Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Omskärelsedebatten blir alltför känslosam

”Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar” var rubriken på en artikel i Dagens Nyheter i höstas (DN 111118), undertecknad av mig och tio andra personer. Bland undertecknarna återfanns bland annat två personer med judisk bakgrund och själva omskurna, en präst och teolog samt tre läkare. Artikeln gav upphov till en omfattande debatt i olika medier. De skarpaste reaktionerna kom från ett antal personer med anknytning till judendomen, även om judar står för en mycket liten andel av de omskärelser som årligen sker i Sverige (cirka hundra av totalt tretusen).

Omskärelse är en utomordentligt ömtålig fråga, och diskussionerna följer ofta ett visst mönster. Den judiskamerikanske professorn i socialantropologi Leonard B. Glick konstaterar i sin bok Marked in your flesh att motståndare ofta framför sekulära argument som fokuserar på smärta, skador på sexualiteten och sexistisk ideologi, medan anhängare svarar med huvudsakligen teologiska och mytiska argument. Eftersom de bägge sidorna talar utifrån olika perspektiv blir det ingen dialog. Det kan sägas också om den debatt som följde på vår artikel.

Vår utgångspunkt var de mänskliga rättigheterna och små pojkars rätt till kroppslig integritet. Vi menade att omskärelse av dem strider mot exempelvis FN:s barnkonvention. Mot det har flera debattörer invänt att något uttryckligt förbud inte finns i någon av rättighetskonventionerna, och det är naturligtvis korrekt. För att kunna tillämpas på konkreta situationer kräver konventionerna ofta tolkningar.

De som försvarar omskärelse har åberopat artikel 8 i barnkonventionen, där det sägs att konventionsstaterna ska ”respektera barnets rätt att behålla sin identitet”. Men med identitet avses i sammanhanget ”medborgarskap, namn och släktförhållanden”. Det är knappast det diskussionen har gällt. Dessutom är syftet med omskärelsen just att ”korrigera” gossebarnets identitet.

Även artikel 14:3 har lyfts fram av kritikerna. Där stadgas att religionsfriheten ”får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter”. Det innebär att religionsfriheten måste utövas inom ramen för de lagar som Sveriges riksdag stiftat, det vill säga att allt inte är tillåtet bara för att man åberopar religionen som argument.

Den fråga man alltid måste ställa sig är vad som ska vara tillåtet och inte. Till exempel är ”omskärelse” av flickor förbjudet, hur litet ingreppet än är. År 2001 infördes i Sverige ett krav på smärtlindring vid omskärelse av pojkar. Även det väckte starka känslor inom judendomen. Judiska världskongressen protesterade och hävdade att det var det ”första lagliga förbudet mot en judisk rit i Europa sedan nazisttiden” och att det var ”totalt oacceptabelt för judarna i Sverige” (SvD 010608). Vi föreslog i vår artikel att det förbud mot ingrepp i underlivet som gäller flickor också borde gälla pojkar. Som ett brev på posten svarar Göran Rosenberg att det är ”det första kravet på inskränkning i judiskt liv i Europa sedan andra världskriget” (SvD 120201).

Det intressanta är att ingen av dem som i den senaste tidens svenska debatt har försvarat omskärelse av gossebarn har förklarat varför detta ingrepp måste göras. Man åberopar det symboliska värdet för i första hand judar i att upprätthålla denna gamla sed. Men judendomen har omprövat en rad andra påbud i Toran, såsom att äktenskapsbrott, hor, homosexualitet, blasfemi, olydnad mot och förolämpning av föräldrar ska straffas med döden, kravet på att bara mannen ska kunna ta ut skilsmässa och på att arvsrätten är begränsad till söner. Men med omskärelsen är det uppenbarligen svårare.

För att förstå omskärelsen måste man göra en historisk tillbakablick. Leonard Glick gör en omfattande sådan, av vilken här bara några fragment kan återges. Det började med att Gud lovade att för all framtid ställa Kanaans land till Abrahams och judarnas förfogande, men på villkoret att alla gossebarn skulle omskäras på den åttonde dagen efter födelsen. Och han krävde också att de män som inte var omskurna skulle uteslutas ur gemenskapen. Utan denna passus i 1 Mosebok hade dagens diskussion knappast varit aktuell.

Den del av Toran där berättelsen återfinns skrevs sannolikt omkring 500 fvt, alltså hundratals år efter att händelsen skulle ha inträffat. För de allra flesta är det rimligt att inte tillmäta berättelsen status av historisk sanning utan att snarare betrakta den som en myt eller uppdiktad historia. Och då inställer sig frågan vad författarna, sannolikt överstepräster, kan ha haft i tankarna när de skrev ihop den.

Det har med stor sannolikhet kopplingar till dåtidens föreställning att det var mannen som alstrade barnet. Mannens säd innehöll det frö som skulle bli till ett barn och han planterade det i kvinnans livmoder, så att hon kunde bära fram barnet åt honom. Men fadern ägde barnet när det väl var fött. En förklaring till att tecknet på förbundet mellan Gud och människorna skulle skäras in i penisen kan vara att den var källan till fruktsamheten.

För prästerskapet symboliserade den trimmade penisen överenskommelsen med Gud och sannolikt mycket annat av det de ville åstadkomma: manlig fruktsamhet, manlig överordning, en mansdefinierad etnisk identitet och exklusivitet, erkännande av en patrilinjär härstamning.

Men varför skära i småpojkars penisar och inte i vuxna mäns? Ingen vet, men en naturlig förklaring är att små gossebarn inte kunde protestera.

Från början var tanken att det var fadern som skulle göra ingreppet. Man var medveten om att detta kunde leda till stympning och i värsta fall döden. Han visade genom omskärelsen att han var beredd att offra sin dyrbaraste ägodel – precis som Abraham hade varit beredd att offra sin son Isak och belönades rikligt för det. I verkligheten var det alltså fadern och inte sonen som initierades, och det var han och inte hans son som genom omskärelsen visade lojalitet och underdånighet mot den nya sociala ordningen.

Det var inte bara omskärelsen som sådan utan också blodsutgjutelsen i samband med ingreppet som var viktig. Det ansågs att ett nyfött gossebarn var orent i sju dagar på grund av kontakten med mammans kropp och blod. Först på den åttonde dagen uppnådde han neutral status och omskärelsen kunde genomföras. Det blod som spilldes i samband med den ansågs rena pojken från mammans blod och förena honom med manssamhället. Därför kunde bara män utföra ingreppet.

Denna bakgrund till omskärelsen har säkert de flesta judar i dag endast vaga föreställningar om. Det har under de senaste två hundra åren funnits reformrörelser inom judendomen som har starkt ifrågasatt att man ska följa gamla ritualer med mytiska rötter. Ortodoxa krafter har dock hållit emot och sökt förståelse för att judar måste visa respekt för överenskommelsen mellan Gud och Abraham.

För att säkerställa att judiska föräldrar ska fortsätta omskära sina pojkbebisar har det funnits en stark inomjudisk rörelse för att dessutom försöka hitta rationella skäl att göra det, till exempel att den skulle bota eller förbygga sjukdomar. Särskilt judiska läkare i USA har varit mycket aktiva i denna debatt. Gång på gång under de senaste två hundra åren har de lagt fram rapporter om omskärelsens hälsobringande effekter. Leonard Glick gör en intressant genomgång av denna verksamhet. Den senaste teorin är att omskärelse skulle kunna hindra hivsmitta. I dag är det dock osäkert om det finns evidens för någon enda av alla dessa teorier.

De hälsopolitiska kampanjerna har dock inte varit utan effekt. I flera anglosaxiska länder har de fått stort genomslag. I USA var på 1960-talet omskärelse av icke-judiska pojkar i stort sett lika vanligt som bland judiska, och fortfarande omskärs över hälften av amerikanska pojkbebisar. Andelen har dock gått ner i USA liksom i flera andra länder i takt med att påståendena om positiva hälsoeffekter har visat sig vara ogrundade.

Samtidigt har de negativa effekterna mer och mer kommit att uppmärksammas. Hur stor andel av ingreppen som leder till komplikationer är inte känt, men en realistisk bedömning är att det handlar om 2–10 procent. Det finns ett tjugotal kända komplikationer. Därtill kan komma komplikationer senare i livet, till exempel negativa effekter för sexuella funktioner.

Om de positiva hälsoeffekterna är obetydliga eller obefintliga kan man fråga sig varför reaktionerna från judar blir så starka när förslag väcks om att stoppa omskärelse av pojkbebisar. Jag kan ana två förklaringar.

Den ena är att de som reagerar själva är omskurna och ofta har låtit omskära sina barn. De kan lätt uppfatta ifrågasättandet av omskärelsen som ett ifrågasättande av dem själva och deras föräldraskap. Jag tvivlar inte alls på att föräldrarna har omskurit sina pojkbebisar i bästa välmening. När vi ifrågasätter omskärelse av flickor och pojkar är det alltså inte ett ifrågasättande av föräldrarnas önskan att göra det bästa för sina barn, utan en övertygelse om att det finns bättre alternativ. Här kan paralleller dras till de redan genomförda förbuden mot omskärelse av flickor och mot barnaga.

Den andra är judarnas historiska erfarenheter. De har under århundraden varit förföljda och utstötta. Antisemitism har funnits och finns överallt, också i Sverige. Förintelsen är en fruktansvärd och ofattbar judisk erfarenhet. Allt detta har skapat ett starkt behov av sammanhållning i den judiska diasporan. Den omskurna penisen har blivit något av en symbol för denna sammanhållning. Den anses vara en viktig markör för judiska män och ibland en signal till judinnor så att de kan undvika relationer med icke-judiska män. Men man måste ifrågasätta värdet av en identitetsmarkör som man delar med såväl stora delar av den muslimska världen som kanske majoriteten av amerikaner. Dessutom gifter sig numera omkring hälften av alla judar utanför Israel med icke-judar. Om judar likväl vill markera samhörighet genom omskärelse kan det rimligen ske i vuxen ålder när ett medvetet beslut kan fattas.

Leonard Glick avslutar sin intressanta genomgång av omskärelsen från Abraham till modern tid med följande reflektioner. Vi erkänner föräldrars rätt att uppfostra sina barn enligt sina kulturella och religiösa övertygelser. Men det innebär inte att de får skada barnen fysiskt eller neka dem behandling vid sjukdomar. Det är inte tillåtet med några som helst ingrepp i underlivet på flickor, oavsett kulturella eller religiösa motiv, och man måste då fråga sig varför det ska vara tillåtet på pojkar. Logiken kräver att den grundläggande rätten för barn oavsett kön till fysisk integritet måste övertrumfa föräldrarnas tro eller önskningar. Frågan är om vi nu är mogna att acceptera principen att varje barn från födelsen har samma rättigheter som andra personer, också den okränkbara rätten till frihet från kroppsliga förändringar som de inte samtyckt till och som inte är medicinskt motiverade.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...