Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Undvikande av trauma, till vilket pris?

Om Alice Miller och konsekvenser av krig.

Av Gustaf Lundh.

Människan har utvecklat en psykisk förmåga att undvika smärtsamma erfarenheter, eftersom sådana vänder oss bort från livet, gör ont och skadar oss. Vi undviker den heta elden för att den bränner vår hud. Men kanske lika starkt, om inte starkare, verkar vi ha utvecklat en förmåga och strävan att inte glömma bort våra smärtsamma erfarenheter. Vi tycks, medvetet eller omedvetet, söka upp vissa tidigare erfarenheter igen, vilja förstå och bearbeta dem. Om dessa två polariserade psykiska krafter är aktiva samtidigt vore det logiskt att anta att det för en individ uppstår en inre psykisk konflikt. Eller klyvning, ett begrepp lånat från gammal kleinsk objektrelationsteori.

Denna psykiska paradoxala drivkraft har många ägnat sitt yrkesliv åt att undersöka. En något kontroversiell figur som gjorde det var författaren och psykoanalytikern Alice Miller (1923–2010), eller Alicija Englard som hennes ursprungliga namn var. Hon skrev ett dussin fackböcker om hur och på vilket sätt traumatiska erfarenheter påverkar relationen mellan barn och föräldrar i det vuxna sociala livet. Böckerna fick enorm uppmärksamhet, och Alice blev under 1980talet en omtalad psykoanalytiker i debatter om uppfostran och roten till våld, kontroll, barnaga och ondskefulla ageranden. Till skillnad från andra inom branschen nådde hennes böcker en bred publik. Alice hade en till synes kompromisslös syn på vilken lojalitet eller illojalitet man bör ha gentemot sina föräldrar. Nyckeln för att förstå och förklara människans ondskefulla handlingar finns enligt Alice i obearbetade trauman från barndomen. När barnet agas, försummas eller – mer subtilt – inte får sina behov tillgodosedda av sina omhändertagare, utvecklar det på ett omedvetet plan ett falskt själv för att överleva. Föräldrarna är de som bär det fulla ansvaret, ansåg Alice, även om hon stundtals skiftade i det resonemanget. Ofta använde hon exempel från kända figurer, som i boken I begynnelsen var uppfostran, där en omtalad essä lägger upp en tes om underliggande motiv till Adolf Hitlers beteende gentemot judar under andra världskriget. Ämnet låg henne nära, eftersom hon själv var tonåring när hennes polska hemby invaderades av Hitlers trupper år 1939.

Jag har länge haft svårt att få grepp om Alice Miller och vem hon var som människa. Det finns frågetecken rörande många av hennes teoretiska ståndpunkter. Alice pratade sällan öppet och konkret om sin uppväxt eller sitt privatliv, och omvärlden har egentligen inte vetat mycket mer än det lilla hon har berättat i enstaka intervjuer. Enligt henne själv är anledningen till det att bokläsarens egen livsberättelse inte ska hamna i skymundan av hennes egen.

När jag nu läser psykoterapeuten Martin Millers bok om sin mor, The true »Drama of the gifted child» som översattes till engelska sommaren 2018, klarnar dock bilden. Martin redogör nyktert för sin mors liv och deras relation. Och han gör det utan bitterhet, hämnd eller smutskastning. Enligt Martin råder det inte något tvivel om att hans mor, som alltså blivit symbol för barns perspektiv och rättigheter, aldrig bearbetade sina egna krigstrauman från andra världskriget. Trots att det var precis detta hon propagerade för att vuxna var tvungna att göra – för att inte utagerande och destruktiva beteenden skulle föras vidare till nästa generation.

Under Martin Millers efterforskningar uppdagas en annan bild av hans rötter än den som han fått beskriven av sin mor. I intervjuer med släktingar får han reda på att han som spädbarn hittades skrikande i deras lägenhet för att Alice inte stod ut med honom. Han omhändertogs efter det av en släkting under två års tid. Tiden med sin mor och far, Andreas Miller, fram till deras separation, beskriver han som förvirrad och dunkel bestående av psykisk utfrysning, tysta regler, våld och intima ritualer med fadern. Alice och Andreas pratade bara polska med varandra och bjöd aldrig in Martin att vara med i denna kommunikation. I en intervju strax efter det att Martin Millers bok lanserades beskriver han hur denna tid har påverkat hans identitet i förhållande till judisk tradition:1

Jag var alltid exkluderad. Jag kände mig aldrig som en del av judisk eller polsk kultur, däremot en slags konstgjord schweizisk kultur. Jag var en utlänning i min egen familj. Naturligtvis förstod jag inte det verkliga skälet till det. De sade till mig att de tyckte att integreringen i Schweiz var svår, men den verkliga anledningen var en annan. Min far var grym mot mig ända fram till sin grav. Han behandlade mig med avsky. Jag måste medge att när folk frågar mig om min judiska identitet, svarar jag att jag aldrig har varit en del av judisk kultur. När människor önskar mig väl på rosh hashana [judiskt nyår] undrar jag vad det handlar om. Däremot när jag ser att judar förföljs, mördas i Frankrike, så påverkar det mig personligen. Tillsammans med denna antisemitism hade vi också i Schweiz hela den historiska situationen kring guldet, och jag kände mig för första gången livrädd i samband med det.

