Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Virginia Woolf och hennes många läkare

Av Carl Lindgren.

Den brittiska författarinnan hade psykiska besvär redan från låg ålder och utsattes för många olika – enligt nutida syn ofta sexistiska – behandlingar under årens lopp.

Den 28 mars 1941 dränkte sig Virginia Woolf i floden Ouse i närheten av sitt hem Monk’s House i Rodmell, East Sussex. Det skedde efter en rad misslyckade självmordsförsök. Tio dagar tidigare hade hon försökt dränka sig men inte haft tillräckligt med stenar i sin kappa för att lyckas.

En av den litterära modernismens portalfigurer ändade sitt liv vid femtionio års ålder. Den allmänt accepterade uppfattningen om Virginias symtom, i ljuset av dagens medicinska vetenskap, är att hon hade bipolär sjukdom. Självmordet var det slutliga resultatet av ett antal skov av markanta humörsvängningar.

Bipolär sjukdom – tidigare kallad manodepressivitet – har samband med både ärftlighet och traumatiska upplevelser. Risken för att utveckla sjukdomen någon gång i livet är ungefär 10 procent för barn till en person som själv är drabbad och ungefär 50 procent för en enäggstvilling om den andre i paret har fått sjukdomen. Barndomstrauman, i synnerhet sexuella övergrepp, ger tidigare sjukdomsdebut, ökar antalet episoder och resulterar i fler självmordsförsök.

Virginia, född med efternamnet Stephen år 1882, hade utan tvivel en ärftlig sårbarhet. Hennes fars farfar, juristen och parlamentsledamoten James Stephen, hade av allt att döma cyklotymi, vilket är en mildare form av bipolär sjukdom. Han var vid ett tillfälle omhändertagen efter att ha sprungit runt naken i Cambridge, och han vistades på vårdhem när han dog.

Woolfs far Leslie Stephen hade också cyklotymi. Familjens läkare George Savage, tillika vän i familjen, ansåg att Leslie Stephen även hade neurasteni, vilket var en vanlig beskrivning av psykisk ohälsa under decennierna runt år 1900. Modern Julia Stephen hade återkommande djupa depressioner.

Halvsystern Laura hade en obestämd form av neuropsykiatrisk sjukdom och institutionsvårdades från tonåren under resten av sitt liv. Av Woolfs helsyskon hade Vanessa och Adrian cyklotymi, medan Thoby hade perioder då han var hypomanisk (det vill säga lindrigt manisk). Sålunda var Woolfs symtom inte alls unika i hennes släkt, men de var mest uttalade hos just henne.

 

KLEN UNDER BARNDOMEN

Virginia Woolf ansågs av sina föräldrar vara påtagligt klen under sin uppväxt. Hon var sjuklig, hade oklar värk, besvärades av ljud och dofter och var ofta orolig för att något skulle hända henne och för att folk skrattade åt henne bakom hennes rygg. Kanske var hon inte mer drabbad av fysisk ohälsa än andra i samma ålder, men hennes upplevelse av besvären var starkare. Kanske hade hon det som vi i dag skulle kalla högkänslig personlighet. Hon skriver i sin novell »Om att vara sjuk» (1926):

Med tanke på hur vanligt det är med sjukdom, hur kolossal den själsliga omsvängning omsvängning är som den medför, hur häpnadsväckande oupptäckta länder är som framträder när friskhetens ljus slocknar, vilka själars öknar och moras en släng av influensa synliggör […] känns det sannerligen märkligt att sjukdom inte fått samma plats som kärlek och krig och svartsjuka när det handlar om litteraturens främsta ämnen.

En febersjukdom – eller som hon skriver: »en släng av influensa» – gav henne inte bara en allmän sjukdomskänsla, utan resulterade i ett närmast hallucinatoriskt tillstånd.

Woolfs relation till sina föräldrar påverkade hennes liv starkt. Fadern var despotisk, lynnig och krävande, samtidigt som Woolf var mycket fäst vid honom. Han porträtteras som den dystre och självömkande Mr. Ramsay i romanen To the lighthouse (1927), men när hon skrev den hade han varit död i tjugotre år. Hon beskriver honom å andra sidan odelat positivt i essän »Leslie Stephen».

