring, globalisering och mångkultur.

NÖDVÄNDIGT PERSPEKTIVSKIFTE

Men den globala uppvärmningen innebär inte bara en kognitiv utmaning för konservativa krafter. Inför anblicken av klimatflyktingar som Ioane Teitiota, extrema väderfenomen som Harvey och Irma, liksom ständigt nya temperaturrekord, kommer vi alla att tvingas igenom ett mentalt perspektivskifte. Människan är nämligen inte längre bara en del av skapelsen, utan i dag formar vi livsvillkoren för allt annat levande på vår planet. Människ an har blivit planetens dominerande föränd ringskraft.

Idéhistorikern Sverker Sörlin beskriver i sin bok Antropocen: En essä om människans tidsålder hur människan har gett upphov till en ny geologisk epok som benämns antropocen. Denna epok skiljer sig från de tidigare genom att förändringarna sker i en hastighet som jorden aldrig tidigare skådat, men också genom att det är första gången som planeten förändras av en kraft som har ett medvetande. Men det betyder också att den kraft som håller på att omskapa vår planet har förmåga att komma till insikt om vad som sker och därmed makt att ändra tingens ordning. Insikten om att vårt sätt att leva påverkar planeten i grunden och därmed våra egna levnadsbetingelser är på så sätt avgörande för att möta klimathotet.

Den insikten når vi troligen bäst genom fri opinionsbildning och demokratisk dialog. Där för är ansträngningarna med att möta den globala uppvärmningen sammankopplade med behovet av att utveckla och stärka demokratin. Frågan kvarstår dock om vi på demokratisk väg kan komma till en sådan insikt fort nog. »Tidigare var naturens förändring långsam och kulturens snabb», skriver Sörlin, »nu är det tvärtom». Det kan ses som en uppmaning. Om vi inte snabbt gör upp med våra gamla kulturella vanor – främst vår konsumtionskultur – lär naturen snart hinna ifatt oss och för vandla vår kultur till en fråga om djungelns lag och den starkes rätt. Det ger inga goda förutsättningar för en stabil demokrati.