Ann Heberlein: Smärtans hierarki

Ann Heberlein vill veta varför kroppens lidande står högre i rang än själens.   

Otaliga är de konstnärer, filmskapare och författare som försökt avbilda smärta. Francis Bacon är en av dem som försökt – upptagen av smärtan målade han tavla efter tavla med vanställda kroppar, till synes lidande och ångestfyllda människor: ”I wanted to paint the scream more than the horror” sade han. Ett annat skrik som är välkänt är Edvard Munchs Skriet – mannen, eller möjligen vålnaden, med ansiktet förvridet av ett skrik, av själslig smärta, är ett av de bättre försöken att avbilda psykiskt lidande och ångest. Det är svårt att gestalta psykisk smärta, att som Francis Bacon önskade, avbilda skriket snarare än det som orsakar skriket. Att så många ändå försökt visar att psykiskt lidande är något som många människor har personlig erfarenhet av.

Att den själsliga smärtan och det psykiska lidandet är svårare att se – oftast är osynligt för blotta ögat – än den fysiska är sannolikt en orsak till att psykisk smärta betraktas som mindre allvarlig än fysisk smärta. För visst betraktas psykisk smärta som mindre problematisk än fysisk. Hur ska man annars förklara det faktum att inte mer görs för att förhindra de 1 500 självmord som årligen sker i Sverige? Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år vilket innebär att vart femte dödsfall i den här åldersgruppen orsakas av psykisk ohälsa. Enligt en studie som publicerades i den medicinska tidskriften Lancet (2009) är det nämligen framför allt psykisk ohälsa som ligger bakom självmord. Trots att den psykiska ohälsan – framför allt depressioner och affektiva sjukdomar som exempelvis manodepressivitet – skördar så många liv varje år är den psykiatriska vården knappast högprioriterad.

Ångest och depressioner är svåra att mäta, bevisa och påvisa. Diagnosen ställs framför allt utifrån patientens egen utsaga angående graden av ångest, sömnproblem, aptitlöshet och så vidare. Inga blodprov eller enkla mätningar av signalsubstanser i hjärnan kan (ännu?)bevisa att en person verkligen lider av psykisk smärta. Å andra sidan förhåller det sig bevisligen så att psykofarmaka dämpar psykiska åkommor, i en del fall botar. Det i sig borde räknas som någon form av bevis. Samtidigt pågår fortfarande diskussionen om vad som är den lämpligaste behandlingen vid psykisk ohälsa – piller eller prat, medicin eller terapi. Ingen skulle väl komma på tanken att ordinera terapi vid cancer eller lunginflammation: fysisk smärta och fysiska åkommor tas tveklöst på större allvar än psykisk ohälsa.

Författaren Sylvia Plath beskrev sin ångest så här: ”I am now flooded with despair, almost hysteria, as if I were smothering. As if a great muscular owl were sitting on my chest, its talons clenching and constricting my heart.” Winston Churchill beskrev sina återkommande depressioner som “den svarta hunden”. För alla dem som kämpar med ångest och depressioner är Churchills och Plaths metaforer fullt begripliga – men kan en människa som aldrig lidit av ångest, plågats av depressioner eller brottats med självmordstankar förstå?

Vintern 2009 publicerades min bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Den text som blev en bok skrevs sommaren 2008, en sommar präglad av tomhet, ångest och svåra självmordstankar. Det var inget lätt beslut att publicera en text som är så personlig och självutlämnande. Trots detta valde jag att publicera texten, i förhoppning att öka förståelsen för psykiska sjukdomar, självmordstankar och ångest. Framför allt önskade jag inskärpa att psykiska sjukdomar är dödliga tillstånd. Jag är långt ifrån säker på att jag lyckades. Jodå, många, förfärligt många, har kontaktat mig och tackat för min bok. De allra flesta som skrivit eller mailat till mig är människor som själva är deprimerade eller manodepressiva. Det gläder mig att min bok tröstat och stärkt så många, men jag är samtidigt besviken över att förståelsen för det jag försöker beskriva är så låg hos dem som inte har egen erfarenhet av psykisk smärta. Jag har också fått en hel del brev och mail ifrån människor som tycker att jag borde skämmas. Att jag, som har det så bra, har mage att gnälla. Tänk på alla cancersjuka. Alla barn som svälter etc.

Min förhoppning att öka förståelsen för själslig smärta har alltså delvis kommit på skam. Chockerande många betraktar fortfarande depressioner och ångesttillstånd som ett tecken på svaghet, självömkan och självupptagenhet. Kanske är det Foucault och hans idé om konstruktioner som spökar. Om den bristande förståelsen för psykiskt sjuka människor tidigare berodde på rädsla och förakt handlar det i dag delvis om postmoderna föreställningar om psykiska sjukdomar som ”konstruerade” och antipsykiatriska strömningar i ett vänstervridet kulturliv. Andra seglivade myter angående psykiska sjukdomar är att de ”uppfinns” av läkemedelstillverkare för att de ska kunna prångla ut så mycket medicin som möjligt.

Jag önskar att psykisk smärta jämställs med fysisk – och att insikten att psykiska sjukdomar faktiskt är dödliga tillstånd ökar. Deprimerade människor är inte svaga och gnälliga. Det handlar inte om att ta sig i kragen, rycka upp sig, klippa sig och skaffa sig ett jobb. Svåra depressioner kräver kvalificerad medicinsk behandling.  En nyligen publicerad rapport från medicinsk fakultet kanske kan bidra till att öka förståelsen för psykisk sjukdom som just sjukdom. Ett forskarteam under ledning av docent Lena Brundin har nämligen lyckats påvisa ett samband mellan inflammation i hjärnan och svåra depressioner med självmordstankar. Förhoppningen är att ett vanligt blodprov ska kunna identifiera suicidala patienter. Den här upptäckten har potential att revolutionera psykvården – inte bara för att det blir lättare att finna självmordsbenägna patienter och se till att de får adekvat behandling. Nej, den stora skillnaden handlar om något annat: om det faktum att depression, precis som andra somatiska sjukdomar, faktiskt går att bevisa.

Ann Heberlein

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker