Eliten, folket och föraktet

Text: Folke Tersman & Torbjörn Tännsjö

Elitismen är obehaglig, folkföraktet betänkligt, sexismen löjeväckande och rasismen avskyvärd. Men tänk om elitisterna i någon mån har rätt?

»Vi kan aldrig ta demokratin för given», förklarade Isabella Lövin när hon på sensommaren 2020 meddelade sitt beslut att lämna politiken. Det är en sliten fras, men vad betyder den? Rimligen att man tänker efter vad man menar med ordet demokrati. Det har vi gjort i vår nya bok Folk och vilja, där vi tolkar demokratin som den beslutsmetod som garanterar att majoriteten får som den önskar.

Demokratin, snävt uppfattad, är kontroversiell. Argument emot demokratin har varit vanliga genom hela historien och de har också fått ett uppsving i vår tid. Det är på både ont och gott. Mest är det på gott – ingen politisk åskådning vinner på att sättas på piedestal. Demokratin ska inte tas för given. Det har vi lärt av John Stuart Mill: en övertygelse kan stelna till fördom om den inte ständigt ifrågasätts.

Vi ska här granska den antidemokratiska elitismen och gå tillväga på följande vis. Vi börjar med den mest radikala formen av elitism, som inte godkänner att hela folket deltar i den politiska processen och där man på olika vis vill begränsa rösträtten. Vi fortsätter med vad vi kallat den elitistiska formen av demokrati som tillåter folket att utse vem som ska styra landet, men inte direkt folkstyre. Vi kommenterar vidare den milda form av elitism som vi själva är anhängare av och som vi ser som förenlig med att demokrati råder: att den representativa församlingen utses med stöd av partier som konkurrerar om väljarnas röster. En tes är att just den indirekta, proportionella demokratin av den typ vi tillämpar i vårt land står särskilt stark gentemot den elitistiska kritiken.

I vår bok diskuterar vi en utbredd tradition, med djupa historiska rötter, av elitism. Den riktar udden mot vanligt folk, kvinnor och förment underlägsna raser. Elitismen är obehaglig, folkföraktet betänkligt, de nedlåtande kommentarerna om kvinnors förmåga till förnuftigt handlande utanför hemmets trånga sfär löjeväckande och rasismen avskyvärd. Men tänk om elitisterna i någon mån har rätt? Inte i sina könsfördomar (som inte delades av dem alla, tänk på Platon), och inte i sin rasism (som berövats allt vetenskapligt stöd), men kanske i synen på vanliga människor. Tänk om vanligt folk faktiskt inte duger till att styra sig självt, tänk om själva idén om folkstyre av den anledningen är förfelad?

DEN RADIKALA ELITISMEN

Den traditionella platonska kritiken av demokrati har fått en renässans, bland annat i den amerikanske filosofen Jason Brennans bok Efter demokratin (Timbro 2017). Här riktas elitistisk kritik av demokratin mot vanligt folks kunskapsmässiga förmåga att delta i det politiska styret. Ja, inte ens tanken att folket på demokratisk väg ska kunna utse vem som ska styra dem undgår hans kritik.

Brennans huvudargument för elitismen är alltså att vanliga människor är okunniga i politiska frågor. Denna okunnighet varierar dock mellan individer: det vore därför rimligt om de som bevisat sig äga det bästa förståndet för politiska frågor fick avge fler röster än andra. Han lägger fram flera förslag på hur detta skulle kunna gå till men tar inte tydligt ställning för något av dem.

Brennan noterar vidare att vanligt folk antingen är ointresserade av politik (på goda grunder, tycks han mena) eller engagerade ungefär som fotbollssupportrar som hejar på det egna laget oavsett vad. Ändå finns det en grupp individer – vilka han efter tv-serien Star Trek kallar vulkaner – som närmar sig politikens frågor sakligt och som skulle göra jobbet bättre om de fick styra. Då skulle också alla andra medborgare befrias från käbbel och split sinsemellan.