Redan vid tretton års ålder hade Woolf upplevt ett antal traumatiska händelser som kulminerade med moderns död 1895, varefter hon gick in i en lång och djup depression. Hon sköttes då av David Seton, som inte bara var familjens husläkare, utan även han en vän i familjen.

Han bedömde henne ånyo vid femton års ålder, och Woolf beskrev resultatet av konsultationen i ett brev till sin bror Thoby: »Vår gode doktor Seton säger att jag inte får ta någon lektion den här terminen.» Under den viktorianska eran ansågs nedstämda kvinnor vara emotionellt och psykiskt sköra med fallenhet för hysteri och vansinne, något som vi i dag skulle anse vara sexistiskt och misogynt. Behandlingen inskränktes till avskildhet, vila, diet, lugnande mediciner och framför allt att avstå från intellektuellt arbete.

 

DROG UT TÄNDER

Den läkare som spelade den mest centrala rollen i den fortsatta behandlingen av Virginia Woolf var George Savage. Han konsulterades av och till under arton år. Hans terapeutiska arsenal var influerad av den amerikanske neurologen Silas Weir Mitchell, känd av sin samtid som Doctor Diet and Quiet. Epitetet är betecknande för hans tro på diet och vila som behandling för psykisk instabilitet. På ett sätt var Savage dock före sin tid. Han hade redan 1870 rekommenderat litiumbromid mot epileptiska anfall och humörsvängningar. Savage publicerade sin lärobok Insanity and allied neuroses: Practical and clinical år 1881. Med utgångspunkt från den ordinerade han så kallade rest cures för Woolf:

I genomförandet av min behandling har jag för vana att be patienten förbli sängliggande mellan sex veckor och två månader. Det enda som är tillåtet är att borsta tänderna. I detta fall arrangerar jag så att handfat och vatten förs till patienten medan hon ligger ner, varefter hon lyfts över till en divan, blir borstad och bärs sedan tillbaks till sängen för nattvilan.

Denna behandling hade ingen effekt på Woolfs tillstånd. Hon blev snarast frustrerad av den. Hon skrev i ett brev till en väninna: »Det förefaller mig som om mitt liv är en evig kamp mot doktorernas dårskaper.» Hon skrev om sin frustration i sina dagböcker och använde temat i flera litterära verk. George Savage porträtteras tydligast som Sir Henry Bradshaw i romanen Mrs. Dalloway (1925), där den krigstraumatiserade patienten Septimus Smith får representera Woolf. Septimus Smith hallucinerar och hör fåglar sjunga på grekiska, något som Woolf själv hade upplevt. Hon hade då samtidigt hört hur kung Edward VII talade till henne »på det mest skamfulla sätt».

En psykoanalytisk tolkning av detta gjordes långt senare av en av hennes biografer, Stephen Trombley. Under faderns sjukdomstid 1902 sköttes denne av Sir Frederick Treves, som var hovläkare och hade opererat kungen. Under ett av doktor Treves besök i hemmet strax efter den kungliga operationen blev Woolf – som så många gånger förr – sexuellt ofredad av sin fjorton år äldre halvbror George Duckworth. Långt senare skrev Woolf i ett brev till en väninna: »Jag darrar fortfarande av skam när jag minns hur min halvbror ställde upp mig på en avsats och utforskade mina mest privata kroppsdelar.»

I juni 1922 gjorde George Savage ytterligare ett behandlingsförsök, influerad av den tyske läkaren Robert Kochs teori om att sjukdomar orsakas av bakterier. Savage trodde att Woolfs symtom bottnade i en infektion i tandrötterna och föreslog att tre tänder skulle dras ut, vilket också skedde. Men inte heller det ledde till någon lindring. När hon kom hem till Monk’s House från sitt ingrepp i London skrev hon i sin dagbok: »Jag har förlorat tre tänder i onödan – kanske var det tänkt som någon form av behandling för mina humörsvängningar. » Woolf skrev fortlöpande dagbok om sitt liv som författare, och personerna i hennes romaner blev ett sätt för henne att bearbeta sina traumatiska upplevelser.

