Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Folkstyret i rädslans tid

Av Daniel Lindvall & Olle Wästberg.

De auktoritära regimerna runt om i världen gynnas av medborgarnas ängslan samtidigt som de genom sin politik skapar ytterligare oro. Motmedlet är att främja demokratisk kultur och respektfulla samtal.

Vi lever i rädslans tid och vår ängslan påverkar vårt samhälle. Rädslan är ett av de huvudsakliga skälen till att den auktoritära populistiska rörelsen är på frammarsch och i några länder också kommit till makten. På några få år har det politiska klimatet i såväl Sverige, Europa som USA drastiskt förändrats. Den auktoritära populismen brer ut sig bland människor som fruktar varandra och sin framtid. Den lockar väljare bland dem som är rädda för ökad brottslighet, ekonomisk krasch eller terrorattentat och ett samhälle som förändras genom invandring, globalisering och ökad jämställdhet.

FRUKTA RÄTT SAKER 

Det finns absolut skäl till oro i dag – inte minst mot bakgrund av klimatförändringarna – men den auktoritära populismen får oss att frukta fel saker och presenterar fel lösningar på de problem som vi verkligen har skäl att vara rädda för. Just därför är den växande populismen något som vi bör vara oroade inför. Varje val – sannolikt också det svenska 2018 – har börjat likna en folkomröstning om den auktoritära populismen. Det har gjort att alla andra politiska partier tvingas anpassa sig efter populismens världsbild.  

Rädsla och oro är känslor som kan manipuleras och förstoras, men de kan också vara en motiverande faktor för politisk aktivism, särskilt när den fångas upp och inspireras av politiska visioner. I sitt installationstal i januari 2008 talade Barack Obama om styrkan i det amerikanska samhället och att ”vi har valt hopp före rädsla, enighet i stället för konflikt och osämja”.  

Förhoppningar om en bättre framtid har varit grunden i de flesta utopiska politiska ideologier som världen sett. Socialismens styrka var att den bar på ett löfte om ett klasslöst samhälle. Den har historiskt enat miljontals människor under den röda fanan. I någon mån har en optimistisk berättelse om det ständigt framåtskridande samhället funnits i bakgrunden hos alla västerländska demokratier och i synnerhet i det svenska välfärdsprojektet. 

Det är dock svårare att bygga en politik på hopp än på rädsla, eftersom oro som känsla är lättare att väcka än hoppfullhet. Politik som bygger på hopp är bara framgångsrik så länge den levererar, medan en politik som bygger på rädsla snarare kan stärkas om trygghetsskapandet misslyckas. Obama misslyckades att förverkliga sitt hoppfulla budskap och i stället blev väljarkåren mer polariserad och desillusionerad. Rädslans politik är därför ofta en effektivare politisk strategi. Den får oss att vilja bli beskyddade och hålla fast vid det vi har. Följaktligen finns det i den auktoritära populismens strategi inte någon hoppfullhet inför framtiden. Tryggheten finns i det förflutna, i det fasta och beständiga.  

Forskning visar också att väljare som känner sig hotade tenderar att rösta mer konservativt, uttrycka mer intoleranta åsikter om sådant som abort, dödstraff och homosexualitet, oavsett om de tidigare haft liberala värderingar.i Denna effekt var till exempel tydlig under George W. Bushs presidentskap. Rädsla går ofta hand i hand med intolerans och slutenhet. Därför växer nationalismen i orons tider.  

Socialpsykologiska experiment har också visat att när hot formuleras mot en grupp tenderar dess medlemmar att sluta sig och försvara gruppens identitet. Terrorism och politiskt våld har en stark effekt på oron i samhället. Oron behöver inte automatiskt leda till slutenhet, utan kan inspirera till engagemang. Det blir möjligt för politiska ledare att bemöta oron och skapa hoppfullhet och gemenskap. Individer som känner sig utsatta för hot faller dock lätt för rädslans politik. Ju mer politiken omgärdar sig av oro och rädsla, desto mer utrymme ges åt känslor och desto mindre åt argumentation och fakta. Trumps framgångsrecept var, skriver den amerikanska journalisten Molly Ball, att han kanaliserade rädsla tillsammans med löften om skydd och styrka. ”Vet du vad, raring”, sa han till en tolvårig flicka vid ett valmöte, ”Du ska inte vara rädd mer – det är de andra som ska vara rädda.”

