Vi behöver mer förnuft, inte mindre

Av Åsa Wikforss.

I sin nya bok raljerar Nora Hämäläinen över hur kritiken av det irrationella innebär ett »förnuftets förnedringstillstånd».

Ett par veckor efter att Trump installerats som president den 20 januari 2017 kunde man läsa en artikel i New York Times med rubriken »Has Trump stolen critical theory’s tools?». Författaren var en litteraturvetare, Casey Williams, som oroade sig för hur förespråkare av postmodernism skulle kunna bemöta Trumps lösa förhållande till sanningen.

De senaste decennierna, skriver hon, har postmoderna tänkare inom humaniora och samhällsvetenskap hävdat att fakta och sanning är sociala konstruktioner och argumenterat för att det inte finns någon objektiv kunskap. Hur ska dessa tänkare kunna bemöta Trump?

Williams avvisar tanken att kritisera Trump genom att falla tillbaka på tron på objektivitet och sanning, och hon föreslår i stället att man som postmodernist bör argumentera för att även om alla fakta är sociala konstruktioner så är de inte alla skapade lika. Den kritiska metoden, menar hon, kan användas för att ifrågasätta Trumps version av verkligheten: »Vi ska inte fråga oss om ett uttalande är sant eller falskt, utan varför det gjordes och vilka effekter som uppstår när människor tror att det är sant. Att uppmärksamma hur kunskap skapas och används kan hjälpa oss att hålla ledare som Trump till svars för vad de säger.»

Förslaget är en smula överraskande. Sedan Trump installerades har han yttrat drygt tolv tusen falska eller missvisande påståenden, enligt Washington Post. Menar Williams verkligen att vi inte ska påpeka detta? Att vi i stället ska »uppmärksamma hur kunskap skapas»? Williams försöker förstås hantera en svår situation. Hon inser att det finns en risk att de tänkare som under decennier argumenterat mot existensen av objektiva fakta och kunskap plötsligt hamnat i dåligt sällskap.

Enligt Nora Hämäläinen hade Williams inte behövt oroa sig. I sin bok Är Trump postmodern? argumenterar hon för att det är en missuppfattning att de ledande postmoderna tänkarna (Foucault, Derrida, Lyotard, Lacan med flera) skulle ha vänt sig mot existensen av objektiva fakta, kunskap och sanning. Det är en intressant tes. Kanske bottnar alltihop i en alltför ytlig läsning av dessa tänkare? Som Hämäläinen betonar är deras texter långt ifrån lättlästa, så det vore inte så konstigt om de blivit missförstådda. Det är därför en utmärkt idé att skriva en bok som reder ut begreppen och förklarar hur dessa svåra tänkare ska förstås och varför vi inte behöver oroa oss för att de berett vägen för den tid vi nu befinner oss i – den så kallade »postsanningens tid», där allmän opinion i allt högre utsträckning drivs av känslor och desinformation.

Det är emellertid inte en sådan bok Hämäläinen skrivit. Den centrala tesen är visserligen att de postmoderna tänkarna missförståtts, men samtidigt ägnas bara ett knappt kapitel åt dem. Det räcker inte till att reda ut särskilt mycket. Det är synd eftersom Hämäläinen skriver föredömligt klart, undviker all jargong och har en seriös ansats att vilja ta reda på vad dessa tänkare egentligen hävdade och på vilka grunder.

Merparten av boken handlar i stället om något annat: om hur olika förespråkare för förnuftet missförstått, rentav förvanskat, de franska tänkarna och hur de på ett oansvarigt sätt gått i strid med postmodernismen i stället för att skjuta in sig på den verkliga fienden (varudeklaration: hon anser att jag är en av dessa förnuftsförespråkare). Vad värre är, enligt Hämäläinen, dessa förespråkare har inte bara missförstått postmodernismen, utan de har missförstått »det liberala, sekulära, vetenskapsorienterade tänkande som de anser sig försvara». Hon talar om »rigida förnuftsapostlar», och hon raljerar över hur kritiken av det irrationella innebär ett »förnuftets förnedringstillstånd».

Låt mig genast ge Hämäläinen rätt på en viktig punkt. Postmodernismen kan knappast skyllas för postsanningens tid. De centrala faktorerna bakom den kris vi står i är helt andra, framför allt ny teknik i kombination med effekter av ekonomiska ojämlikheter. I det läget vore det mycket olyckligt att lägga all sin kraft på inomakademiska ställningskrig, förnuftets apostlar mot postmoderna predikanter. Det vore att »spela Trumps stab i händerna», precis som Hämäläinen skriver.

Frågan är om Hämäläinens lägesbeskrivning är korrekt. Utan tvekan har postmodernismen stått i skottgluggen den senaste tiden, men de flesta som engagerat sig i debatten har främst siktat in sig just på det jag kallar kunskapens fiender: de som medvetet desinformerar och tvingar på människor en förvriden världsbild – Trump, Putin, Orban, arméer av nättroll och högerpolitiska plattformar. Nu gäller det att försvara kunskapen, avslöja propagandan och försöka ge oss de verktyg som behövs för att stärka förnuftet och slå ifrån oss det falska. Vi är många som tagit oss an den uppgiften.