Den läkare som Virginia Woolf sannolikt hade mest förtroende för var psykiatern Sir Maurice Craig. Han konsulterades redan 1913, då Woolf hade överdoserat sömnmedlet Veronal i ett självmordsförsök, och han hade sedan kontakt med henne fram till sin död drygt tjugo år senare. Craig framstår som den mest moderna läkaren av de många som skötte henne. Han publicerade boken Psychological medicine: A manual on mental diseases for practitioners and students (1905). Han var också den som avrådde Woolf från att skaffa barn, något som Savage tvärtom hade rekommenderat för att avleda henne från intellektuellt
arbete – vilket i sin tur hade oroat maken Leonard. Frågan om barn blev därefter ett tvisteämne mellan makarna.

Även ett antal andra väl ansedda och meriterade läkare anlitades för att förstå och balansera Woolfs själstillstånd, som pendlade mellan hypomani och depression men som tidvis var balanserat. En av de mer kontroversiella läkarna, sett i dagens ljus, var Theophilus Hyslop. I sin lärobok Mental physiology, especially in its relation to mental disorders (1905) menade han:

Att avlägsna en kvinna från sin naturliga sfär i sitt hemarbete till intellektuellt arbete gör henne inte bara mindre lämpad för sin uppgift, utan dessutom mer benägen att degenerera och dessutom vidareföra detta till sin avkomma.

Han var därför enig med Maurice Craig om att avråda Woolf från att skaffa barn. Vidare ansåg han att bara det att ingå i ett konstnärskollektiv som Bloomsburygruppen visade tecken på, om inte sjukdom, så i alla fall psykisk instabilitet.

Den sista läkaren som paret Woolf konsulterade var allmänläkaren Octavia Wilberforce. Hon var en modern läkare med feministisk framtoning och ingick i Bloomsburygruppens
periferi. Hon hade startat ett jourhem för utsatta kvinnor. I december 1940 sökte paret Woolf hennes hjälp. I brist på bättre föreslog hon ett vilohem. I slutet av mars året därpå konsulterades hon på nytt, och gav samma förslag. Påföljande dag dränkte sig Woolf.

 

HADE RÄDDATS AV LITIUM?

Hade Virginia Woolfs liv kunnat räddas om hon fått möjligheten att pröva litium, den medicin som numera är standardbehandling vid manodepressiv sjukdom?

Läkemedlet har en speciell historia med svensk anknytning. Den brasilianske statsmannen och geologen José Bonifácio de Andrada e Silva besökte under en tioårig forskningsvistelse i Europa bland annat Sverige, och i ett prov från Utö järnmalmsgruva i Stockholms södra skärgård fann han år 1800 mineralet petalit. Det analyserades 1817 av den svenske kemisten Johan August Arfwedson, som arbetade i laboratoriet hos Jöns Jakob Berzelius. Han renframställde grundämnet litium, som blev nummer 3 i det periodiska
systemet. Men varken Arfwedson eller Berzelius skulle få chansen att undersöka litiumets egenskaper. Det dröjde ytterligare fyrtio år innan någon lyckades framställa så mycket rent litium att det gick att studera.

I slutet av 1800-talet fick litium rykte om sig som hälsobringare. Ämnet blev alltmer populärt i Europa som medel mot en rad sjukdomar. Under perioden 1929–48 innehöll till exempel den populära läskedrycken Bib-Label Lithiated Lemon-Lime Soda, som senare fick namnet 7 Up, litiumcitrat som en förmodat välgörande tillsats. Men ingenting tydde på att litium skulle fungera på psykiatripatienter förrän den australiske psykiatern John Cade år 1949 publicerade sin studie Lithium salts in the treatment of psychotic excitement. Något genombrott för behandlingen blev detta dock inte, dels på grund av att studien var liten och publicerad i en australisk medicinsk tidskrift, dels på grund av att många patienter fick svåra biverkningar inklusive dödsfall beroende på svårigheten att dosera ämnet. Cade gav till slut upp sina försök.

Den danske psykiatrikern Mogens Schou gick dock vidare i Cades spår. År 1954 publicerade han och några kolleger sin första litiumstudie: »The treatment of manic psychosis by the administration of lithium salts». Undersökningen publicerades i en högt ansedd brittisk tidskrift och fick med tiden ett enormt genomslag. Mogens Schous arbete ledde till att litium började användas som behandling mot bipolär sjukdom i stora delar av västvärlden under 1970-talet. Det är sannolikt att Virginia Woolf hade kunnat bli hjälpt av litium, men läkemedlets genombrott kom alltså mer än trettio år för sent.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...