Hoppet om att bota alkoholister

När LSD och andra psykedeliska droger var nya fanns en tro på att de dels skulle ge inblick i psykiska sjukdomar, dels vara effektiva mot alkoholism.

Av Michael Pollan

De psykedeliska drogerna – alltså sådana som ger hallucinationer – kallades ursprungligen inte så, utan den termen började användas först 1957. Det mest kända av dessa ämnen, LSD, syntetiserades redan 1938 av det schweiziska läkemedelsbolaget Sandoz, men man visste inte vad substansen skulle kunna användas till. Inte heller visste forskarna vad de borde kalla drogen, och under 1950-talet bytte den här gruppen av ämnen namn några gånger i takt med att man började bättre förstå deras märkliga och kraftfulla verkningar på det mänskliga psyket.

Det första namnet var nog det mest olämpliga. Ämnena kallades psykotomimetika, det vill säga droger som framkallar psykosliknande tillstånd. Personer som gavs LSD uppvisade många tecken på tillfällig psykos: depersonalisering, förlust av jaggränser, förvrängd kroppsuppfattning, synestesi (att se ljud och höra bilder), emotionell labilitet, fnitter och gråt, förvrängd tidsuppfattning, delirium, hallucinationer, paranoida vanföreställningar och »en gäckande känsla av något olycksbådande». När försökspersoner som fått LSD genomgick psykiatriska tester liknade resultaten dem som psykotiska och schizofrena personer fick. Försökspersoner som tagit LSD tycktes alltså tillfälligt ha förlorat förståndet.

Den bild som Sandoz i början ville förmedla av sin LSD-produkt Delysid var att den var ett lovande verktyg för att förstå psykoser. Även om drogen inte botade något, tydde likheten mellan dess verkningar och symtomen vid schizofreni på att denna psykiska sjukdom kanske har en kemisk grund som LSD skulle kunna förklara. Många psykiatrer som ville förstå och känna med sina schizofrena patienter tog drogen själva, vilket i dag framstår som märkligt, till och med anstötligt. Men under åren före 1962, då USA:s kongress antog en ny läkemedelslag, var detta faktiskt allmän praxis. Det sågs till och med som en etiskt god handling, för om man inte själv tog drogen var det liktydigt med att behandla sina patienter som försökskaniner. Den brittisk-kanadensiske psykiatern Humphry Osmond (1917–2004) skrev att det fantastiska löftet hos LSD var att de terapeuter som tog drogen kunde

gå in sjukdomen och se med en vanvettig persons ögon, höra med hans öron och känna med hans hud.

Humphry Osmond är en central person i den psykedeliska forskningens historia. Han var under åren efter andra världskriget psykiater på St. George’s Hospital i London när en kollega berättade för honom om en obskyr samling medicinska artiklar om en substans kallad meskalin, erhållen ur kaktusväxten peyote. Efter att de två forskarna insett att detta ämne framkallar hallucinationer som liknar dem hos schizofrena patienter, började de arbeta utifrån idén att sjukdomen kanske orsakas av en kemisk obalans i hjärnan. Vid den här tiden var detta en radikal hypotes. De två psykiatrerna hade sett att meskalinets molekylära struktur har stora likheter med adrenalinets struktur. Kunde schizofreni möjligen vara en följd av att adrenalin genom en kroppslig felfunktion omvandlas till en kemisk förening som orsakar patienternas bristande verklighetsförankring?

Det visade sig att så inte är fallet. Men detta var ändå en fruktbar hypotes eftersom den ledde vidare till Osmonds forskning om biokemiska orsaker bakom psykiska sjukdomar, något som bidrog till framväxten av neurokemi på 1950-talet. Det faktum att så försvinnande få LSD-molekyler har så stark inverkan på psyket tydde på att ett system i hjärnan bestående av signalsubstanser och specialiserade receptorer spelar en viktig roll för våra mentala upplevelser. Den insikten ledde med tiden till upptäckten av signalsubstansen serotonin och den grupp av antidepressiva läkemedel som kallas SSRI-preparat.

