Vetenskapen vann inte utan strid

Synen på framsteg och modernitet blev ett problem för det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets tänkande. Vetenskap, sekularisering och individualism utmärkte det moderna, enligt samtidens samhällsvetare. Forskning och upplysning hade enligt Max Weber inneburit en »avförtrollning« av världen, där nyktert dagsljus, hårda ekonomiska värden och kalkylerbar administration ersatte traditionens ljusdunkel. Ferdinand Tönnies skilde det traditionella »gemenskap« från det moderna »samhälle«. Georg Simmel framhöll penningens och storstädernas roll för att skapa det moderna samhället. Émile Durkheim betonade den moderna individualismen. 

Alla förhöll de sig ambivalenta till arvet från den vetenskapliga revolutionen och upplysningen. När Friedrich Nietzsche i mitten av 1880-talet skrev om »Guds död« ville han rikta uppmärksamheten mot den nihilism – frånvaron av normer och moral – som han ansåg hota den sekulariserade kulturen. Varifrån, om Gud inte längre fanns, kunde den moderne europén hämta sina värden? Nietzsche ställde frågan på ett sätt som skulle ge eko genom hela det påföljande seklet. Upplysningens svar – allmän lycka – föreföll honom otillräckligt.

Inställningen till vetenskap och upplysning blev en skiljelinje. I Frankrike bröts linjen från revolutionen mot traditionen från Jeanne d’Arc, antiklerikalismen bröts mot fromheten, vetenskapstron mot känsla och vilja. I Storbritannien stod två synsätt mot varandra, det ena knutet till upplysningens nyttomoral, det andra till en romantisk revolt mot en sådan moral.

I Tyskland ställde många en ytlig, upplyst, förfranskad »civilisation« mot en djupare, mer innerlig tysk »kultur«. Och den del av den ryska intelligentian som hyllade upplysningen stod mot dem som sökte en östlig, slavofil orientering.

Även utanför Europa blev inställningen till västerlandets moderna vetenskap och upplysning en vattendelare. Mahatma Gandhi ville ha bort det brittiska styret inte minst därför att det stod för järnvägar, sjukhus och telegraflinjer, med andra ord för en modern kultur som förstörde den uråldriga Moder Indien som Gandhi ville återvända till. I arabvärlden uppstod en islamsk revolt som gick emot det gudlösa och sekulariserade västerlandet. Strömningar som vände sig mot västerlandets upplysningskultur och sökte sig mot de egna rötterna gjorde sig gällande även i Japan, Kina, det subsahariska Afrika och bland Latinamerikas urbefolkningar. Detta gick hand i hand med kritik mot kolonialism, kapitalism, teknik och vetenskapstro.

DEBATTEN OM den vetenskapliga revolutionen och om upplysningen avtog inte under 1900-talet eller det tidiga 2000-talet. En nyckelfigur blev den tyske filosofen Martin Heidegger. Mer konsekvent än någon annan avvisade han moderniteten i sin helhet. Den moderna vetenskapen och tekniken betraktade han som en felutveckling i västerlandet som tagit sin början redan i den grekiska filosofin. De härskartekniker som riktades mot naturen slog tillbaka mot människan själv.

Andra tyska tänkare var mer benägna att acceptera den moderna tekniken men inte att godta de kulturella och politiska slutsatser som upplysningen drog av den tekniska revolutionen. Teknik var en god sak men krävde organisation, framhöll de.

Från Heidegger utgick ett spår i modern filosofi som gav bidrag till fransk poststrukturalism, postmodernism och postkolonialism, tre riktningar som övervägande ställde sig kritiska till upplysningen och till den västerländska förnuftstron. Från idégivare som Michel Foucault och Jacques Derrida kom en kritik mot upplysningen och mot kolonialism och kulturimperialism som blev ytterst inflytelserik inom den akademiska världen i Europa och Amerika. Inom feminismen blev det vanligt att betrakta förnuftsfilosofin som uttryck för en manlig härskarvilja. Inom ekologin ansågs denna härskarvilja omfatta även naturen. Vetenskap och upplysning placerades sålunda i de anklagades bås. Den humanism som ärvts från upplysningen betraktades som uttryck för västerlandets maktvilja och dess tro på förnuft och vetenskap som täckmantel för kolonialt förtryck.

Dock fanns det »kontinentala« filosofer som försvarade arvet från upplysningen. Ernst Cassirer hade fäktat med Heidegger i en berömd debatt i Davos 1929 om tolkningen av Kant. Jürgen Habermas hade tagit upp utmaningen från den franska postmodernismen, som han avvisat med argument som bejakade upplysningstraditionen.

Inom den anglosaxiska filosofin dominerade länge arvet från den vetenskapliga revolutionen och från upplysningen. Bertrand Russell och Karl Popper var två av dem som hade företrätt detta arv. Först genom inflytande från postmodernism och annan kontinental filosofi förändrades bilden. I USA liksom i Storbritannien utspelades »kulturkrig« där olika hållningar till det västerländska idéarvet ställdes mot varandra.

DET OMSTRIDDA arvet från den vetenskapliga revolutionen och från upplysningen har också präglat historieskrivningen kring dessa företeelser. Företrädarna för den vetenskapliga revolutionen utkämpade sina strider delvis på vetenskapshistorisk mark. De ansåg sig stå för en brytning med den gamla filosofin, vilket skulle ge människan herravälde över naturen. Den franske encyklopedisten Jean d’Alembert formulerade redan på 1700-talet en skiss till vetenskapernas historia som handlade just om kampen mot fördomarna och om de ärorika gärningar som genomförts av odödliga snillen som Francis Bacon, Galileo Galilei, René Descartes, William Harvey, Christiaan Huygens, Isaac Newton och John Locke.

När vetenskapshistoria etablerades som akademisk disciplin i Frankrike i slutet av 1800-talet var det inledningsvis anhängare till Auguste Comte, positivismens grundare, som företrädde ämnet. George Sarton exemplifierar på ett närmast övertydligt vis den positivistiska synen på vetenskapernas historia. För honom handlade det om att skildra ljusets kamp mot mörkret, förnuftets kamp mot fördomar, inte minst religiös vidskepelse. Naturvetenskaperna var det som räddade mänskligheten. Därmed gav de också rum för en ny humanism, en optimistisk tilltro till människosläktets framtid.

Men andra sätt att se på vetenskapernas historia har också framträtt. Marxistiska historiker har betonat den ekonomiska och sociala utvecklingens betydelse för vetenskapen. Ekologistiska, ekofeministiska och postkoloniala vetenskapshistoriker har skapat en mörk berättelse om hur vetenskapen stenlagt vägen till undergången.

Historieskrivningen kring upplysningen har sålunda varit beroende av ideologiska positioneringar. Ernst Cassirers betydelsefulla Die Philosophie der Aufklärung (Upplysningens filosofi 1932) var både en historisk skildring av upplysningen och en plädering för den. Jonathan Israel har i en serie tunga volymer från senare årtionden velat urskilja en »radikal upplysning« som han också solidariserat sig med och ansett föredömlig för nutiden. Inom det postmodernistiska och postkoloniala lägret har man å andra sidan försökt underminera upplysningens anspråk på legitimitet. Där har kritiken mot upplysningen och kritiken mot den västerländska kulturen löpt samman. 

Sättet att förvalta arvet från upplysningen skiljer fortfarande ut den västerländska kulturen. Dess tolkning av sekularisering, demokrati, intellektuell frihet och individualism avviker från andra kultursfärers. Anspråken på hegemoni i form av »mänskliga rättigheter« och liknande skapar kontrovers. Naturvetenskap och teknik accepteras överallt, men upplysningens särskilda sätt att utforma den vetenskapliga revolutionens sensmoral är inte oomstritt.

DET FINNS EN upplysningens dialektik som består i att den kritik mot den västerländska kulturen som utövas i namn av marxism, postkolonialism och postmodernism utgår från just de universella normer för mänskliga rättigheter och människovärde som utmärker den västerländska kulturen. Den förefaller alltså kunna kritiseras bara utifrån sina egna normer! Varför? Därför att en bekännelse till vetenskap och upplysning alltid också är en bekännelse till västerlandet. Självprövning och självkritik är sedan Sokrates kärnpunkten i denna filosofi. Detta kan uppfattas som en svaghet – Sokrates ställdes inför rätta för att ha underminerat tron på stadens gudar. Men det kan också ses som en styrka eftersom det utgör förutsättningen för den ständiga förändring som givit västerlandet dess speciella dynamik. Den kritik som riktas mot »det västerländska projektet« eller »det moderna projektet« är en del av den självkritik som är utmärkande för dessa idéer.

Upplysningens retorik om mänskliga rättigheter, dess antagande av en alltid och överallt gällande rätt, liksom dess tro på ett universellt förnuft utgör argument för ett globalt projekt där alla länder och folk borde underkastas eller frivilligt acceptera likalydande regler för politik, samhälle och moral. Immanuel Kant förespråkade en världsfederation på denna grundval, och många andra uttalade sig i liknande riktning. Dock inte alla. Upplysningsfilosofer som Montesquieu, Jean-Jacques Rousseau och Denis Diderot uppskattade det lokala, variationsrikedomen, med en känsla för det omöjliga i att ställa upp samma riktlinjer för alla kulturer och folkgrupper.

Frågeställningen var nära knuten till kontrasten mellan förnuft och empiri. Naturrätten – tanken att det finns rättsliga principer som är grundade i naturens egen ordning och som står över lagar stiftade av människor – förutsatte ett allmänmänskligt förnuft och universella moraliska och rättsliga regler. Verkligheten visade dock upp en brokig mångfald av olika livsstilar, kulturer, moralsystem, konstnärliga och musikaliska uttrycksformer. Naturrätten koncentrerade sig på det oändliga och hade utopisk karaktär, en vision av det rätta livet. Empirin visade fram det ändliga och fann sig till rätta med det som faktiskt existerade. Det ena synsättet var ohistoriskt, det andra historiskt. Det skulle enligt min mening vara vilseledande att betrakta bara det första synsättet som »upplysning« och hänföra det andra till förromantik, romantik, historism eller rentav »motupplysning«. Det empiriska och historiska betraktelsesättet var en del av upplysningen själv. Författare som Montesquieu, Diderot och David Hume kan inte avgränsas från upplysningen. Naturrätten var visserligen en viktig del av upplysningen, ärvd från 1600-talets rationalism. Men kritiken mot naturrätten fanns där också.

DEN VETENSKAPLIGA revolutionen och upplysningen var alltså inte slagord, utan historiska processer. De var mångfasetterade, flertydiga, omöjliga att uttömma genom någon definition. De var delar av en historisk erfarenhet och därmed möjliga att tolka på olika sätt. Men för den skull inte alls omöjliga att lära sig någonting av.