En viktig tanke hos Brennan är att inkompetenta politiska beslut drabbar oskyldiga. När individer drabbas av egna okloka beslut kan man säga att de får skylla sig själva, men vi kan inte resonera så vad gäller dåliga politiska beslut. Det kan därför vara rimligt att beröva inkompetenta personer politisk makt – en rimlig premiss, tycker vi.

Brennan är också bekymrad över människors »tribalism» i politiska frågor. Han gör iakttagelsen att politiska övertygelser tycks komma i kluster. Vet man vad en amerikansk väljare anser om vapenlagar kan man förutse dennes uppfattningar om rätten till abort, global uppvärmning och mycket annat. Hur är detta möjligt, frågar sig Brennan, om väljarna inte tänker tribalistiskt som fotbollshuliganer? De olika frågorna är ju logiskt oberoende av varandra.

Argumentet övertygar inte. Våra världsåskådningar och ideologier motiverar just kluster av uppfattningar. De underlättar för oss väljare att orientera oss i sakfrågor där vi är okunniga.

Brennan är fixerad vid vanligt folks okunnighet och tycks främst kritisera demokratier som den amerikanska, där så låg andel som 25 procent av befolkningen utsåg Trump till president år 2016. Och om alla demokratiska system såg ut så, skulle nog Brennans argumentation vara övertygande. Men den metod vi förordar i den här boken, med ett indirekt styre genom proportionella val, går ut på att väljarnas representanter röstar i riksdagen ungefär som väljarna hade gjort om de varit lika välinformerade och haft lika god tid att sätta sig in i frågorna. Riksdagens ledamöter kan antas vara långt mer politiskt informerade än de gemena väljare som Brennan kritiserar, och kollektivt lyckas då riksdagsledamöterna att hyggligt väl representera väljarnas grundläggande politiska uppfattningar.

Brennans misstro mot vanligt folks intellektuella kapacitet får honom att skissera olika alternativ till demokratin. Han ger dem samlingsnamnet epistokrati (grekiska för kunskapsstyre). Här är tre varianter av epistokrati som han urskiljer:

• Vissa medborgare berövas rösträtt och/eller så ges deras röster till andra. De som kvalificerar sig kunskapsmässigt får fler röster och därmed ökat politiskt inflytande.

•Alla berövas rösträtt och ett urval görs sedan slumpmässigt bland medborgarna. De som vinner lotteriet erbjuds en utbildning, och om de antar erbjudandet och klarar examen får de rösträtt.

• Ett råd av kvalificerade väljare får rollen att i demokratisk ordning underkänna en stiftad lag om de finner att den vilar på alltför lös grund. Ärendet går sedan tillbaka till politikerna som har möjlighet att ompröva sitt illa genomtänkta beslut.

Kraven på kunskap som Brennan ställer framstår som bisarra. En kvalificerad väljare har kunskap om mikroekonomi och politisk filosofi, anser han. Sådant skadar kanske inte, men det är svårt att se varför individer som uppfyller sådana krav skulle vara särskilt väl funtade att styra samhället. Det finns också något djupt anstötligt i tanken att vissa människor skulle berövas hela eller delar av sin politiska makt.

Ett försvar för demokratin, mot elitismen, kan inte bygga på antagandet att alla medborgare är lika kunniga i politiska frågor. Men inom det indirekta proportionella styrelseskick som vi förordar behöver vanliga väljare inte sätta sig in i alla sakfrågor. Det är troligt att väljare som är dåligt informerade ändå kan känna igen vilka deras verkliga vänner är och rösta på dem i allmänna val. Insikten att det är så som den indirekta proportionella demokratin idealt fungerar bör tjäna som ett incitament för partier att klokt artikulera de mest basala värderingarna på vilka partiprogram och ställningstaganden i dagspolitiken vilar.

