”Med min invandrarbakgrund låg jag ett steg före”

Christer Sturmark: Du var integrationsminister i fyra år, och sedan togs de uppgifterna plötsligt över av en annan minister och du fick jobba med andra saker i regeringen. Vad hände?

Nyamko Sabuni: Jag skrev en bok 2010, en sorts bokslut över vad jag hade sett när Socialdemokraterna satt i regeringsställning. Det handlade om vad de hade gjort för fel och hur jag menade att Sverige hade misslyckats med integrationspolitiken, med att få människor i arbete, att få dem att känna tillhörighet och samhörighet. I boken gav jag också konkreta förslag på hur vi skulle kunna göra för att det skulle bli bättre. Där fanns en tanke som stack ut, och det var att jag ifrågasatte att vi har retroaktiv föräldraförsäkring för familjer som kommer hit med barn som har hunnit bli 3–4 år gamla. Det gör att mammorna blir låsta till hemmet av föräldraförsäkringen. Många kvinnor kommer inte ut i arbete, och många barn kommer inte till förskolan och hinner inte lära sig svenska innan skolan väl börjar. Alltså föreslog jag att vi skulle anpassa antalet föräldraledighetsdagar.

Det är alltså så att när man får barn i Sverige har man 480 dagars föräldraförsäkring. Även om man kommer hit med barn som är betydligt äldre, så får man hela paketet?

Föräldraförsäkringen på 480 dagar gäller tills ett barn är åtta år gammalt, vilket gör att om barnet inte är i skolåldern, så blir det kvar hemma med sin mamma.

 

Men ditt förslag var att de i stället ska gå i förskolan?

Ja, och mamman får gå kursen ”Svenska för invandrare” (SFI) och delta i andra aktiviteter för att få jobb. Bara för att man får sina föräldraförsäkringsdagar betyder det inte att man måste ta ut samtliga, men som nyanländ känner man inte till alternativen. Kommunerna vill hellre att kvinnan är hemma med föräldraförsäkring för då kan de spara pengar, eftersom staten betalar. Som ny i Sverige får du höra att du har rätt att vara hemma med ditt barn och att du får så många tusen kronor per månad för det.Jag föreslog att man skulle minska rätten, minska antalet dagar du får och göra en nedtrappning ju äldre barnet är.

 

Varför var det kontroversiellt?

Därför att det tolkades som orättvist. Varför ska de som föder barn här ha hela föräldraledigheten, men inte de som kommer hit med sina barn? Kanske uttryckte jag det felaktigt, men jag är inte utredare utan menar bara att dessa personer behöver färre dagar, och att vi bör utforma en lag som blir rättvis. Samtidigt kunde jag ställa motfrågan: De här barnen får inte retroaktivt barnbidrag, varför är det så? Det finns alltså ingen logik, men opinionen blev att jag ville diskriminera invandrade kvinnor. När partiledarna, mitt i valrörelsen, får en mikrofon i ansiktet med frågor om att integrationsministern tycker att barn som kommer till Sverige inte ska ha lika många föräldraförsäkringsdagar som barn som föds här, då säger samtliga partiledare, också min egen, att vi inte ska ha diskriminerande lagar. Jag tror att det var därför jag blev av med frågorna. Men några månader senare kom en SOU-rapport som bekräftade mina farhågor och som också hävdade att vi måste göra något åt det här.

 

Kan det vara så att man upplevde att de här frågorna fick för mycket uppmärksamhet för att du var så massmedial?

Jag tror inte att man inte vill att frågorna ska få ljus på sig, men man vill att de ska uppmärksammas på ett milt sätt. Man ska inte vara radikal eller kontroversiell, och skillnaden mellan mig och många andra politiker är att jag har vuxit upp med de här människorna. Jag är själv invandrad, jag vet vad som pågår och vilka bristerna är. Jag vet hur vi invandrare ser på det svenska samhället och dess regelverk. Jag vet, alla med invandrarbakgrund vet, och när man har den typen av kunskap ligger man något steg före. När jag då påpekar att något är fel, så finns inga kartläggningar, forskningsresultat eller rapporter som kan bekräfta det jag säger. I Sverige är det så att om du inte kan hänvisa till en rapport eller en kartläggning, då har du fel, då baktalar du helt enkelt en grupp.

 

Varför finns det ingen rapport?

Kanske för att ingen vet att det är ett problem. Därför att de som kan göra rapporter och de som kan bestämma att utredningarna ska tillsättas inte känner till problembilden, de rör sig inte i de här miljöerna.

 

Du fick även uppmärksamhet för Flickorna vi sviker, boken som du gav ut 2006. Vad föreslog du då?