Om Hämäläinen håller med om att ställningskrig bör undvikas, så uppstår frågan varför hon ägnar en bok åt att angripa förnuftets försvarare. Hon tycks oroa sig för två saker. För det första, att dessa försvarare fått postmodernismen om bakfoten. För det andra, att de har en naiv syn på förnuftet och att de i själva verket drivs av helt andra motiv än att försvara kunskapen. Jag ska diskutera dessa två saker i tur och ordning.

Säkerligen finns det förenklade uppfattningar om postmodernism i debatten, det gör det nästan alltid när det gäller komplexa filosofiska teorier, särskilt när texterna ifråga är svårgenomträngliga. Av det skälet är det värdefullt att komplicera bilden, som Hämäläinen gör. Problemet är att dessa förenklingar (om vi antar att det är vad de är) inte bara återfinns hos postmodernismens kritiker, utan även hos dess försvarare, som Casey Williams.

I min bok Alternativa fakta ger jag en mängd exempel på detta (en bok Hämäläinen nämner men inte verkar ha läst), särskilt från det pedagogiska forskningsfältet. När inflytelserika pedagoger skriver att det inte finns någon objektiv kunskap, eller att kunskapsöverföring är omöjlig eftersom kunskap måste skapas av individen, då bör man som filosof säga ifrån – även om alltihop bottnar i en missuppfattning av postmodernismen. För att ta ett annat exempel jag precis råkade på: I en ny bok för dietister (Critical dietetics and critical nutrition studies) kan man läsa att all kunskap är subjektiv och att det inte finns bättre och sämre sätt att söka kunskap. Vetenskaplig metod intar inte en särställning. Detta inom ett område där man försöker ta fram kunskap om kostens effekter på hälsan!

Om kritikerna missuppfattat postmodernismen så är de därför inte ensamma om det. Det märker vi dock ganska lite av i Hämäläinens bok, som snarast ger intrycket av att dessa kritiker är illvilliga eftersom de så uppenbarligen missuppfattat alltihop. Detta hänger samman med det andra som Hämäläinen oroar sig för: att förnuftets försvarare egentligen drivs av helt andra motiv. Hämäläinen skriver till exempel att den självpåtagna rollen som förnuftets röst »döljer maktanspråk och hierarkier» och att yrkandet på objektivitet »döljer partiskhet och blinda fläckar». Hon vänder sig inte mot det vi säger, utan mot den ton varmed vi säger det, en ton som hon anser avslöjar elitism.

Hur ska man förhålla sig till påståendet att förnuftets försvarare egentligen drivs av maktanspråk, att de inte förstår de egna motiven när de utger sig för att försvara kunskapen? Det är förstås svårt att besvara. Varje svar blir ju bara ett uttryck för ett djupt liggande självbedrägeri. Det är också viktigt att vara medveten om att just denna strategi, att hänvisa till dolda motiv och agendor hos »eliten» (såsom forskare och journalister), tillhör populisternas verktygslåda. Man ställer folket mot eliten, och ivrigt påhejad av kol- och oljeindustrin sprider man konspirationsteorier om klimatforskarna.

Hämäläinen avslutar sin bok med att citera Bruno Latour. Han är en berömd fransk vetenskapssociolog som under flera decennier kritiserat vetenskapens anspråk på objektivitet och hänvisat till all forsknings samhälleliga dimension. På senare tid har han dock börjat oroa sig för att den vetenskapskritik han stått för berett vägen för klimatförnekare. Vari, undrar han, består egentligen skillnaden mellan hans vetenskapskritik och den som konspirationsteoretiker lägger fram när de ifrågasätter klimatvetenskapen? I en intervju från 2017 uttrycker han det:

I båda fallen får man lära sig att vara misstänksam mot allt människor säger, eftersom de bedrar sig själva vad gäller deras verkliga motiv. Sedan, när tvivlet väl infunnit sig och man söker en förklaring till vad som verkligen pågår hittar man i båda fallen en hänvisning till starka krafter dolda i mörkret; krafter som alltid, oupphörligt verkar. Vi akademiker har förstås lärt oss hänvisa till mer upphöjda orsaker – samhället, diskursen, kunskap–som–makt, kraftfält, imperier, kapitalism – medan konspirationsteoretikerna snarare målar upp en bild av giriga människor med skumma avsikter, men jag tycker att det finns oroväckande likheter i förklaringsmodellerna; först ett steg mot tvivlet och sedan gräver man fram orsaker ur mörkret. (Jop de Vrieze, Science).

Självklart har forskare blinda fläckar, och givetvis är de formade av sin samtid på ett sätt som man måste vara uppmärksam på. Lika självklart finns det maktanspråk, också bland forskare, som man bör förhålla sig kritisk till. Men för att komma till rätta med detta behöver vi mer förnuft, inte mindre: för att motverka partiskhet måste vi sträva efter ökad objektivitet, efter mer evidens och mindre känslor. I det perspektivet är det mycket välkommet att Hämäläinen utmanar den vedertagna uppfattningen av de postmoderna tänkarna som sanningsfientliga och att hon uppmanar till ett förnuftigt samtal om de utmaningar vi nu står inför.

Texten har tidigare publicerats som understreckare i Svenska Dagbladet.