Ett särskilt problem med Brennans radikala elitism är att den tycks bygga på antagandet att politik uteslutande handlar om sakfrågor där en obestridlig expertis finns att tillgå. I realiteten handlar dock politik ofta om rena intressen. Och det är svårt att identifiera någon elit som på bästa sätt skulle kunna väga olika intressen emot varandra. Eliten har ju ett eget intresse av hur avvägningen sker.

Brennan noterar själv denna svårighet. Det finns besvärande samband inom den amerikanska väljarkåren mellan politisk kunskap och demografi:

Politisk kunskap och kompetens i ekonomiska frågor är inte jämnt fördelade bland alla demografiska grupper. Politisk kunskap har en stark positiv korrelation med slutförd collegeutbildning, men en negativ korrelation med […] lägre utbildning. Det har en positiv korrelation med att befinna sig i övre halvan av inkomsttagarna, men en negativ korrelation med att befinna sig i den undre halvan. Det har en stark positiv korrelation med att befinna sig i den övre fjärdedelen av inkomsttagarna, men en negativ korrelation med att befinna sig i den undre fjärdedelen.

Vi drar slutsatsen att epistokrati är en omöjlighet och att den inte erbjuder något rimligt alternativ till demokrati.

MÖJLIGHET NOG ATT AVSÄTTA POLITIKER?

Den elitistiska demokratiuppfattningen har gamla anor. I modern tid är det framför allt den österrikiske filosofen och ekonomen Joseph Schumpeter som fört vidare traditionen. I hans bok Capitalism, socialism, and democracy (1942) är huvudtanken att den »klassiska» föreställningen om folkstyre är förfelad. I hans modell ska folket endast få utse sina ledare. Trump eller Biden. När ledarna är utsedda gäller det emellertid för vanligt folk att lyda, fram till nästa tillfälle att byta ledare. Däri ligger det demokratiska momentet.

Schumpeter är oförblommerat rättfram när han fördömer folklig inblandning i de styrandes göromål. Av hans syn på demokrati följer uppfattningen att politisk apati inte ses som ett problem, utan som något av godo. Tvärtom blir det hotfullt om vanligt folk blir alltför engagerade. Som vi såg ovan resonerar Brennan i samma banor i vår tid.

Också hos Schumpeter möter vi ett folkförakt, men ett nedtonat sådant. Vanliga människor bedöms inte som rakt igenom odugliga; de förstår nog för att sköta sina personliga affärer. Vad de saknar är politiskt förstånd. Därför ska styret anförtros specialisterna:

Den typiske medborgaren hamnar på en lägre grad av mentalt förstånd så snart han träder in på den politiska arenan. Han argumenterar och analyserar på ett sätt som han lätt skulle inse var barnsligt om det rörde hans verkliga intressen. Han blir primitiv på nytt. Hans tänkande blir associativt och affekterat.

Den gemene väljarens begränsade rationalitet är det viktigaste argumentet som Schumpeter anger för sin demokratiuppfattning. Flera statsvetare har följt hans spår och försökt empiriskt påvisa en utbredd folklig okunnighet beträffande politikens sakfrågor. De har hävdat att den politiska apati som Schumpeter ansett vara önskvärd också är ett faktum. Och i så fall skulle det vara uteslutet att folket kan styra sig självt.

Vi förhåller oss skeptiska till denna slutsats. Vi resonerar så här:

(1) I system där folket berövas möjligheten till självstyre (USA) är det inte så konstigt att politisk apati blir resultatet. Människor får ingen vana att delta i politiskt beslutsfattande och slutar därför att bry sig om politikens sakfrågor. Det står bättre till i system som det svenska: tillgänglig statistik visar att vi har en bättre utbildad och långt kunnigare skara av väljare än i de flesta andra länder.