Det finns flera lager i Martin Millers egna komplexa upplevelse av sin judiska identitet. Under den tid som Alice levde beskrevs det för honom att hon under andra världskriget – enligt henne själv därför att hennes mor hållit fast vid sin judiska identitet – togs till fånga av en man som sa sig samarbeta med Gestapo. Han utpressade henne, och hon fick betala med smycken för att undvika att han skulle tipsa nazisterna om deras judiska härkomst. Det visar sig att denne man var Andreas Miller, Martins far. Alice flydde alltså till Schweiz tillsammans med den person som förtryckt henne.

Som vuxen uttalar Martin att han aldrig har kunnat förstå den offentliga bilden av sin mor. Han beskriver henne som en fiktiv karaktär som aldrig existerat i verkligheten. När Alice Miller mötte motstånd, fick frågor som hon inte tyckte om eller när det sattes gränser för henne, visade hon oftast personen på dörren eller blev starkt upprörd, skriver Martin. För mig stämmer detta med hennes flera plötsliga avfärdanden av tidigare åsikter och ställningstaganden, som när hon under 1980-talet tar avstånd från den psykoanalytiska traditionen eller år 1989 lovordar Konrad Stettbachers terapi i ett förord till hans bok Om lidandet ska ha en mening:2

Konrad Stettbacher ger nämligen bevis på att det är möjligt att upphäva bortträngningen av barndomen på ett sätt som varken är farligt eller förvirrande […] Det är en revolutionerande upptäckt som kommer att få vittgående konsekvenser. […] Ingen seriös terapeut kan efter detta kosta på sig att ignorera denna upptäckt.

I ett pressmeddelande på sin webbplats några år senare avfärdar hon Stettbachers kliniska arbete, samt avslutar texten med att reservera sig för rättsliga åtgärder om någon publicerar eller använder hennes tidigare hyllningar offentligt. Det uppdagades senare att Stettbacher saknade licens och var anmäld för sexuella övergrepp. Fem år innan förordet till Stettbachers bok skrevs, föreslog Alice att Martin skulle genomgå terapi hos just Stettbacher, övertygad om att det skulle göra sonen fri. Efter nio års aggressivt trugande gick han till slut med på uppmaningen. Martin själv uttrycker det så här:3

Hon [Alice Miller] hade reserverat en plats för mig som patient hos honom. Från ingenstans fick jag i september 1983 ett brev från Stettbacher, där han bad mig att överföra ett femsiffrigt belopp för att kunna garanteras en plats hos honom två år senare. […] Gång på gång försökte hon övertala mig. Till slut, år 1992 i samband med en allvarlig personlig kris, gav jag med mig. […] Hon placerade mig som patient hos en av Stettbachers lärjungar i München. […] I efterhand har jag fått reda på att min terapeut skickade inspelningar av våra sessioner till Stettbacher; denne rapporterade vidare detta till min mor, varpå hon i sin tur utifrån sina egna intressen försökte påverka mig via brev. […] Situationen eskalerade i så hög grad att min mamma, baserat på Stettbachers förtal, försökte stoppa mig professionellt och motverka min karriär som terapeut.

Alice forcerar utifrån sin egen agenda vad hon anser att hennes son behöver för att kunna läka och bli hel. Hon ljuger och bryter mot lagen om tystnadsplikt mot sitt eget barn, förklädd i en skev god vilja om vad som är hans bästa. En typisk sammanblandning av sina egna behov och känslor med sitt barns, som familjeterapeuter skulle uttrycka det. Martin beskriver att denna destruktiva utveckling pågick så till den grad att han övervägde att ta sitt liv.

