Hur vet man om det finns någon där?

Det råder oenighet om hur man ska kunna fastställa vem – eller vad – som verkligen har ett medvetande.

Vi börjar med att låtsas att vi inte har någon aning om att något som liknar ett medvetande alls existerar. Vi beger oss som förutsättningslösa experimentalfysiker på jakt efter nya intressanta fenomen utan att veta vad vi kan råka på. Vi ska inte befatta oss med något som ligger bortom det vi kan observera med våra vetenskapliga instrument. Vår uppgift begränsas i stället till att observera, beräkna och sätta upp modeller för vad vi ser. Vi ska helt enkelt ägna oss åt naturvetenskap. Oavsett om vi studerar en sten, en miniräknare, en sofistikerad dator som spelar schack eller försöker föra en intressant konversation använder vi samma grundläggande modeller för att beskriva de materiella beståndsdelarna. Våra modeller visar hur de enskilda delarna samverkar och hur det vi observerar uppkommer.

När vi studerar stenen upptäcker vi mineralogins skönhet. Fysik förklädd till kemi förklarar hur hårdhet och färg kan härledas från hur atomerna är arrangerade. Kvantmekanik spelar en viktig roll, och det är sannerligen inte lätt att förklara egenskaperna hos alla de olika former av material som vi finner i världen. Trots detta är vi övertygade om att de fundamentala naturlagarna redan har formulerats. På ett liknande sätt kan astronomer modellera stjärnor med hjälp av avancerade datorberäkningar som simulerar kärnfysik i het plasma i stjärnors inre. Stjärnorna lyser med hjälp av kärnfysik besläktad med den som smälter jordens inre. Problemen är komplexa, och ibland närmar vi oss gränsen för den kända fysiken.

En miniräknare är en uppfinning som är konstruerad av listiga ingenjörer och fullt ut förstådd. Vi behöver materialfysik för att veta hur vi ska bygga komponenterna, som sedan sätts samman på ett föreskrivet sätt. Elektriska strömmar flyter genom kretsarna och genomför de matematiska beräkningar vi vill utföra. Detta gäller också schackprogrammet

AlphaZero, som följer regler som skrivits in i dess mjukvara. Dessa möjliggör en evolutionär anpassning där systemet gradvis förbättrar sin förmåga att spela schack. Vi kan förundras över resultatet, och det är möjligt att den finner strategier som är alltför komplexa för oss att förstå. Men skillnaden mellan de olika exemplen förblir ändå en skillnad i grad av komplikation, inte i princip. Vi behöver inte anta existensen av någonting utöver det som våra fysikaliska teorier för delarna har att erbjuda. Det ligger inget mystiskt i vad en sten gör eller hur en dator kan slå en människa i schack.

DET SVÅRA PROBLEMET

Vilken slutsats drar vi om existensen av medvetanden? I våra beskrivningar finns förstås inget behov av ett medvetande. Vad skulle något sådant tillföra en sten eller en dator som spelar schack? Vad skulle det ens kunna vara för något?

Låt oss nu ta nästa steg. Vi borde rimligen kunna tillämpa vårt argument också på biologiska hjärnor. Även de utgör ju fysikaliska system, och det finns i detta läge ingen anledning att tro att det skulle föreligga någon skillnad. Den rimliga slutsatsen borde bli att en hund inte har ett inre liv i större utsträckning än en dator som kör ett schackprogram. Faktum är att detta borde gälla alla levande organismer, inklusive människor. Alla som du älskar är, om resonemanget är korrekt, inget annat än själlösa maskiner utan ett inre ljus. Slutsatsen är fruktansvärd men till synes ofrånkomlig.

I detta ögonblick gör du en avgörande upptäckt. Du tar det förbjudna steget och vänder din blick inåt. Och där upptäcker du något som inte passar in bland atomerna, tomrummet och ekvationerna: din egen inre subjektiva närvaro, ditt själv. Det cartesianska fenomen som du alldeles nyss uteslutit hos stenar, datorer och medmänniskor. Hur detta är möjligt, trots att det inte förefaller ha någon plats i fysiken, är vad den australiske filosofen David Chalmers kallar the hard problem.

Hur löser man upp motsättningen? En möjlighet är att hävda att problemet ligger utanför fysiken och naturvetenskapen. Som naturvetare får man ju aldrig ta det subjektiva på allvar, utan måste lämna detta åt andra discipliner. I enlighet med Descartes instruktioner ska vi som forskare betrakta världen utifrån. Det är en bekväm utväg som ger poäng också hos religiösa företrädare, och vi slipper besvärliga konfliktlinjer. För en konsekvent naturalist är ett sådant dualistiskt förhållningssätt en omöjlighet.

Fysik handlar inte bara om atomer och tomrum. Fysiker använder begrepp med mening på högre nivåer. Vi behöver inte alltid hålla koll på enskilda atomer, eller de än mer fundamentala partiklar som bygger upp dem, när vi följer hur ett äpple faller. Vi refererar till samlingen av atomer som »ett äpple» och fokuserar på hur masscentrum faller.