(2) Ändå finns inte någon imponerande kunskap ens i vårt land om politikens sakfrågor. Särskilt oroande är att det råder betydande sociala skillnader ifråga om sakpolitisk kunskap. Så här skriver statsvetarna Per Hedberg, Sören Holmberg och Henrik Oscarsson om den saken:

I genomsnitt under åren 1985–2014 har 39 procent av männen god kunskap mot 21 procent av kvinnorna. Bland unga förstagångsväljare är andelen med god kunskap i genomsnitt rekordlåga 5 procent, mot cirka 40 procent bland personer över femtio år. Bland universitetsutbildade är genomsnittet med god kunskap 44 procent, jämfört med 26 procent bland personer med enbart obligatorisk utbildning. Arbetare uppvisar ett snitt på 20 procent med goda kunskaper mot hela 53 procent bland högre tjänstemän.

Det kan låta olycksbådande. Men notera att denna statistik är baserad på ett kunskapstest, att jämföra med ett skriftligt prov i samhällskunskap i skolan. Det är inte konstigt att de med högre utbildning äger en större fond av sådan kunskap. Men också beträffande politikens sakfrågor får vi räkna med att det finns expertis: poängen med indirekt proportionell demokrati är att vi röstar på det parti vi litar på utan att nödvändigtvis känna till alla detaljerna själva. Det är inte konstigare än att vi lägger vårt liv och vår hälsa i händerna på en kirurg för vilken vi hyser förtroende. På så vis borde det vara möjligt att hantera också sådana kunskapsskillnader som rimligen kommer att äga bestånd oavsett samhällsutvecklingen.

(3) Elitismen står till sist inför en paradox. Om folk inte duger till att bilda sig en uppfattning om politikens sakfrågor (inkluderande tilltro till viss expertis), hur ska de då förmå att välja de riktiga ledarna?

MODERAT ELITISM

Varför ordnar vi över huvud taget val om vi vill ha en riksdag som är representativ för folket och som på goda grunder kan sägas möjliggöra för folket att styra sig självt? Varför får inte Statistiska centralbyrån göra ett slumpmässigt urval av befolkningen, som under fyra år får fungera som vår riksdag?

Svaret är mångfasetterat men lyder väsentligen så här: vi anser att politiker måste uppfylla vissa krav utöver att de representerar oss. De måste ha ett särskilt intresse för politik, en fallenhet för att sätta sig in i politiska frågor och att argumentera för sin ståndpunkt. De måste arbeta systematiskt och långsiktigt med politiken. Därför – av elitistiska skäl – håller vi oss med partier och ställer till med proportionella val. Vi ser detta som en oskyldig form av politisk arbetsdelning. Godtar vi den, kan vi också avvisa de mer radikala varianterna av elitism enligt vilka vissa eller alla medborgare ska berövas rösträtt.

Till detta kommer problemet att det inte är någon helt mekanisk och självklar uppgift att lotta fram en representativ riksdag. Detta kan göras på olika sätt och med olika utfall. Vem ska i så fall styra över denna process? De som vid ett tillfälle, med stöd av en bestämd metod, lottats in i riksdagen?

SLUTSATS

Vi tror att en elitism där partier konkurrerar om folkets röster för att bli proportionellt representerade i riksdagen är oskyldig och näst intill ofrånkomlig. Ett indirekt styre med proportionella val är i princip förenligt med vår snäva definition av demokrati, tillämpad på folkligt styre av en stat (eller någon lägre enhet som en kommun).

Vi noterar också att ett sådant system tillgodoser allt som är värt att beakta i Jason Brennans kritik av »vanligt folk». Med detta medgivande behövs varken epistokrati eller Schumpeterskt specialiststyre.

Torbjörn Tännsjö är professor em. i praktisk filosofi, Stockholms universitet. Senaste bok: Folk och vilja: Ett försvar av demokratin i vår tid.

Folke Tersman är professor i praktisk filosofi, Uppsala universitet. Forskar bl.a. om värderingars status och funktion. Senaste bok: Folk och vilja: Ett försvar av demokratin i vår tid.