Mer vidsynthet i Kanada

Men ledningen på St. George’s Hospital var inte villig att stödja Osmonds meskalinforskning. Den unge läkaren började då i frustration leta efter en mer vidsynt institution. Han hittade en sådan plats i provinsen Saskatchewan i västra Kanada. Från mitten av 1940-talet hade provinsens vänsterregering genomfört flera radikala reformer, bland annat landets första offentligt finansierade hälso- och sjukvård. I hopp om att locka forskare till de snöiga vidderna på Kanadas prärier och göra provinsen till ett centrum för medicinsk spjutspetsforskning erbjöd provinsregeringen generös finansiering och stor frihet. Efter att ha svarat på en annons i The Lancet fick Osmond en inbjudan från provinsregeringen att tillsammans med sin familj och sitt nya forskningsprojekt flytta till det avlägsna jordbrukssamhället Weyburn, sju mil norr om gränsen till North Dakota. Saskatchewans mentalsjukhus i Weyburn skulle snart bli världens viktigaste centrum för forskning om psykedeliska droger – eller snarare den grupp av kemiska föreningar som fortfarande gick under benämningen psykotomimetika.

Humphry Osmond och hans nya, likasinnade kollega och forskningschef, den kanadensiske psykiatern Abram Hoffer (1917–2009), började snart göra försök med LSD. Den psykotomimetiska teorin blev känd för den kanadensiska allmänheten år 1953, då journalisten Sidney Katz publicerade en hemsk skildring i en populär tidskrift av sina erfarenheter av LSD. Rubriken var: »Mina 12 timmar som galning». Osmond och Hoffer hade sagt åt Sidney Katz att han kunde förvänta sig vanvett, och vanvett var vad han fick uppleva:

Jag såg hur välbekanta vänners ansikten blev till utmärglade kranier och hotfulla häxors, grisars och vesslors huvuden. Den färgrikt mönstrade mattan vid mina fötter förvandlades till en overklig, svällande massa av levande materia, delvis växt och delvis djur.

Katz artikel var illustrerad med bilder av stolar som flyger genom ett rum som håller på att störta samman, och vissa avsnitt av texten låter som propaganda från en glödande LSD-motståndare i mitten av 1960-talet:

Upprepade gånger ansattes jag av en skrämmande hallucination i vilken jag kände och såg hur min kropp vred sig och krympte tills det enda som återstod var en hård motbjudande sten.

Men underligt nog var hans tolv timmars galenskap

inte enbart fyllda av fasa. […] Ibland såg jag syner fyllda av bedövande skönhet – syner som var så hänförande och så överjordiska att ingen konstnär någonsin skulle kunna återge dem.

Skrämma till nykterhet

Vid den här tiden gav Humphry Osmond och Abram Hoffer LSD till dussintals personer, bland dem kolleger, vänner, familjemedlemmar, frivilliga försökspersoner och, såklart, till sig själva. Deras fokus på LSD som ett medel för att utforska psykiska sjukdomars biokemiska grund övergick gradvis till en allt starkare nyfikenhet på själva upplevelsens kraft och på huruvida de perceptuella störningar som drogen skapade kunde föra med sig någon form av terapeutisk vinning. Under en brainstormning år 1953 noterade Osmond och Hoffer att LSD-upplevelserna tycktes likna de beskrivningar av delirium som alkoholister rapporterar – de helvetiska flera dagar långa perioder av galenskap som alkoholister ofta utstår efter att de slutat dricka. Många nyktra alkoholister ser tillbaka på sina deliriumanfall och de hallucinatoriska fasorna som en omvändelseupplevelse och som grunden till det själsliga uppvaknande som gör det möjligt för dem att förbli nyktra.

Tanken att en LSD-upplevelse skulle kunna efterlikna ett deliriumanfall, skrev Abram Hoffer några år senare,

verkade så bisarr att vi skrattade hysteriskt. […] Men när vi slutat skratta verkade frågan inte lika komisk, och vi utformade vår hypotes: Skulle ett kontrollerat delirium framkallat av LSD kunna hjälpa alkoholister att hålla sig nyktra?

Under nästa årtionde testade Humphry Osmond och Abram Hoffer hypotesen om att skrämma till nykterhet på mer än sjuhundra alkoholister, och i ungefär hälften av fallen fungerade behandlingen. Försökspersonerna förblev nyktra i många månader, ibland betydligt längre. Behandlingen var inte bara mer effektiv än andra terapier, utan den pekade också på ett nytt sätt att se på psykofarmakologin. Hoffer skrev:

Redan från början var det inte kemikalien i sig, utan upplevelsen, som vi såg som nyckelfaktorn i behandlingen.

