Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Signerat: Kvinnor lever i livslångt fängelse

I Saudiarabien är det manliga förmyndarskapet över kvinnor totalt. Jag lever också för dem, skriver Camilla Starck.

Hon hade blivit våldtagen av de manliga familjemedlemmarna i flera år. I det låsta rum där övergreppen skedde utspelade sig hennes liv. Hon fick inte gå ut. Hennes existens var familjens skam. När hon blev gravid satte man henne på en kvinnoinstitution, Dar al Reaya. Ett så kallat care home. Våldtäkterna som flickan genomlidit med sin pappa, sina bröder och sina farbröder var hennes fel. Hon hade varit i Dar i fem år när jag fick höra hennes berättelse av en tidigare anställd.

Kvinnor som varit fångar i Dar har berättat för mig om tillvaron där. Flickorna får endast gå ut vid sjukhusbesök i sällskap av personal. Då måste de bära burka och de fängslas till händer och fötter. De flesta befinner sig där till följd av att de rymt från misshandel och övergrepp eller för att de blivit kära i en kille. De förvaras innanför väggarna till dess att deras manliga förmyndare, ofta förövaren, väljer att ta hem dem igen. Eller tills de gifts bort till en ny förmyndare. Deras liv är familjens ensak. Många av flickorna piskas en gång i veckan och de gör försök att rymma, även via ventilationssystemet.

I boken Keine tränen für Allah (Inga tårar för Allah) beskriver Kholoud Bariedah sina upplevelser under tiden som fånge i Dar al Reaya i Mecka. Hennes vittnesmål går liksom övriga kvinnors att jämställa med fiktionen i Tjänarinnans berättelse av Margret Atwood. Ett verkligt Gilead.

Jag har de senaste åren talat med hundratals saudiska kvinnor via sociala medier, via krypterade appar och via Skype. Ett par av dem har blivit mina vänner. De kommer för alltid att vara med mig genom livet. För jag lever mitt liv också för dem. Jag ska berätta om hur och varför det blev så.

Det är svårt att ta till sig någon annans verklighet långt borta när man är född privilegierad i en av de mest homogena miljöerna. Södermalm i Stockholm kan beskrivas som kulturrelativismens och identitetspolitikens nav, varifrån mina influenser under uppväxten hämtades. Jag formades till en världsmedborgare och feminist som i högstadiet klottrade venussymboler i böckerna. I vår sex- och samlevnadsundervisning ingick instruktioner i hur man har analsex. I gymnasiet läste jag Om detta må niberätta och bestämde mig för att alltid berätta. Jag drillades i mänskliga rättigheter, jämlikhet och källkritik. Som ni förstår fanns det goda förutsättningar att utvecklas till vad de flesta skulle betrakta som en »god person». Och det fanns förutsättningar att bli hur världsfrånvänd som helst.

Det är motsägelsefullt att man med en så upplyst skolning kan bli blind för de största jämställdhetsproblemen. Jag hade vid tjugo års ålder kunnat stå i givakt en hel natt för att bevisa att jag inte tyckte min egen kultur var bättre än någon annans. Jag ville inte använda ordet hederskultur. Det var inte min plats att ha synpunkter på detta.

Det var en befrielse att börja använda mitt fria tänkande till att omvärdera dessa grundgjutna principer. Det skedde av till synes slumpvisa anledningar, men någonstans har ju ens handlingar en gemensam riktning. Jag drevs av att hitta nya perspektiv. En katalysator i min värderingsmässiga omvändning var onlinespelet World of Warcraft. Som andra onlinespel förknippas det med bleka, innesittande tonårskillar. Värdet för mig, utöver den flyktiga lyckan i att döda bossar, var att människor oberoende av ställning, plats, ålder, inkomst, etnicitet eller något annat, möttes och samtalade med varandra. Ofta hade vi viktiga samtal om livet. En av dem som jag spelade mest med var en flera år yngre kille. Han var just en blek och innesittande tonåring och han bodde i Riyadh. Han berättade om sitt liv, om drömmar han hade, om tjejen han var kär i och om hur hans syster och mamma ständigt begränsades i sina liv. Genom min vän Omar i Riyadh fick jag en första inblick i hur livet kan te sig för kvinnor i Saudiarabien. Jag slutade tänka att det inte var min plats att ifrågasätta.

Jag blev med åren engagerad mot hedersrelaterat våld och förtryck. Jag stod på nutidens barrikader. Jag hade sett ondskan där jag inte förväntat mig den. Människor runt om mig visade civilkurage och engagerade sig mot all annan slags ondska, den mer välbekanta sorten, men inte mot denna. Då är det ännu viktigare att agera.

Den 8 mars 2017 stod jag tillsammans med föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime och flera andra utanför Saudiarabiens ambassad i Stockholm och protesterade mot manligt förmyndarskap. Jag lade ut bilder från manifestationen på ett konto på Instagram, och kvinnor i Saudiarabien började följa kontot. De visade stor tacksamhet och kärlek. Jag började samtala med kvinnorna som skrev till kontot och började samla deras berättelser under hashtaggen #saudiwomenspeak. Ett konto på sociala medier skapat och administrerat från Sverige kunde inte orsaka skada för någon av dem. Vi blev fler administratörer varav några arabisktalande. I dag finns 140 berättelser och statements på kontot »World Citizens for Saudi Women». Det har blivit en oplanerad studie av hur manligt förmyndarskap påverkar kvinnor, där den mest obarmhärtiga konsekvensen är att det inte finns en väg ut ur helvetet. Förmyndarens samtycke krävs för att lämna landet.

Mina vänner i Saudiarabien vågar inte tala med journalister längre. De är tystade. Det ligger en skräck i varje fritt tänkande människa för att råka säga för mycket. En vän beskrev att hon inte vågar prata med sin syster eller sina vänner om hur hon tänker. Hon har ingen att anförtro sig åt. Hon beskrev hur hon mot sin vilja, av rädsla, svarade det som förväntades av henne på en av frågorna på en tentamen. Frågan löd: »Sant eller falskt: En kvinnas frihet är ett hot mot nationen.» Hon svarade: Sant.

Världen är inte svart eller vit. Det finns tyvärr ingen enkel lösning. Världspolitikens största drivkrafter är ekonomiska intressen och hänsyn till nationell säkerhet. Skulle Saudiarabien gå att sanktionera till ett avskaffande av förmyndarskap och könsapartheid? Vad betyder det att en fjärdedel av Sveriges moskéer finansieras av Saudiarabien? Hur kan en så hatisk tolkning av en religion vinna så mycket mark utan att ifrågasättas av den stora massan? När kommer kvinnor att slippa leva i ett livslångt fängelse?

Jag har inga klara svar, men jag vet att om det är något vi behöver i nutidens Sverige är det att se ondskan, att ta vårt ansvar som fria människor och göra de ofria synliga. Att utnyttja vår förmåga och vår skolning i att tänka kritiskt och fritt till att faktiskt göra det.

Jag lever också för dem och jag försöker sprida deras röster. För de har inga.

Av Camilla Starck

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...