Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

30 april 2020 - Åsa Wikforss

Det kom ett argt mejl i min inbox. Det gör det ibland och det är inte alltid ointressant. Eftersom jag inte använder twitter, och är ganska avhållsam vad gäller övriga sociala medier, får man anstränga sig lite mer för att nå mig. Man måste leta upp min e-postadress och det är något med det formatet som gör att man inte bara öser ur sig invektiv utan gärna formulerar ett par meningar eller fler. Den här gången handlade det om min syn på debatt och särskilt då i relation till Coronakrisen. Menar jag verkligen att vi inte ska debattera etablerad kunskap? Att vi alltid ska lita på experter? Vill jag kanske till och med tysta vanligt folk? Vad säger det i så fall om min syn på samhället??!! Brevskrivaren var arg, men uppenbarligen kunnig och ställde vettiga frågor vad gällde Folkhälsomyndighetens agerande.

Jo, jag brukar säga att man inte ska debattera etablerad kunskap. Men jag brukar också vara väldigt tydlig med vad jag menar med detta. För det första handlar det just om etablerad kunskap, dvs. övertygelser där evidensen är överväldigande och det inte finns några seriösa grunder för tvivel. För det andra spelar kontexten en avgörande roll.  Det finns situationer då vi mycket väl kan debattera även etablerad kunskap. I privatlivet förstås, det kan ha sin poäng att debattera med morbror Bosse om klimatet, och i vetenskapliga sammanhang är det viktigt att kunna ifrågasätta även det som är väldigt väletablerat.  Men det finns också situationer när det inte är lämpligt att debattera etablerad kunskap, särskilt i radio och TV, eftersom resultatet då kan bli en så kallad falsk balans: vetenskaplig expertis ställs mot tyckande på ett sätt som ger intrycket att här finns två precis lika rimliga sidor, det är bara att välja. Det betyder inte att jag anser att ’vanligt folk’ inte får debattera vetenskapliga frågor. I en demokrati får alla debattera vad de vill. Frågan är bara vilket forum som är lämpligt för sådana debatter.

Vad gäller Coronakrisen är emellertid saker och ting väldigt komplicerade. Till att börja med är det inte mycket som kan räknas som etablerad kunskap. Detta är förstås att vänta när det gäller ett nytt virus. Det finns förstås stor kunskap inom epidemologi sedan tidigare, till exempel vad gäller effektiva former av smittskydd, och kunskapsläget om det nya viruset förbättras stadigt. Men mycket lite av det som kommer fram kan betraktas som etablerad kunskap. Tvärtom, osäkerheten är stor, även när det gäller forskningsresultat som publiceras i välrenommerade forskningstidskrifter. Allt går snabbt, en del tidskrifter har till och med avstått från normala granskningsprocesser för att resultaten ska kunna komma ut så fort som möjligt. Inom bara några veckor kan rönen ha förkastats. I ett osäkert kunskapsläge av detta slag är debatt helt avgörande. Ju mer dess bättre.

Det är dock viktigt att debatten förs på ett sansat sätt, att alla retoriska knep undviks och att man är öppen för invändningar. Annars lär inte debatten leda till någon förbättring i kunskapsläget, utan bara till låsningar och polarisering. Dessvärre har vi sett en hel del polariseringseffekter den senaste tiden och den offentliga debatten har blivit allt hätskare, också mellan experter.  Här är det värt att fundera på det särskilda ansvar man har i egenskap av expert. I ett osäkert kunskapsläge är det helt avgörande att man inte utger sig för att vara säkrare än man rimligen kan vara, givet evidensläget. Annars är risken stor att det kommer ett bakslag senare – varför ska vi lita på experter, de har ju fel hela tiden?

Detsamma gäller hur man som lekman ska förhålla sig till expertis. Visst ska man lita på experter, också nu, men när experterna är oeniga och kunskapsläget är oklart betyder det att man ska vara försiktig med att ha några bestämda övertygelser i frågan.  Man bör motstå frestelsen att plocka russinen ur kakan och ta till sig just de expertutlåtanden som stämmer med det man gärna vill tro – lätt gjort i en situation då experterna är oeniga och data pekar åt många olika håll. Och givetvis ska man göra vad man kan för att tänka kritiskt runt alla uppgifter som snurrar runt. Kanske har man till och med kunskaper som visar sig vara relevanta trots att man inte är epidemolog (min brevskrivare hade matematisk kunskap). Men det är viktigt att känna ödmjukhet inför frågornas komplexitet och ta osäkerheten på allvar. Man bör ha i åtanke den observation psykologerna David Dunning och Justin Kruger gjort: ju mindre man vet inom ett område desto svårare har man att bedöma sin kompetens.

Det finns också en mängd faktafrågor som är relevanta för epidemin som kan och bör diskuteras av andra än epidemologer. Hur ser det ut på våra äldreboenden? Hur är situationen för de läkare och sköterskor som arbetar på intensivvårdsavdelningar?  Vilka arbetsförhållanden har de som arbetar i hemtjänsten? Hur väl fungerar den sociala distanseringen egentligen på Stockholms restauranger? Här behövs det kunskap och kritisk debatt – journalistisk granskning är till exempel helt avgörande och vi kan alla bidra med just de erfarenheter vi har. Att Folkhälsomyndigheten räknat fel vad gäller dödstalen uppmärksammades inte av experter utan av kritiskt granskade journalister vid Sveriges Radio.

Slutligen finns det ett annat skäl till att offentlig debatt är nödvändig när det gäller Corona-epidemin (och andra stora samhällsutmaningar). En central fråga är vilken strategi som är bäst. Denna fråga kan inte besvaras enbart genom att hänvisa till vetenskapliga fakta eftersom vi först måste bestämma vilket mål vi har. Är målet att minimera antalet smittade här och nu eller bör vi ha folkhälsan i stort (och över tid) i åtanke? Olika mål kräver olika strategier. Och hur ska vi hantera svåra målkonflikter, till exempel mellan att rädda de gamla och att förhindra att det blir ekonomisk härdsmälta? I en demokrati måste frågor av detta slag debatteras offentligt av alla som känner sig manade. Folkhälsomyndigheten har sitt mål förelagt sig, dess uppdrag är att skydda folkhälsan i stort, och Sveriges politiska system är sådant att politikerna har skyldighet att agera på basis av myndigheternas rekommendationer. Det betyder att experterna har mer att säga till om än i många andra länder. Är detta ett olyckligt system? Själv vet jag inte riktigt men det är absolut en fråga värd att debattera.

 

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...