ORON – EN POLITISK SKILJELINJE    

I Sverige är det, liksom i övriga Europa och USA, många som är dystra och oroliga, och kanske har vi aldrig känt oss lika otrygga i modern tid. I en undersökning av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap framkom att 54 procent av svenskarna tror att Sverige kommer att vara ett sämre land att leva i om fem år. I denna undersökning är det endast 13 procent som tror att det blir bättre. Enligt en undersökning från opinionsföretaget Novus anser sex av tio att Sverige utvecklas åt fel håll, medan runt 30 procent upplever att utvecklingen går åt rätt håll.

Även om en majoritet av svenskarna i dag är negativa inför framtiden tar sig pessimismen och oron olika uttryck inom olika delar av befolkningen. Väljarna tenderar att vara lika polariserade vad avser känslor och värderingar som ideologiska ställningstaganden. Retoriska utspel om ett samhälle som håller på att gå sönder ingår på så vis i en kamp om väljarnas känslor och stöd. Vänsterväljare känner generellt sett mer oro för klimatförändringarna och ökad rasism, medan högerväljare är oroligare för terrorism, organiserad kriminalitet och säkerhetspolitiska hot.vi I någon mån verkar skillnaden mellan å ena sidan dem som har förhoppningar om en bättre framtid och å andra sidan pessimisterna, som vill tillbaka till den tid som varit, sammanfalla med uppdelningen mellan GAL (gröna-alternativa-liberala väljare) och TAN (traditionella-auktoritära-nationalistiska). Av Sverigedemokraternas väljare är det fler än nio av tio som har en negativ framtidstro. De som känner oro och pessimism har också en svagare tilltro till demokratin.  

Det finns dock en skillnad mellan den oro som är riktad mot det egna välbefinnandet och den som handlar om samhällets utveckling i stort. Trots att 42 procent av svenskarna tror att svensk ekonomi kommer att försämras under de närmaste fem åren, är det bara 19 procent som tror att deras egen ekonomi kommer drabbas. På samma sätt är många missnöjda med skolans utveckling, men få är missnöjda med sina egna barns skolgång.vii Det är en ogripbar och undflyende oro som utnyttjas av populister. Studier visar att de som röstar på populistpartier inte är oroliga för sin egen ekonomi, utan är bekymrade över samhällets tillstånd i stort. Trumps väljare är mer oroliga för terrorism och brottlighet än övriga, men de utmärker sig i synnerhet för sin oro över att den amerikanska livsstilen skulle vara hotad. 83 procent av Trumpanhängarna anser att den behöver försvaras, mot 55 procent i befolkningen totalt sett. På detta sätt har oron blivit tydligare kopplad till en fråga om identitet. Det handlar om majoritetsbefolkningen och dess oro för samhällsförändringar som påverkar dess livsstil och position i samhället.  

DET FINNS HOPP! 

Det är av avgörande betydelse för vår demokratis framtid att vi får ett slut på orons politik och i stället försöker skapa en hoppfull och inkluderande politisk vision. Att lyckas med detta – utan att blunda inför de faktiska problem vi står inför – kommer vara ytterst svårt, men är vad som krävs för demokratins fortlevnad. Det finns också samhällsgrupper som tycks vara mindre benägna att ge efter för populistiska lockrop. Det gäller särskilt kvinnor och unga. 

Kvinnor och män tenderar att oroa sig för olika saker. Kvinnor är allmänt sett mer oroliga, men män är mer benägna att anse att samhällsutvecklingen går åt fel håll. De står därför på olika sidor av de nya politiska skiljelinjerna. Kvinnor dominerar bland de gröna-alternativa-liberala, och de kan sätta sin förhoppning till en framtid med mer frihet och ekonomisk styrka, medan män tenderar att sluta upp bakom auktoritära och nationalistiska idéer och längta tillbaka till en svunnen tid. 

Kanske kan det bero på att män med traditionella värderingar känner särskild oro över sin ställning i samhället. Den amerikanska författaren Susan Faludi menar i sin klassiska bok Ställd: Förräderiet mot mannen (2000) att den ekonomiska förändringen har gått i otakt med den kulturella utvecklingen i USA. Män har hamnat i kläm mellan en populärkultur som framhäver maskulinitet och muskler och en ekonomisk realitet som efterfrågar utbildning och hjärna. Denna förändring innebär att män upplever att de har ”förlorat en värdefull roll i samhällslivet, ett sätt att tjäna pengar, uppskattning i hemmet och en respekt i kulturlivet”. I den globaliserade och automatiserade ekonomin har alltfler lågutbildade vita män ersatts av arbetare i låglöneländer eller av robotar. Detta innebär inte bara att de tvingats hålla nere sina löner, utan också att deras yrken förlorat i status. De är inte förlorare i den bemärkelsen att de inte kan betala sina räkningar, utan därför att de förlorat sin position i samhället. Den auktoritära populismen erbjuder dem återupprättelse och en berättelse där de är på den vinnande sidan. 

