Göran Lambertz: Juridik och rättvisa

Göran Lambertz om varför jurister inte bör slå sig till ro med rättsväsendets snäva perspektiv på rätt och fel.

Jurister talar inte gärna om rättvisa. Av två skäl.

För det första är ordet misstrott inom juridiken. Många anser det oseriöst att argumentera för rättvisa. För det andra skapar det oreda. Anspråk på rättvisa blir obegripliga för jurister som tillämpar lagarna korrekt och känner sig missförstådda när människor ifrågasätter resultatet.

Inom såväl filosofin som juridiken används ibland uttrycket juridisk rättvisa för det som är ett riktigt resultat baserat på lagarna. Ett beslut kan mycket väl vara juridiskt rättvist även om det känns orättfärdigt.

Men i så fall står det klart att det traditionella rättvisebegreppet är något annat än det juridiska, även om de ofta sammanfaller. Det som normalt avses med rättvisa är ett etiskt begrepp som står för att resultatet av händelser eller handlingar är ”moraliskt rätt”. Rättvisa kan sägas skipad om de allra flesta anser resultatet rättfärdigt. Låt oss kalla detta moralisk rättvisa.

Det är lätt att finna exempel på sprickor mellan den juridiska rättvisan och den moraliska: En person som är skyldig till ett brott blir frikänd. En oskyldig person fälls. En person A som har en skuld till en annan person B slipper betala på grund av bristande bevis om skulden. A har betalat sin skuld till B men tvingas betala på nytt för att han inte kan visa kvitto.

I det kända rättsfallet med hemvårdaren Joy Rahman, som satt i fängelse drygt åtta år för mord och friades efter resning, hade en debattartikel i Dagens Nyheter viss betydelse. Några personer med stor auktoritet hävdade att Rahman måste beviljas resning med hänsyn till nya omständigheter. De krävde, kan man säga, att den juridiska rättvisan skulle bringas i överensstämmelse med den moraliska. Och det som hade varit den juridiska rättvisan när Rahman hade dömts och därefter vägrats resning blev juridisk orättvisa med resningen och den friande domen. Ett slags moralisk rättvisa skipades, i varje fall om den friande utgången upplevdes som rättfärdig av de allra flesta som hade satt sig in i saken. Så tycks det ha varit.

Men exemplet visar på en svårighet. För hur är det om Rahman trots allt skulle vara skyldig, som många fortfarande hävdar? I så fall kan det uppnådda resultatet knappast anses motsvara den ”verkliga rättvisan”, vilken i princip kan anses fordra att skyldiga personer döms.

Vi har alltså en rättvisa på tre nivåer: juridisk, moralisk och verklig. Den verkliga rättvisan beror på sanningen och lär kunna beskrivas som en ”högre” rättvisa än den juridiska och den moraliska.

Denna rättvisa på tre nivåer förekommer inom de områden där regler bestämmer ett resultat och där det finns en sanning som reglerna ofta inte kan få fram. Juridiken är ett exempel.

Det är här som juristerna får svårigheter, och det är här det kan gå fel. Att sanningen inte står att finna lockar många att slå sig till ro med den juridiska rättvisan, alltså den rättvisa som lagarna och domstolarna erbjuder. Någon moralisk rättvisa, utöver den juridiska och den verkliga, vill man inte gärna höra talas om.

Låt oss ta ytterligare ett exempel. I åtskilliga ärenden om uppehållstillstånd anses avvisningsbesked orättvisa av många som sätter sig in i de enskilda fallen. Hur kan man exempelvis avvisa en flicka till det land där hennes släktingar har lovat att döda henne? Juristernas försäkringar om att reglerna fordrar avvisning därför att ”inget nytt har framkommit” möts av samfälld oförståelse. Juridiskt är avvisning ändå rätt om den stämmer med reglerna. Men vilken är den moraliska rättvisan? Rimligen att avvisning inte ska ske om det finns konkreta risker för flickans liv. Den moraliska rättvisan avviker alltså från den juridiska. Hur den verkliga rättvisan ser ut vet vi i det läget inte.

Men att juridiken inte kan fastställa sanningen har vi alltid vetat. Och att det kan finnas olika uppfattningar om vad som är rimligt och rätt är inte konstigt. Så vad är då problemet? Jo, det finns två problem, ett på samhällsnivå och ett på individnivå.

Problemet på samhällsnivå gäller människornas förtroende för den fungerande rättsstaten, alltså att vi har rimliga och effektiva lagar som tillämpas på ett korrekt och skickligt sätt. Om förtroendet för rättsstaten sviktar kan det få allvarliga följder för samhällsbygget. Och så kan det bli om den juridiska rättvisan avviker för mycket eller för ofta från den moraliska.

Problemet på individnivå är risken att enskilda offras på den juridiska rättvisans altare. Det kan vara juridiskt rättvist att en våldtagen kvinna får sin anmälan mot våldtäktsmannen avfärdad med motiveringen ”brott kan ej styrkas”. Men om åtal hade kunnat väckas efter en närliggande komplettering av utredningen har kvinnan blivit berövad den moraliska rättvisan.

Den slutsats som bör dras är att juristerna behöver öppna ögonen för den moraliska rättvisans krav. Det duger inte att hänvisa till att verklig rättvisa inte kan uppnås och att resultatet då är givet utifrån lagarna. Ibland kan den moraliska rättvisan uppnås genom en klokare tillämpning. Men oftare får man erkänna att den juridiska rättvisan avviker från den moraliska. Det kan finnas goda skäl för detta, t.ex. att enkelhet eller effektivitet ibland måste få företräde framför rättvisa. Men klyftan bör erkännas – och förklaras när det behövs.

Juridikens rättviseproblem i Sverige i dag kan alltså sammanfattningsvis beskrivas så, att juristerna nöjer sig för lätt med den juridiska rättvisan på bekostnad av den moraliska därför att den verkliga inte kan uppnås. Jurister bör därför tala mer om rättvisa.

Göran Lambertz