Ju mer jag läser om Alice Millers arbete och liv, desto tydligare blir det att hon under hela sitt liv kämpade mot egna intrapsykiska konflikter. Fram växer bilden av en svår, trasig, komplex, enslig och tragisk figur som länge sökte men till slut gav upp hoppet om personlig inre läkedom och frid. Detta är vanligt hos individer som upplevt krig, skriver Martin Miller, och det bekräftas av forskningen. Risken för en skadad intrapsykisk utveckling ökar hos individer som upplevt krig4 eller tidiga omfattande anknytningsstörningar.5 I Martin Millers bok analyserar han Alice Millers tidiga år och hur de kan ha påverkat hennes personlighet och psykiska utveckling. Alices öden porträtteras före, under och efter tyska ockupationen, där hon under falskt namn kom att beskydda många andra än de som var hennes anknytningsfigurer – hennes egen familj. Martins släktforskning, redogörelse och analys av hur Alice utvecklar två motstridiga sidor i sig själv är slående:6

Som vuxen kunde Alice prata tills hon blev rasande om vad hon uppfattade vara sina föräldrars hycklande beteende […] I hennes ögon förblev den judiska kultur som hon hade upplevt som barn ett fängelse. […] Hennes röst kunde skifta i sin ton från grov aggression – till exempel mot sin mor och sin syster, som hon hjälpte att gå under jorden för att överleva – till grov rädsla. […] När jag läser Alices texter och uttalanden på hennes webbplats i dag, blir jag förstummad över allt som utelämnas. Det riktiga dramat i hennes liv berörs ingenstans, åren av förföljelse är bortstädade ur hennes biografi. Ändå är det detta min mamma väntade på hela sitt liv. […] Hon pratade aldrig om åren 1939 till 1941, vad som hände i hennes lilla hemstad direkt efter den tyska ockupationen av Polen. […] Samtidigt räddade denna strategi, att utveckla ett falskt jag under kriget, livet på min mor. Den tragiska följden av detta trauma blev att Alice Miller sedan dess bar på två olika personligheter inom sig. […] Det fanns en spänning mellan den judiska identitet som hon hade avvisat och behovet att till varje pris dölja denna identitet inför omgivningen och hennes förföljare.

Utifrån Martin Millers biografi ter sig Alice Millers litterära livsverk vara en projicering av hennes egna inre konflikter, ett verktyg för att hålla skam och känslomässiga sår på avstånd. Det paradoxala mänskliga fenomenet, som kan beskrivas som en inre psykisk konflikt och/eller klyvning, koncentreras exemplariskt i Martins bok. Att dels praktisera destruktivt beteende gentemot sina egna barn, dels under hela sitt liv offentligt uttrycka och varna för de skadliga konsekvenserna av sådant beteende. Vad motiverar en människa att till detta yttersta pris hålla sin egen historia på avstånd? Kan det vara så att Alice Millers vinst av att undanhålla sina tidigare erfarenheter var att slippa smärta och lidelse? Utifrån detta resonemang måste det som undanhålls vara än mer smärtsamt, göra än mer ont. Människans förmåga att dissociera blir då ett hjälpande verktyg för att hålla undan smärtsamma erfarenheter, till priset av en splittrad manifestation av omvärlden och sig själv. Det motsägelsefulla i Alices teorier och ståndpunkter, liksom hos andra individer med grövre psykisk komplexitet som schizofreni och olika typer av personlighetsstörningar, blir då logiskt i hennes starka försvar och kaotiska motsägelsefulla beteende. Det leder mina tankar till vår samtid. Hur kommer behovet av inre läkning av känslomässiga sår att se ut, utifrån de utmaningar vi har framför oss med nya krig och klimatkatastrofer? Den migration av människor som i dag blivit en omfattande realitet talar för att detta behov kommer att öka, även för den kommande generationen: barnen – »de tysta vittnena».

Gustaf Lundh är fil.kand. i både socialpsykologi och musikkomposition (gustaflundh.se). Har grundläggande psykoterapiutbildning, arbetar som familjebehandlare.

 

Noter

1. Miller M, Blohm U (2013). http://www. contemporarypsychotherapy.org/volume7no1summer2015/interviewmartinmiller.

2. Stettbacher JK (1990). Om lidandet ska ha en mening, Wahlström & Widstrand, s 7–9.

3. Miller M (2018). The true »Drama of the gifted child»: The phantom Alice Miller – The real person, Routledge, s 122–30.

4. (i) Costa DL, Yetter N & DeSomer H (2018). »Intergenerational transmission of paternal trauma among US Civil War ex-POWs», PNAS, October 30, 115 (44), s 11215–20. (ii) RowlandKlein D & Dunlop R (1998). »The transmission of trauma across generations: identification with parental trauma in children of Holocaust survivors», Austr NZ J Psychiatry, June 32(3), s 35869. (iii) Fromm MG (2014). Lost in transmission: Studies of trauma across generations, Routledge.

5. (i) Cassidy J m fl (2013). »Contributions of attachment theory and research: A framework for future research, translation, and policy», Dev Psychopathol, 25(4 pt 2), s 1415–34. (ii) Sette G, Coppola G & Cassibba R (2015). »The transmission of attachment across generations: The state of art and new theoretical perspectives», Scand J of Psychol, 56:3, s 245–362.

6. Miller M (2018). The true »Drama of the gifted child»: The phantom Alice Miller – The real person, Routledge, s 58–9

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...