Det är en självklarhet för varje fysiker att skilja ut fenomen på större skalor och fokusera på dem. Man kallar sådana fenomen för emergenta. Enkla grundläggande lagar som styr mikroskopiska beståndsdelar kan leda till komplexa processer på makroskopiska skalor. Dessa kan i sin tur beskrivas av nya lagar som kan te sig helt oväntade ur det mikroskopiska perspektivet. Kanske medvetandet kan betraktas som ett emergent fenomen på samma sätt? Liksom det inte finns något behov av ny fysik för att förklara en orkan skulle medvetandet kunna reduceras till något vi redan känner till.

Filosofen Daniel Dennett hör till dem som tydligast argumenterar för detta synsätt. I sin Consciousness explained från 1991, och i flera böcker efter den, lägger han fram sina argument, som i grunden är rätt enkla. Vad vi än upplever, kalla det medvetande om du vill, är det en konsekvens av fysikaliska processer. Han drar slutsatsen att det är ett enkelt experimentellt faktum att existensen av ett medvetande följer i närvaro av tillräckligt komplicerad informationshantering likt den som förekommer i våra hjärnor. En omedelbar följd av detta blir att datorer, alldeles oavsett hur de är konstruerade, också kommer att vara medvetna.

MEDVETANDETS BERÄKNINGSTEORI

Filosofen John Searle har argumenterat emot detta med hjälp av ett berömt tankeexperiment. Antag att det finns ett datorprogram som kan konversera på kinesiska. Searle, som inte kan ett ord kinesiska, föreställer sig själv instängd i ett rum med tillgång till en engelsk version av programmet. Med hjälp av penna och papper utför han de föreskrivna manipulationerna av de kinesiska tecknen som kommer in genom en springa i dörren. Resultatet stoppar han tillbaka genom samma springa. Searle drar slutsatsen att rummet i sig, honom själv inbegripen, inte förstår kinesiska eller är medvetet om vad konversationen handlar om. Dennett å sin sida menar att detta är en förhastad slutsats: Searle beskriver experimentet på ett vilseledande sätt. Om rummet verkligen kan genomföra uppgiften måste det vara oerhört sofistikerat och faktiskt också medvetet, hur besynnerligt det än kan synas. Dennett hävdar att medvetande är ett sekundärt, emergent fenomen som uppkommer som ett resultat av varje tillräckligt komplex informationshantering. Dennett presenterar denna häpnadsväckande slutsats för att äntligen få ett avslut på frågan om vad medvetandet egentligen är för någonting. Vetenskapen har visat att medvetandet enbart är en illusion som förklaras av evolutionen. Punkt.

Det är inte bara Dennett som lagt fram idéer av det här slaget och de har till och med förärats ett namn, the computational theory of mind eller medvetandets beräkningsteori, förkortat CTM. Själva kärnan i CTM är att utgå från observationen att medvetanden och beräkningar tycks vara relaterade såtillvida att medvetna människor kan räkna. Man argumenterar för att relationen är kausal och att det illa förstådda fenomenet medvetande orsakas av fenomenet »beräkningar» som vi antas veta mer om. CTM påstår till och med att tillräckligt trassliga beräkningar alltid ger upphov till ett medvetande. Men teorin gör det utan att alls förklara varför.

Inte ens hos biologiska varelser finns det någon självklar koppling mellan medvetande och beräkningar. Vår hjärna utför med säkerhet aktiviteter som kan karaktäriseras som beräkningar alldeles utan att vi är medvetna om det. Och jag kan känna mig alldeles utmärkt medveten utan att jag ägnar mig åt några matematiska operationer. Kopplingen är alltså långt ifrån given. I stället för att dra slutsatsen att beräkningar ger upphov till medvetanden förefaller det rimligt att konstatera att medvetanden kan utföra beräkningar och att det dessutom kan finnas andra sätt att räkna som alls inte involverar medvetanden. Det är just det som är finessen med datorer.

Vad Dennett och andra försöker göra är att lösa problemet genom att ignorera det. De utgår från att det inte finns något utöver den materiella världen – som naturalist är jag helt med på det – men till detta lägger de det helt grundlösa antagandet att dagens fysik mer eller mindre redan förstår allt om materien. Ur detta drar man sedan slutsatsen att medvetande uppkommer så fort datorer blir tillräckligt sofistikerade.

Dessa två antaganden kan för den vetenskapligt sinnade se oskyldiga ut, men det krävs faktiskt att man fullt ut förkastar sitt inre subjektiva perspektiv om man ska köpa slutsatsen. Det handlar om en illusion hävdar de. Men en illusion kräver någon som luras av den. Ett emergent fenomen förutsätter existensen av någon, kanske en forskare, som identifierar fenomenet och ger det ett namn. Detta är inte så svårt när det gäller äpplen och orkaner men en helt annan sak när det gäller forskarens eget medvetande. Det krävs ett för att känna igen ett. Alla försök att förklara bort problemet gör bruk av precis det perspektiv som man vill bli av med.

FINNS DET ZOMBIER?

