Terrorismen och rättsstaten

Hur bör vi hantera de svenska IS–krigarna? Svaret ges av rättsstatens principer och våra värderingar rörande mänskliga rättigheter.

Av Anders Kruse.

Otaliga rapporter i medierna från Syrien och Irak, där terrorsekten IS har dragit fram för att skapa ett islamistiskt kalifat, berättar om hur ofattbart hemskt det moderna terrorkriget kan vara. Vi får höra om oändliga våldtäkter, tortyr, halshuggningar, korsfästelser, massmord på civila, förslavning av civilbefolkningen och andra obegripligt grymma handlingar.

Vi har förstås all rätt att bli upprörda av detta. Rättvisa måste skipas, de skyldiga inom IS gripas och straffas, offren få upprättelse. Så lyder kraven i offentligheten, och det med rätta.

Till råga på allt har tydligen en del av dem som har begått dessa förfärliga brott kommit från Sverige, där de har vuxit upp och är svenska medborgare. De har radikaliserats till våldsbejakande islamister i vårt land och anslutit sig till IS, ensamma eller med sina familjer, för att delta i kriget.

Vad som är sant och falskt i krigsrapporteringen vet vi inte säkert. Men nu tycks kriget vara förlorat för dem, och de besegrade sitter fängslade i stora läger i Syrien och Irak.

För oss i hemlandet Sverige skapar situationen stora moraliska, humanitära, politiska och juridiska problem. Efter ett långt yrkesliv i statens tjänst drabbas jag av svåra frågor och känner mig kluven till hur problemen bör lösas. Vilket ansvar ska vi egentligen ta för de svenskar som finns i lägren? Kan vi, och vill vi, ställa krav på hur de behandlas? Hur ska vi kunna bidra till att rättvisa skipas efter de brott som har begåtts under kriget och samtidigt hålla fast vid de mänskliga rättigheterna? Genom att låta de besegrade svara för sina handlingar hos segrarna, i Syrien och Irak? Genom någon annan rättslig mekanism? Eller genom att försöka se till att eventuell lagföring sker i hemlandet?

Hur vi hanterar situationen har stor betydelse inte bara för krigets offer och deras anhöriga och för dem som har deltagit i kriget, utan också för oss själva, vår syn på rättsstaten och på mänskliga rättigheter. Och för hur vi vill säkerställa att den våldsbejakande islamismen inte får ännu mer näring i Sverige.

RÄTTSSTATEN

För att på sikt motverka den våldsbejakande islamismen och terrorn måste vi hävda våra egna grundläggande principer om hur samhället ska formas och styras. Inte ge efter för känslor av vedergällning och utstötning, utan fråga oss vad vår syn på mänskliga rättigheter kräver. Vi får inte anpassa oss till terroristernas religiöst fanatiska världssyn om »öga för öga, tand för tand». Samhället och krigets offer tjänar inget på att vi svarar terroristerna med samma mynt. Däremot tjänar alla på att vi står fast vid våra principer.

I regeringens deklaration om demokrati och mänskliga rättigheter är dessa tydligt uttryckta:

De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter. Demokratipolitiken omfattar bland annat […] åtgärder för att främja och säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna. Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer ska även genomsyra hela den svenska utrikespolitiken.

Vi bör därför stanna upp och tänka efter nu när känslorna griper tag i oss, handla rationellt. Respekten för mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen betyder att vi ska ta ansvar för hur vi behandlar våra medborgare och tar tillvara deras rättigheter även när de har svikit och misstänks för att ha begått ohyggliga brott. Vi ska fortsätta att tillämpa principerna om likhet inför lagen, rätten till en rättvis rättegång för var och en som anklagas för brott och presumtionen att ingen är skyldig förrän en behörig domstol har funnit det bevisat »bortom rimligt tvivel». Detta är inte någon belöning för dem som har bedrivit terror och andra grova brott. Det är ett skydd för vårt sätt att leva.

Så tänkte vi också i Sverige och Europa när »kriget mot terrorismen» inleddes efter terrordåden i USA den 11 september 2001. Vi ställdes inför internationella sanktioner utan bevis mot påstådda svenska terrorister men stod ändå upp för rättssäkerheten när stormakterna krävde att hårda regler mot terrorister skulle genomföras. Vi hävdade att i själva verket kräver framgång i kampen mot terrorismen och våldet att den förs inom ramen för rättsstaten. Vi byggde in rättssäkerhet i nya lagar om terroristbrott. Även om hårdare lagstiftning inte har räckt för att hindra våldet, har inget hänt som motiverar att vi nu lämnar vår syn på vad rättsstaten kräver.