Betoningen på vad försökspersonerna kände innebar en brytning med de förhärskande behavioristiska idéerna inom psykologin, där endast mätbara resultat räknades och där subjektiva upplevelser sågs som irrelevanta. Analysen av personliga upplevelser, som ibland kallas fenomenologi, hade utgjort grunden till den freudianska psykoanalysen, men den hade förkastats av behavioristerna eftersom de inte såg den som tillräckligt rigorös. Det fanns ingen mening med att försöka tränga in i psyket, utan det var, enligt B.F. Skinners berömda fras, »en svart låda». Forskningen om de psykedeliska drogerna skulle så småningom återuppväcka intresset för psykets subjektiva dimensioner – nämligen för medvetandet. Hur ironiskt är det inte att det som krävdes för att psykologin åter skulle börja intressera sig för människans inre liv var ett kemiskt ämne?

Tvivel på Deliriummodellen 

Men det fanns ett irriterande problem med den teoretiska modell som alkoholistterapin baserades på. Försökspersonernas rapporter om sina subjektiva upplevelser medan de var påverkade av LSD hade små eller inga likheter med de fasor som deliriumanfallen orsakar eller med galenskap över huvud taget. Tvärtom var deras erfarenheter oftast mycket – och förbryllande – positiva: »en transcendent känsla av att vara ett med världen», var en av de vanligast förekommande upplevelserna i rapporterna. Försökspersonerna beskrev en ny förmåga »att se sig själv objektivt», »starkare sinnesförnimmelser», nya djupa insikter »inom filosofi eller religion» och »en ökad mottaglighet för andras känslor». Sådana symtom hade inte några likheter med sinnessjukdom och motsade forskarnas förväntningar.

Humphry Osmond och Abram Hoffer började tvivla på sin deliriummodell, och så småningom frågade de sig om inte hela det psykotomimetiska paradigmet – och namnet på de här drogerna – behövde omprövas. Hade man förväxlat transcendens med sinnessjukdom? De insåg att den rumsliga och mänskliga miljö där LSD-sessionerna ägde rum hade stark inverkan på de upplevelser som försökspersonerna hade. De började misstänka att de få psykotiska reaktioner som de trots allt observerade egentligen var en produkt av den vita opersonliga laboratoriemiljön och försöksledarna i sina vita rockar.

Men hur det än gick till, så verkade alkoholistterapin i alla fall fungera: mot slutet av 1950-talet betraktades LSD som en mirakelkur för alkoholberoende. Men inte alla i Kanadas läkarvetenskapliga etablissemang tyckte att resultaten i Saskatchewan lät trovärdiga: de verkade alltför bra för att vara sanna. I början av 1960-talet bestämde sig Addiction Research Foundation i Toronto, det främsta organet för beroendeforskning i Kanada, för att återupprepa försöken i Saskatchewan men nu med bättre kontroll. I hopp om att isolera drogens verkningar från andra faktorer gavs LSD till alkoholister i neutrala rum, och varken försöksledarna eller några andra hade kontakt med dem när de var påverkade. I vissa experimentgrupper hade deltagarna ögonbindlar och fick inte röra sig. Resultaten från dessa försök stämde inte med de resultat som Osmond och Hoffer hade fått. Än värre var att ett antal av försökspersonerna hade skrämmande upplevelser – snedtrippar, som de senare kom att kallas. De läkare och andra som var kritiska till att behandla alkoholister med LSD drog slutsatsen att behandlingen inte fungerar under rigoröst kontrollerade förhållanden, vilket var sant, medan förespråkarna drog slutsatsen att det var viktigt att erbjuda en varm rumslig miljö och närvaro av en empatisk terapeut för att LSD-behandlingen ska lyckas – vilket också var sant.

Psykedelisk renässans: Den nya vetenskapen om medvetandet, döden, beroende, depression och transcendens av Michael Pollan kommer ut på Fri Tanke Förlag 2019, i översättning av Tom Sköld.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker