Demokrati i kris

Av Thea Andersson

Fler svenskar skulle behöva engagera sig i de politiska processerna.

I slutet av maj 2018 genomförde Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, på uppdrag av regeringen, sin största nationella informationskampanj på mycket länge. Den lilla trycksaken, Om krisen eller kriget kommer, genererade omedelbart reaktioner. I den ankdamm som Twitter utgör var responsen antingen mycket positiv eller mycket negativ. ”Äntligen” konstaterade möparna (militärt överintresserade personer), ”krigshets” deklarerade pacifisterna. Aldrig skulle Sverige utsättas för någon kris.

Själv mottog jag reaktioner på broschyren från ett oväntat håll: kollegan som kommit till Sverige från Vietnam skickade ett foto på pamfletten en sen kväll och frågade mig om där stod något viktigt, som han gjort med alla andra myndighetsbrev som skickats till honom på svenska. När jag förklarade vad den innehöll återkom kollegan med frågan ”Hur är det tänkt att jag ska ta del av detta?” En smärtsam respons på att myndigheten inte bemödade sig med att ange alternativa möjligheter att ta del av informationen på ett eget språk eller på engelska.

SVT följde upp Om krisen eller kriget kommer med en tv-serie som hade premiär i februari 2019, ”Nedsläckt land”. En serie där tio deltagare lärde sig att leva i ett samhälle utan el. Hälften placerade i ett modernt hus, hälften i ett omodernt. Det blev livat på Twitter igen – nu är det SVT som fortsätter hetsa, sa vissa. Andra skrev att det var en sorts förlängning av annan skäms-tv som började med Kanal 5:s ”Outsiders” och har fortsatt genom produktioner som ”Wärmland forever”, ”Ullared” eller ”Samtidigt i Hofors”.

Serien i sig, och debatten som fördes, har mynnat ut i en del resonemang som går att applicera på annat. Tesen är enkel: den generation svenskar som nu sätter bo och lägger grunden för den nästkommande är en generation som aldrig har varit igenom en kris som tvingat dem att hushålla. Joho, hävdar vissa, den ekonomiska krisen 2008–09 var en sådan. Nej, säger andra, inte ens den föranledde lagring av potatis och konserver eller dricksvatten i dunkar. Och det fick mig att fundera.

Den sentida svenska demokratin har aldrig heller varit igenom någon kris.

Vi lever i en slumrande demokrati i ett välfärdsland där alla har det ganska bra. Där de som lyckas formulera problem på ett begripligt sätt, för att sedan komma med pedagogiska lösningsförslag till samma problem, blir de som också vinner mest väljarstöd. Vi har gött denna demokrati med ett livligt föreningsliv där varenda avkrok i landet ska ha en S-förening, ett föreningshus och en uppsjö av studieförbund såsom ABF eller Medborgarskolan, och så har det rullat på.

Under valrörelser reduceras skillnaderna mellan våra två största partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, till ett ja eller nej till RUT eller ROT eller andra policyförslag som sammanfattas i akronymer, kantat med små decimaljusteringar av brytningspunkter hit och dit. Ideologi, ropar partierna gärna, ”det finns en djup klyfta mellan M och S, den är ideologisk, två helt skilda livsåskådningar”, säger man. Men är den verkligen det? Har vi blivit så politiskt fattiga att frågan om huruvida LSS ska innebära vård på hem eller i ett hem utgör själva kärnan i vår politiska debatt mitt i en valrörelse?

LÅGT POLITISKT ENGAGEMANG

En politisk kris kanske kan återuppväcka det demokratiska engagemanget, på samma sätt som Om krisen eller kriget kommer har återuppväckt en annars slumrande del av den svenska tigern och fått vanligt folk att köpa vevradio. Kanske är vi där redan i dag efter en rekordlång regeringsbildning med ett januariavtal innehållande ord vägda på guldvåg och en gemensam lättnadens suck om att vi till slut undvek extraval. Gemensam är förresten fel ord, det är nog bara de som kampanjat mest eller de partier som har minst pengar kvar som allra helst slapp en valrörelse till. För folkets politiska intresse i sig kanske regeringsförhandlingarna livat upp stämningen som annars är i dvala under fyra långa mellanvalsår. Om inte annat vet fler nu vem talmannen är och vilken roll han har.

Svenskarnas politiska engagemang dalar. Åtminstone den sortens politiska engagemang som sker inom ramen för partiväsendet och har gjort så under lång tid. Att nyttja konsumentmakten och sluta köpa kött från Danmark, undvika onödiga plastprodukter och sluta flyga kan förvisso ses som ett engagemang, men det är inte den typen av engagemang som garanterar funktionaliteten i det svenska demokratiska systemet.

I demokratiutredningen 2016 (SOU 2016:5) konstateras att partierna tappat dragningskraft, att de inte längre utgör breda folkrörelser som samlar massorna. Man konstaterar i samma utredning att de människor som är att betrakta som demokratiskt aktiva inte vistas i samma rum som de demokratiskt passiva. En klyfta som beror på och korrelerar med bostadssegregationen, antalet år i eftergymnasial utbildning och val av fritidsintressen. De som lämnas utanför de politiska finrummen samordnar sitt politiska engagemang på andra, för partierna nya, sätt. Bensinupproret, som hittills samlat in hundratusentals underskrifter, är ett exempel på detta demokratiskt passiva engagemang. Politiker reduceras till ”dem”, underförstått de som inte lyssnar eller bryr sig om att bensinpriser får en direkt effekt på hushållsekonomin.

Under den förra mandatperioden tjänstgjorde jag som ersättare i Uppsala kommunfullmäktige, en av landets största fullmäktigeförsamlingar. Som vilken annan kommun som helst med självaktning var traditionsenligt den sista måndagen i månaden dedikerad till fullmäktigesammanträde. När jag lyfte en fråga om att inga vanliga människor någonsin verkade befolka besöksbänkarna fick jag till svar att sammanträdet sänds live på hemsidan, som om det fanns en stilla förhoppning om att tittarsiffrorna där skulle vara högre än antalet ledamöter och ersättare i salen.

Om en av Sveriges största kommuner med sin välfungerande kommunapparat knappt engagerar en promille av befolkningen, uppfyller då demokratin sitt syfte? Kan ett rekordhögt valdeltagande kompensera för det annars utbredda ointresset för våra demokratiska processer?

I Uppsala kommunfullmäktige mäts och aggregeras talartid vid en skärm invid presidiets podium. Under mitt sista sammanträde före valen 2018 var denna skärm mitt främsta fokus. När en av minoritetens kommunalråd under det tio timmar långa sammanträdet, talat i sammanlagt över 65 minuter bestämde jag mig för att inte längre vara tillgänglig på valbar plats på partiets lista i nästkommande val. Hur har man som folkvald mage att göra anspråk på så mycket tid, utan att någon lyssnar?

Med larmrapporter om att fler kommuner än någonsin går back, att köerna växer i sjukvården, att tidigare välbärgade kommuner behöver höja sina skatter, att hela sjukhuskoncerner redovisar hundratals miljoner i negativa rörelseresultat, så borde det finnas ett folkligt intresse för att ta ansvar för det som är vårt gemensamma. Om inte för att man trivs med välfärd och vill att den ska fungera, så åtminstone för att en avsevärd andel av ens inkomst finansierar den.

DE OINTRESSERADE EXKLUDERAS

När jag diskuterar detta med människor i min närhet leder det oftast till fler frågor än svar. Någon skrockar att man halvvägs genom regeringsförhandlingarna ”tänkte att det kanske skulle funka ganska bra utan en regering, ändå”. Vissa försvarar sitt engagemang: ”I min nämnd har vi det bra och alla får komma till tals.” Andra säger: ”Ja, vi ägnar åtminstone en halvtimme åt godkännanden på slentrian, förra sammanträdet tog det nästan trekvart.”

Min egen krisinställning får sig en törn, kanske ska det vara så här. Kanske hänger det svenska demokratiska systemets stabilitet på det faktum att det på en förtroendevald går tvåhundra ointresserade medborgare. Kanske är det byggt så med flit. Kanske är det meningen att såväl kommunfullmäktige som riksdagssammanträdena ska utgöra transportsträckor, inga egentliga demokratiforum vars publikintensitet kan utgöra ett mått på intresse. På samma sätt som Om krisen eller kriget kommer exkluderade alla som inte kunde läsa på svenska, exkluderar demokratin med flit alla som inte har ett tillräckligt högt intresse eller tillräckligt goda möjligheter att skapa ett intresse. Givetvis en osmaklig slutsats som faller på sin egen orimlighet. Samhällsnyttan av ett engagerat folk är betydligt större än nyttan av att ha ett ointresserat.

Det är enbart väljarna som vart fjärde år har chansen att underkänna sitt politiska styre. Under tiden mellan val finns en chans att både aktivera sig genom partier, att delta på öppna sammanträden och att ta personlig kontakt med sina representanter i Sveriges många folkvalda organ. Jag själv, som är skolad i ett ungdomsförbund, kommer aldrig att ha svårt att göra min röst hörd. Det finns däremot ett skriande behov av att göra demokratins processer begripliga för dem som står längre från maktens korridorer.

Låt oss för en stund betrakta synen på samhällsfunktioner och hur den transformerats under de senaste åren. Kommunala angelägenheter, såsom vatten, avlopp, återvinning, skola och äldreomsorg, är nu till en högre grad produkter i en katalog som du som brukare bläddrar i inför ditt val, som en ansvarsfull konsument på en marknad. När du väljer skola åt ditt barn går du igenom alternativen, sållar bland bättre eller sämre, långt borta eller nära. Du betraktar dina barns skola som en tjänst du köper, inte som en samhällsfunktion vars kvalitet du själv bär ansvaret för. När vi i allt högre grad betraktar en kommuns serviceutbud som produkter i en butik och inte som en gemensam produktion med gemensamma medel blir förhållandet mellan medborgare och förvaltning till samma förhållande som mellan köpare och säljare. Detta är en sorts anonymisering av det gemensamma ägandet. Känslan av ansvar och plikt gentemot det allmänna försvinner när du upplever att du genomför ett informerat val baserat på din konsumentmakt och inte på din rätt att få tillbaka en del av det du matat in i samhällskroppen.

BEHÖVS FLER ELLER FÄRRE POLITIKER?

En demokratis legitimitet hänger inte enbart på ett högt valdeltagande, utan också på ett högt deltagande i det som är demokratins beslutsfattande och förvaltande forum. I Sverige har vi ett demokratiskt system som bygger på att många måste engagera sig på en rad olika nivåer, i nämnder, bolag och fullmäktigeförsamlingar runtom i landet. Vi sysselsätter på så sätt över fyrtiotusen människor i varierande omfattning, på deltid, timbasis eller som heltidspolitiker. Detta är en väsentligt lägre siffra än tidigare. Det finns vissa som varnar för att dessa positioner i en allt större grad fylls av samma personer – politiker som samlar in tillräckligt många förtroendeuppdrag för att nå en heltidstjänst i tids- och arvodesomfång.

Med ett så stort beroende av aktivt deltagande behöver alltid kåren av partipolitiker fyllas på genom att partierna ökar sin attraktionskraft och nyrekryterar. Men en bredare kår av människor leder också till ett bredare åsiktsspann, vilket kan vara ett problem för partipolitiska veteraner som vill driva sina egna frågor. En chans som kan krossas när majoriteten i den lokala partiföreningen byter fot.

Alternativet till att öka det aktiva demokratiska deltagandet är att krympa antalet förtroendevalda forum. I en situation där färre personer delar på samma mängd uppdrag och fler beslut fattas av tjänstemän anställda för sin expertis, kan vår demokratis omfång bli för stort och inte längre motsvara vare sig det folkliga behovet eller intresset.

En tredje och bättre väg är att tillgängliggöra de folkvalda för fler och på ett pedagogiskt sätt redogöra för vad demokratin innebär och hur man kan påverka. På samma sätt som röstkorten skickas ut inför ett val, kunde information om vilka som blev valda skickas ut när valet är genomfört. På så sätt skulle resultatet redovisas, och informationen om hur och av vem man kan utkräva ansvar skulle gå ut till väljarna.

När Om krisen eller kriget kommer landade i våra brevlådor fick många svenskar som aldrig varit igenom en kris plötslig medvetenhet om samhällets sårbarhet och vilka förväntningar i termer av förberedelser som finns på dig som medborgare. En liknande insats som sprider information om politiken på såväl nationell, regional och kommunal nivå vart fjärde år, samt hur man påverkar via politikerna eller påverkar själv, torde lägga en bra grund för att tillgängliggöra demokratin. Även om resultatet av en sådan informationsspridning inte blir att alla bunkrar upp färskvatten, eller för den delen kontaktar sin riksdagsledamot, så förskjuts ett ansvar till den enskilde genom att tydliggöra medborgarens plikt gentemot det gemensamma. Det ger fler människor möjlighet att engagera sig, att utkräva ansvar från sina förtroendevalda, vända minus till plus i budgetar och påverka samhället till det bättre.