MEDBORGARNA I FÅNGLÄGREN

Det verkar oklart vilken rättslig ställning de har som finns i lägren: är de krigsfångar, med alla de konsekvenser som följer av våra internationella åtaganden, eller är de misstänkta brottslingar? Är de flyktingar eller bara i behov av mat, vatten och tak över huvudet? Hur bör vi förhålla oss till dem?

En del hävdar att vi ska ta ifrån dem medborgarskapet och därigenom också vårt ansvar för dem, till exempel hindra dem från att komma hem till Sverige. Det är en omänsklig tanke som strider mot vår grundlag. Sverige är faktiskt det enda ställe i världen där svenska medborgare har en ovillkorlig rätt att vara; landsförvisning är avskaffat sedan 1864.

Det finns ett rättsligt och moraliskt ansvar för svenskar i trångmål utomlands, som vi brukar värna om. Men regeringen har sagt att den inte avser att ta några initiativ för att se till att svenskarna i lägren i Syrien och Irak kommer hem. Skälen är två: läget i regionen, där det fortfarande råder krig, och att svenskarna har rest till området trots att UD avrått från resor dit. De måste därför själva ta ansvar för att komma hem. För detta har regeringen stöd i opinionen.

Man kan förstå om regeringen inte vill utsätta sina tjänstemän för fara. Men jag är främmande för argumentet att svenskarna får skylla sig själva. Regeringen har tidigare brukat aktivt hjälpa svenskar även om de har rest in i farliga områden och där gripits av myndigheterna som misstänkta för brott eller kidnappats av terrorister eller rebeller. Anledningen till att de fängslats har inte spelat någon roll när rättsstaten tagit ansvar för sina medborgare.

Svensken i det amerikanska fånglägret Guantánamo på Kuba, som 2001 greps av amerikanska styrkor i ett stridsområde i Afghanistan misstänkt för samarbete med terrornätverket al Qaida, fick aktiv hjälp av svenska regeringen att återvända till Sverige och fick ånyo hjälp att komma hem när han senare greps i Pakistan som misstänkt för samröre med al Qaida. Två svenska journalister, som rest in i Etiopien trots avrådan från UD och där greps av myndigheterna och dömdes till långa fängelsestraff, fick också aktiv hjälp från svenska myndigheter att återvända till Sverige.

Kanske är det inte likhet inför lagen som styrt opinionen när det gäller svenskarna i Syrien och Irak, utan snarare avskyn för de gärningar som har begåtts i IS namn. Man vill undvika risken att farliga terrorister återvänder till Sverige. Alla fångna tycks betraktas som kollektivt ansvariga för krigsbrotten oavsett vad de gjort, ett synsätt som annars är främmande i en rättsstat.

Lägret i Guantánamo efter den 11 september 2001 kritiserades häftigt, bland annat av Sverige, för att stå i strid med grundläggande internationella rättsprinciper. Men nu har kritiken tystnat. Interneringen på Kuba har skett för att fångarna inte ska omfattas av de rättsprinciper, som annars gäller på amerikanskt territorium; fångarna förvaras under förhållanden, som inte är människovärdiga; fortfarande – efter snart tjugo år – hålls ett fyrtiotal fångar från striderna i Afghanistan fängslade utan att det är känt vad de anklagas för, utan bevis och utan rättegång. Sannolikt kommer många av dem att sluta sina liv där utan någon rättslig prövning. Det är naturligtvis en rättsskandal, obegriplig och ovärdig en modern rättsstat. Guantánamo visar tydligt risken med att inte göra något.

Om inget görs för att i rimlig tid förändra situationen för de svenska fångarna i lägren i Irak och Syrien kan situationen snart bli som den på Guantánamo. Oavsett vilka brott som svenskarna kan anklagas för, är det så vi vill att Sveriges ansvar för sina medborgare i utlandet ska utövas? Det kan väl inte vara förenligt med våra principer om mänskliga rättigheter att bara vänta och hänvisa svenskarna till att själva ta sig hem? Det kan inte bidra till en långsiktig lösning på problemet hur vi ska komma till rätta med den våldsbejakande islamismen och terrorismen. Det underblåser bara islamisternas känslor av hämnd, av diskriminering och av att vara offer.

Uppgifter i medierna antyder att myndigheterna i Syrien och Irak helst skulle se att de länder vars medborgare är fångar i lägren ser till att deras medborgare kommer hem, om möjligt för att lagföras. Det borde därför finnas förutsättningar för myndigheterna att få hem fångarna. Då får Sverige möjligheter att ta sitt ansvar för lagföringen av de medborgare som har radikaliserats här.

DOMSTOLSPRÖVNING

Normalt prövas misstankar om brott enligt den nationella rättsordningen i det land där brottet har begåtts. Men varken Syrien eller Irak motsvarar de krav som vi ställer på en rättsstat. UD:s rapporter om mänskliga rättigheter och rättsstatens principer i dessa länder är förskräckande läsning. Brotten mot mänskliga rättigheter och kränkningar av den humanitära rätten är utbredda, storskaliga och i vissa fall systematiska. Domstolar står under den verkställande maktens kontroll och upprätthåller inte internationella normer för mänskliga rättigheter och rättvisa rättegångar. Dödsstraff föreskrivs för grova brott och offentliga avrättningar förekommer.

Svenskar som rest till Syrien eller Irak för att delta i kriget, eller som medföljande, och som överlevt kan knappast räkna med en rättvis rättegång om de ställs inför rätta där, oavsett vad de har gjort. Efter de brutala krigen är känslorna av hämnd och kraven på vedergällning mycket stora i regionen. Risken för att oskyldiga straffas är påtaglig. Det finns en stor risk för att de döms till döden och avrättas. Det är svårt att tänka sig att Sverige utan vidare skulle nöja sig med att svenskar ställs inför rätta i Syrien och Irak och avrättas, även om anklagelserna mot dem gäller allvarliga krigsbrott. Det kan knappast bidra till att motverka fortsatt radikalisering och våldsfrämjande islamism i Sverige.

TILLFÄLLIGA DOMSTOLAR

Men kanske en tillfällig domstol – en tribunal – eller en annan rättslig mekanism för att behandla brott av dem som stridit för IS skulle kunna vara en lösning? Det är något som man enligt min mening bör vara mycket skeptisk mot.

Tillfälliga domstolar har förekommit på olika håll i världen efter krig eller krigsliknande situationer då det normala rättssystemet har brutit samman och kaos råder: krigsförbrytartribunalen i Nürnberg efter andra världskriget, FN-tribunalerna efter Balkankrigen i slutet av 1900-talet, FN-tribunalen i Rwanda efter folkmordet där på 1990-talet, en särskild internationell tribunal för ledarna för röda khmererna i Kambodja.

Särskilda tribunaler eller domstolar har mött kritik. Framför allt har deras legitimitet ifrågasatts med hänvisning till att de inte varit förenliga med rättsstatens principer om förbud mot retroaktiv lagstiftning och lagföring. Just för att komma till rätta med det problemet upprättades 2002 den permanenta internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag.

ICC får pröva anklagelser om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Men ICC ersätter inte nationella domstolar. Alla stater som har accepterat ICC – vilket Sverige gjort – har också åtagit sig att själva åtala för dessa brott. ICC får bara ingripa när nationella domstolar inte kan eller inte vill utreda brotten på egen hand. Och ICC får bara pröva gärningar som har begåtts efter det att domstolen trätt i funktion; det är en regel som är avgörande för att förhindra retroaktiva straff. Det är osannolikt att ICC kommer att pröva krigsbrotten i Syrien och Irak. Stormakterna Ryssland och USA och deras allierade är själva aktivt inblandade i krigshandlingarna och motsätter sig sannolikt av politiska skäl en oberoende domstolsprövning.

Sverige har sedan länge ett konstitutionellt förbud mot tillfälliga domstolar. Regeringsformen 2 kap. 11 § säger: »Domstol får inte inrättas för redan begången gärning och inte heller för en viss tvist eller i övrigt för ett visst mål». En motsvarande regel finns för övrigt i den finländska grundlagen. Där sägs det – bland annat mot bakgrund av erfarenheterna från inbördeskriget 1918 och den politiska krigsansvarighetsprocessen på Sovjets begäran efter andra världskriget – kategoriskt: »Tillfälliga domstolar får inte tillsättas».

Bakom dessa viktiga konstitutionella bestämmelser ligger naturligtvis gamla erfarenheter av maktmissbruk och ett behov av att förhindra ståndrätter eller politiska domstolar, segrarens hämnd på de besegrade. Sådana avsteg från internationella rättsprinciper är mycket svåra att rätta till i efterhand när känslorna svalnat och historien gett plats för eftertanken. De undergräver respekten för oberoende och opartiska domstolar. Vill vi verkligen medverka till risken för att den viktiga rättsskipningen efter krigen i Syrien och Irak i historiens ljus kan komma att betraktas som ett grovt avsteg från våra rättsstatliga principer?