Samtidigt med den boken skrev jag en tidningsartikel om könsstympning och hävdade att om alla flickor blev undersökta så kunde vi upptäcka, eller rentav förebygga, könsstympning. Många läste inte min bok utan bara artikeln och tolkade mig som att alla skulle undersökas enbart i syfte att hitta könsstympning, men i min bok hade jag skrivit att flickor precis som pojkar måste kunna få den här typen av hälsoundersökning.

 

Får pojkar redan sådana undersökningar?

Pojkar får det när de är bäbisar, pojkar får det i skolan och pojkar fick det i samband med lumpen. Syftet är att kontrollera om pungkulorna sitter rätt, för annars kan mannen få svårt med reproduktionen. Mannens reproduktionsförmåga vill man alltså skydda, men inte kvinnans. Man upptäcker avvikelser först när mensen uteblir eller när man inte kan bli med barn, och då kan det vara för sent. Kvinnans kön ska alltid gömmas och döljas – och samtidigt som feminister kan hävda att kvinnor ska kunna visa brösten och fläka ut sig, kan folk ändå tycka att man inte ska få en hälsoundersökning.

 

Du menar att de här olika förslagen gjorde att du blev för kontroversiell?

Ja. Jag hade inte stöd av vare sig invandrarkollektivet eller det feministiska kollektivet, och majoriteten kanske inte ens fattade vad jag pratade om. Jag tror att det ofta handlar om vem som är avsändare… När SOU-undersökningen om föräldraförsäkringen sedan kom ut, plockade Maud Olofsson upp det direkt och hävdade att Centerpartiet tyckte att situationen var orimlig. Trots att hon hade varit negativ till saken under valrörelsen.

Vad jag beklagar med reaktionerna år 2010 är att alla partiledarna omedelbart tog avstånd från mina förslag och menade att vi inte ska ha ”diskriminerande lagar”. Som erfaren politiker borde man kunna kosta på sig att säga: ”Jag har inte läst boken, jag har inte pratat med jämställdhetsministern eller integrationsministern, och jag kan inte svara förrän jag har alla fakta på bordet, förrän jag begriper vad det är hon efterfrågar.” Men de reagerade med ryggmärgen och svarade direkt. Trots att vi alla har erfarenhet av medier.

 

Blev du besviken när du inte fick stöd?

Jag blev besviken på att reaktionerna inte var professionella.

 

Finns det en känsla i regeringssamarbetet, eller på departementet, av att man stöttar varandra – eller konkurrerar man?

Man strävar mot samma mål och stöttar varandra när man ses. Men jag tror vi var dåliga på att bara skicka ett sms och ge lite beröm, eller säga att mediestormen kommer att blåsa över. Vi är så luttrade, så vana vid att det alltid händer något kring någon, men det betyder ju inte att det är så kul just när det händer.

 

Hur gick samtalet till när du fick nya uppdrag?

Det var inget längre samtal. Man vet att regeringen ombildas efter ett val, så ingen är garanterad en statsrådspost eller någon speciell fråga. Man ringer runt och meddelar vilka som får vara kvar och vilka deras eventuellt nya uppgifter blir. Jag frågade varför jag inte fick behålla integrationsfrågorna, om det var de andra partiledarna som inte ville ha kvar mig på grund av det jag skrivit. Då blev det mer en tyst bekräftelse än ett tydligt svar.

 

Du satte igång en stor utredning om tvångsäktenskap, och du berättade i tv-programmet Min sanning om din mamma som var 14 år när hon fick dig. Var det ett arrangerat äktenskap?

Nej, det är det inte. I den kulturen och i den generationen fick inte alla flickor gå i skolan. Min mamma gick i koranskola i sex år, och efter det var hon klar med utbildningen, och frågan blev vad hon skulle göra då. Hon hjälpte till hemma, hon var storasyster och då mognar man lätt för snabbt. Min pappa kom hem till dem och sa att han var kär i deras dotter, och min mamma sa att hon var kär i honom, så var det inte mer med det.

Men det var alldeles för tidigt. På min pappas sida utbildas alla flickor och pojkar. Jag har inga fastrar som gifte sig i så ung ålder. Inga kusiner heller för den delen, på pappas sida. De har alla gift sig sent för att de har gått i skola. En del är inte ens gifta, för att de blivit så upplysta, så kaxiga, att det inte finns någon man som är värd dem. På mammas sida är de mer troende, och pojkar fick gå i skolan, flickorna i koranskola. Efter det fanns inget annat att göra, de växte upp på landsbygden.

 

Göran Lambertz gjorde utredningen om tvångsäktenskap och kom med ett antal förslag, som skulle innebära skärpt lagstiftning. De har inte gått igenom ännu, eller hur?