Om nu medvetandet är så omdebatterat, är det rimligt att fråga sig vad det skulle innebära om en människa saknade det. David Chalmers diskuterar saken i ett berömt tankeexperiment där han introducerar begreppet filosofisk zombie: en varelse som utåt agerar precis som en människa men saknar inre liv, ett själv. Denna inre världs sinnesförnimmelser brukar inom medvetandefilosofin kallas qualia. Oavsett vilket experiment du utför, förblir det omöjligt att upptäcka någon skillnad mellan en zombie och en verklig person. Skulle detta vara möjligt, ens i princip? Det är inte svaret självt som är intressant, utan de tankar och argument som frågan leder till. Låt oss undersöka några olika möjligheter.

Dennett och andra anhängare till CTM exkluderar möjligheten zombie, baserat på det rimliga antagandet att alla egenskaper måste lämna fysiska spår. Om det inte finns någon fysisk skillnad – i anatomi eller beteende – mellan det som antas vara en zombie och det som antas vara en verklig person, kan det inte finnas någon som helst skillnad på något plan. Tankarna, illusionerna om man så vill, måste finnas där som mönster i zombiens hjärna lika väl som i människans. Om en av dem är medveten är också den andre det. Ur denna synvinkel är en filosofisk zombie en omöjlighet.

Andra är inte lika säkra och finner möjligheten problematisk. Om man inte kan härleda närvaron av ett medvetande med hjälp av teoretiska argument baserade på kunskap om känd fysik, och det inte finns någon metod att detektera det med hjälp av en mätning, hur vet jag att det finns där? Hur kan jag ens vara säker på att de som jag älskar inte är filosofiska zombier?

Låt oss nu anta att det faktiskt finns en fundamental skillnad mellan hur det inre livet hos olika personer ser ut. Inte bara när det gäller förmågan att föreställa sig färger och bilder utan i vad mån det finns ett medvetande eller ej. Föreställ dig att avsaknad av qualia är ett ganska vanligt handikapp och säg att en av hundra människor är drabbad och inte utgör annat än ett tomt skal? Eller värre, kanske det är tvärtom och det är du själv som befinner dig i minoritet? Eller, för att dra det ännu längre, kanske det i hela universum inte finns fler än just du och jag som har ett inre själv? Ärligt talat, hur kan du vara säker på att jag som skriver detta inte är ett tomt skal som simulerar ett medvetande och att du, just du, är det enda medvetande som finns över huvud taget?

Jag har en bekännelse. Det är en skrämmande tanke som jag desperat försöker slå bort – och jag skulle förmodligen göra bäst i att inte berätta om den. Såvida det handlar om äkta filosofiska zombier, skulle personer som saknar qualia fungera precis som alla andra. De skulle till exempel kunna föra diskussioner om filosofiska zombier och existensen av medvetanden. En del skulle hävda att medvetanden – trots att de oss ovetande inte har något – är något som går utöver den kända fysiken, andra skulle kalla det en illusion. Kanske, men jag är inte säker på att det är logiskt rimligt. En intressantare möjlighet vore att det faktiskt finns en skillnad som kommer fram just i denna situation. En zombie utan ett inre liv skulle väl knappast ha skäl att låtsas som att den har ett? En mer naturlig reaktion vore att argumentera för att närvaron av detta mystiska begrepp »medvetande», som andra hävdar att de har, är något slag av illusion. Zombierna kanske till och med lyckas övertyga flera av dem med ett själv att de i verkligheten inte har något, även om de rimligen måste arbeta hårt för att få dem att ignorera närvaron av en första person. Du ser vart jag är på väg och varför jag försöker motstå frestelsen?

KAN DATORER TÄNKA?

I en inflytelserik artikel från 1950 ställde uppfinnaren av den moderna datorn, Alan Turing, frågan »Kan datorer tänka?» Eller snarare, kan en dator uppträda så att den verkar tänka? Han föreställde sig ett imitationsspel, som vi nu kallar Turingtestet, där en dator försöker konversera på ett sådant sätt att den lyckas lura en människa att den är en annan människa och inte en dator. Om du tror på CTM är det rimligt att dra slutsatsen att en dator som klarar Turingtestet också är medveten. Annars måste du ju acceptera möjligheten av en filosofisk zombie, vilket strider mot grundantagandet. Andra, som John Searle, låter sig förstås inte imponeras. Testet kan säga något om intelligens, men varför skulle resultatet ha något att göra med medvetande?

På nätet får man ibland frågan »Är du en robot?» och du måste svara »Nej» för att komma vidare. Det finns säkert program som klarar detta enkla test, och det kommer säkert att vara möjligt att skapa program som inte bara klarar schack, go och poker, utan också kan föra en hyfsad konversation. Google Home och Siri lämnar i sammanhanget mycket övrigt att önska. De är likt tråkiga besserwissrar som kan besvara de flesta faktafrågor men inte duger till just mycket mer. Kanske det en dag blir möjligt att utföra ett slags omvänt Turingtest där en dator fullständigt ärligt och uppriktigt besvarar frågan »Är du medveten?» med ett rungande »Nej!»

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet och populärvetenskaplig författare. Forskar om strängteori och kosmologi. Senaste bok: Världen själv.