Men även om det skulle vara rättsligt och politiskt möjligt med en tillfällig domstol för krigsbrotten i Syrien och Irak krävs ett omfattande internationellt samarbete och lång tid för att få domstolen på plats och i arbete. Det är inte troligt att den inom rimlig tid kan ta itu med alla de tusentals fångar från olika länder som sitter i lägren i Syrien och Irak. Även därför är en tribunal knappast förenlig med de principer för rättsstaten som vi hävdar i Sverige.

Tillfälliga domstolar för att döma över redan begångna handlingar kan komma att allvarligt skada också våra vanliga domstolars legitimitet och trovärdigheten i våra egna principer. De kan få oss att tro att domstolar har ett politiskt uppdrag att stödja makten i stället för att vara oberoende och tillämpa lagen opartiskt. Sådana krig och terrorhandlingar som i Syrien och Irak kommer vi tyvärr säkert att se i framtiden även i andra delar av världen. Det kan inte vara en lösning att inrätta tillfälliga domstolar när sådant händer. Därför måste vi nog hålla fast vid våra egna principer och lita på våra befintliga rättsliga system.

NATIONELL DOMSTOL

Sverige har nu lagar på plats som ger svenska domstolar rätt att pröva de allvarliga brott av svenskar eller personer bosatta i Sverige som kan ha begåtts i Syrien och Irak. De kan lagföras vid svenska domstolar även om de befinner sig utomlands.

Men kanske uppgiften är så omfattande och svår att det svenska rättssystemet inte klarar av den? Kanske bevissvårigheterna är alltför stora och dyrbara för att man ska överväga att utreda brotten och genomföra rättegångarna här?

Enligt min mening är det inte trovärdigt att hävda att en modern rättsstat som Sverige inte klarar av att lagföra eventuella krigsförbrytare, mördare och våldtäktsmän som sitter fångna i Syrien och Irak. Svenska domstolar – liksom för övrigt finländska – har hanterat krigsförbrytare tidigare och till och med genomfört rättegångar mot män, som varit inblandade i folkmordet i Rwanda, genom att hålla en del av förhandlingarna på plats i Rwanda. Dessutom har svenska myndigheter ganska länge samlat bevis om vad som skett under kriget och upprättat ett gott samarbete med lokala myndigheter och med andra länder. Bevisproblemen borde inte vara större än att de kan överbryggas.

Det är oklart hur många potentiella brottslingar som det är fråga om. Uppgifterna om svenskar som har rest till Irak och Syrien för att delta i kriget varierar mellan något dussin och ett par hundra. Oavsett det exakta antalet kan man knappast säga att det svenska rättsväsendet inte förmår hantera problemet.

Men det är naturligtvis klart att det kräver stora resurser under lång tid. I rättsstaten är det inte någon anledning att låta bli.

Rättvisa rättegångar är inte bara en belastning för samhället och dem som blir inblandade. De är också nödvändiga för att klarlägga för medborgarna vad som egentligen hänt och för att skapa känslan av att rättvisa har skipats – inte bara för offren, utan också för de dömda – och i bästa fall lägga en grund för ett avslut och försoning. Sverige bör därför avstå från att driva frågan om en särskild domstol för krigsbrotten i Syrien och Irak och erbjuda oss att sköta lagföringen i Sverige. Det är något helt annat än att ge dem en fristad här.

Att ta hand om återvändare från krigen i Syrien och Irak handlar inte bara om att lagföra eventuella brottslingar. Det handlar framför allt om att engagera samhället i mottagandet, att skapa effektiva program för att motverka fortsatt radikalisering och att envist försöka integrera dem som fortfarande håller fast vid sina våldsbejakande värderingar. Det ställer stora krav på andra delar av samhället än de rättsvårdande myndigheterna, och kostar pengar. Men det måste ändå ske för att värna samhället för framtiden, oavsett hur och var lagföringen av brottslingar äger rum. Förr eller senare måste även krigsbrottslingar släppas fria och komma ut i samhället. Därför är det viktigt att inte titta bort, utan hålla fast vid rättsstatens principer och våra egna värderingar om mänskliga rättigheter. Det sämsta vi kan göra är att anpassa oss efter terroristerna och ge efter för deras syn på hämnd, våld och särbehandling av oliktänkande som metoder för att styra vårt samhälle.