Nej, det har inte lämnats någon proposition till riksdagen. Jag kan berätta hur det gick till. Justitiedepartementet var starkt emot den här utredningen, eftersom det hade utretts två gånger tidigare huruvida man ska lagstifta mot tvångsäktenskap. Båda utredningarna hade landat i att den lag vi har mot våld och mot människohandel borde kunna räcka. Men vi vet att den aldrig har gjort det, så jag försökte kämpa för att vi skulle tillsätta en ny utredning, men på Justitiedepartementet var de ointresserade.

Till slut lyckas jag få en rapport från Ungdomsstyrelsen som jag hade beställt vid sidan av. Den rapporten kartlade hur många unga människor i dag som lever i så kallade starka patriarkala traditioner. Resultatet blev 70 000 unga i åldern 16–25 år. Den siffran gjorde det verkligt för alla att det här är ett större problem än vi hade trott. Då mjuknade justitieministern och gick med på att tillsätta en utredning. Jag meddelade att jag inte ville ha en utredning som svarar på om vi ska ha en lag eller inte, utan jag ville ha en som lägger fram förslag på hur en lag skulle kunna se ut, och sedan får vi bestämma hur vi gör efter det. Och jag ville ha Göran Lambertz, men det var inte säkert att justitiedepartementet skulle gå med på det, så jag hörde av mig till honom direkt och sa att han skulle bli uppringd, och att jag ville att han skulle säga ja direkt. Med andra ord föregrep jag justitieministern.

 

Får man göra så?

Nej, det får man verkligen inte. När Beatrice Ask ringde till Göran Lambertz så var han redan anlitad. Jag gjorde det för att jag vet att jag kan lita på det han kommer fram till. Jag har mycket stor respekt för honom och hans kunskaper.

 

Tror du att förslagen i tvångsäktenskapsutredningen kommer att gå igenom?

Ja, det tror jag. När jag lämnade regeringen kände jag att vi hade kommit så långt och att arbetet var igång så ordentligt att jag kunde lämna min plats. Det var egentligen det enda som höll mig kvar och som gjorde att jag drog ut på min avgång.

Jag hoppas verkligen att det lämnas en propositionen om tvångsäktenskap nu under våren 2014. Om regeringen missar tillfället och det blir en socialdemokratisk regering som måste göra det, så skulle jag bli så himla besviken.

 

Hur, om du får spekulera lite, tror du att det kommer gå i valet?

Jag tror det är fifty–fifty. Det att människor blir trötta på en regering som har suttit i åtta år uppvägs av att oppositionen inte är tillräckligt bra. Inte tillräckligt professionella, partiledaren sitter inte i riksdagen och syns inte tillräckligt mycket.

 

Hur kändes det att meddela att du skulle lämna regeringen?

Det var en befrielse. Jag är också tacksam över att jag kunde styra min avgång, precis som jag en gång kunde styra min ingång i politiken. Jag kan förstå att för människor som tvingas avgå och inte är redo för det, så uppkommer något slags tomhet. Men för mig var det bara en underbar känsla. Jag bytte telefonnummer, höll det nya hemligt, och kommunicerade endast sporadiskt med medierna via mejl.

 

Något saknar du väl?

Statsrådsbilen. Ingenting annat. Jag tycker om att fatta beslut, att göra skillnad, och det kan jag göra också på andra håll än inom politiken.

 

Vem trivdes du bäst att jobba med inom regeringen?

Bara en? I så fall Anders Borg.

 

Ni hade kul ihop?

Ja, inte nödvändigtvis så att vi umgicks mycket, men det finns en värme hos Anders som jag kände mig trygg med. Det var alltid lätt att prata med honom, och även om jag visste att jag inte skulle få mer än femtio öre till ett projekt, så var hans reaktion alltid att projektet var jätteviktigt och att man självklart skulle få pengar. Sedan visste man att hans bulldoggar satt där och skar och skar på alla led och att jag till slut skulle behöva välja vad jag ville prioritera respektive lämna åt sidan. Men den där positiva responsen och att han såg att det man gjorde var viktigt, det betydde mycket.

 

Vem trivdes du bäst med i motståndarlaget?

Jag skulle nog säga en annan person som jag inte umgåtts speciellt mycket med, men som jag också tycker om, Lars Ohly. Han är lättsam och trevlig, och när vi har mötts någon gång eller ska debattera känns det som om vi är gamla bekanta, trots att vi inte känner varandra så väl.

 

Kan du tänka dig att komma tillbaka till politiken?

Nej, men det ska man inte svära på, allting handlar ju om vem som ställer frågan och varför jag skulle komma tillbaka. Jag har aldrig tyckt att det är så viktigt jobba med politik i sig, utan snarare att vissa saker har varit viktiga att göra något åt. Integration, hedersproblem, och då gick jag in i politiken och arbetade med det. Skulle det kunna dyka upp en sådan fråga? Då vet jag inte. Men om någon ringer och säger i största allmänhet: ”Du är en klok person, vi skulle vilja ha dig som statsråd”, då är det inte säkert att det vore så intressant.