Vi som oroar oss för valet av Donald Trump kan också sätta våra förhoppningar till den unga generationen. När författaren Lena Andersson tilldelats Dagens Nyheters kritikerpris Lagercrantzen uttryckte hon att den växande fundamentalismen och nationalismen troligen bara är en bieffekt av en större utveckling. ”Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö”, sa Andersson.  Hon menade att det inte går att stoppa den positiva kraft som nätet och digitaliseringen innebär för människans mentala utveckling. 

Den så kallade millenniumgenerationen, personer födda från tidigt 1980-tal till tidigt 00-tal, har växt upp i värld av öppenhet och fri kommunikationen och kommer att kräva ett tolerant och öppet samhälle. Unga är en demokratiskt sinnad förändringskraft. De är mindre religiösa, mer toleranta mot homosexuella och människor av annan bakgrund, liksom mer engagerade för jämställdhet och miljö än äldre. Även om många unga kan ha en dyster syn på framtiden är de betydligt mer optimistiska än sina föräldrar. Unga är den grupp i samhället som ser mest positivt på framtiden, medan de äldre är de mest negativa. Samtidigt finns det oroande tecken också när det gäller ungas uppslutning bakom demokratin. Enligt World Values Survey är det endast omkring var tredje ung i Europa och USA som anser att det är mycket viktigt att bo i en demokrati, och 13 procent anser att demokrati är ett olämpligt sätt att styra ett land. De flesta studier som är genomförda i Sverige ger dock en mer positiv bild av ungas demokratisyn.  

Ungas inställning till demokratin och andra samhällsfrågor är intressant för att kunna förutspå framtiden. Om demokratin är fast förankrad i den yngre generationen kan vi förmoda att de kommer försvara demokratin när de blir äldre. Men att göra framtidsprognoser från ungas attityder kan vara förrädiskt. Attityder som uttrycks av ungdomar kan förändras när de växer upp, får ett arbete och skaffar familj. Unga tar dessutom intryck av sin samtid. De kan vara en positiv kraft för demokratin, men endast om de får vara med och delta och uppleva att demokratin kan åstadkomma förändring. 

ETT WEIMAR-ÖGONBLICK? 

”Is this the West’s Weimar moment?” frågade sig Die Zeits politiske redaktör Jochen Bittner i New York Times när det stod klart att Donald Trump skulle bli republikanernas presidentkandidat. Det är inte självklart att vi står inför en situation som liknar fascismens genombrott för åttiofem år sedan. Historien upprepar sig inte, men den kan ge oss lärdomar. Nazismen i Tyskland liksom fascismen i Italien hade betydande folkligt stöd. Men de hade sannolikt inte kommit till makten om inte de konservativa partierna trott att de kunde hantera dem genom att släppa in dem i regeringarnas beslutsrum. Dagens populister är inte desamma som 1930-talets nazister och fascister, och demokratin är i dag långt djupare förankrad. Men det är ändå värt att konstatera att där auktoritära populistiska partier fått regeringsplatser har det berott på att traditionella konservativa partier släppt in dem eller – som republikanerna i fallet Donald Trump – ställt sig bakom dem. 

Drastiska och oväntade händelser kan också påverka den allmänna attityden och användas av auktoritära regeringar för att skapa mer makt. Riksdagshusbranden blev det avgörande motivet för diktaturen i Tyskland 1933. Som en av den amerikanska konstitutionens huvudpersoner, James Madison, skrev för drygt tvåhundra år sedan skapas tyranni i ett för makten gynnsamt nödläge (”on some favorable emergency”). 

Rädsla är demokratins fiende. Tyskland på 1920-talet var en demokrati, men få tyskar var demokrater och därför var de också lätta byten för nazisterna. De flesta västeuropéer har i dag levt med fred och demokrati i över sjuttio år, och demokratin är djupt förankrade i våra samhällen. Samtidigt är det färre som har egna minnen av krig och förtryck och som därför har insikt i behovet av demokratins skyddsmekanismer. Det är centralt att vi både minns vår historia och de illdåd vi människor har begått mot varandra, samtidigt som vi slutar att frukta varandra. Det kan vi göra genom att hålla en demokratisk kultur levande där vi möter varandra med ömsesidig respekt, oavsett om vi är överens eller inte. Vi måste därför värna det fria och respektfulla samtalet och se till att lyssna på varandra. Då kan enskilda människor mötas, växa och känna sig delaktiga. På så sätt skingras rädslan så att folkstyret räddas. 

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...