När är alternativmedicin (inte) vilseledande?

Av Hanna Brus

I Sverige finns i dag ingen klar reglering av den enorma mängd tjänster och produkter som marknadsförs som ”alternativmedicin”. Det finns heller ingen enhetligt använd definition av begreppet. Det rör sig uppskattningsvis om hundratals metoder, företeelser och föreställningar, var och en lockandes med en absolut väg till den optimala hälsan. Hur metoderna tros fungera beskrivs dock inte sällan svävande och flertydigt. Det är med andra ord inte helt lätt att som konsument orientera sig bland utbudet. Därtill förekommer en rad faktoider och missuppfattningar som ytterligare bidrar till en redan rörig situation.

Det mest allmänna missförståndet är när ”alternativmedicin” förmodas vara jämförlig med den kunskapsbaserade medicinen och att metoderna bygger på vetenskaplig kunskap, om än tolkad på ett annat sätt. Ett antagande som ställer förenklingar, övertygelser och magiskt tänkande mot verklighetens hälso- och sjukvård, och framförallt dess brister. Två fundamentalt ojämförliga världar, olyckligt förenade av människors sökande efter svar, hjälp och hopp. Det finns ett otal exempel på förvillande sammanblandningar uppstådda ur ett missnöje med den konventionella sjukvården. Till exempel: En av alternativmedicinens paroller, ”en helhetssyn på hälsa”, är tillika något som sjukvården (rättmätigt) ofta kritiseras för att sakna – vilket leder till att det ena misstas som ett sätt att få det andra. Direkt eller indirekt jämförs sjukvårdens bristande resurser att bedöma patienters hela symtom- och sjukdomsbild, levnadsvanor, psykiska hälsa, sociala situation och arbetsbelastning med vad som godtyckligt avses i alternativa sammanhang. I realiteten kan det således vara en avgrundsdjup skillnad mellan helhetssyn och helhetssyn. Det är aldrig så lätt att briljera med ord som när betydelsen är egenmäktig.

Varför så många människor lockas till alternativmedicinens enkla och omnipotenta svar är inte svårt att förstå. Det är heller inget märkligt, eller övernaturligt, i att människor upplever goda effekter av allt från aurahealing till öronakupunktur. Det är i dag välbelagt att behandlingar som saknar egen effekt ändock kan påverka vår hälsa. Genom ett gott omhändertagande, en undersökningsritual, ett förtroende och en förväntan kan alla behandlingar ha positiva (eller negativa) effekter, då primärt på vår upplevelse av hälsa.

Då är frågan, spelar det någon avgörande roll om konsumenter vet eller inte vet hur en alternativmedicinsk produkt eller tjänst (inte) fungerar? Huvudsaken är väl att människor upplever att de får hjälp? (Förutsatt att metoden i sig inte är skadlig).

Nja, problemet är givetvis inte att människor kan uppleva positiva effekter eller tror på och nyttjar alternativmedicin, problemet är när det uppstår missförstånd kring vad som är medicinsk kunskap och vad som är ”alternativt”. Ett sockerpiller är lika harmlöst som det är verkningslöst och behöver kontext för att få mening och verkan. Det är också i kontexten som risken för missförstånd och negativa följder ligger. Det är medföljande ”diagnostik” och alternativa förklaringsmodeller som kan leda till onödig oro, att utsatta människor utnyttjas och i värsta fall att adekvat medicinsk behandling försenas eller uteblir. Konsekvenser som måste förhindras i största möjliga mån.

Mankemanget är att tillämpa rationella lagar på irrationella produkter. De lagar som i dag ska skydda konsumenter och reglera utbudet är patientsäkerhetslagen 2010:659, femte kapitlet (f.d. kvacksalverilagen) samt rådande konsumentlagstiftning. Den förstnämnda förbjuder icke- legitimerade terapeuter att behandla barn under åtta år samt vissa tillstånd och sjukdomar, däribland cancer, epilepsi och diabetes. En besynnerlig urskiljning, men det får bli en annan diskussion.

I stället vill jag fokusera på konsumentlagarna och deras praktiska tillämpning. Det är inte olagligt att sälja overksamma produkter eller tjänster, däremot får säljaren inte utlova effekt utan att styrka påståendet. Gott så, men om vi tittar på den del av marknadsföringslagen som stipulerar att en produktbeskrivning inte får innehålla ”vilseledande information” så blir det lurigare. Att påstå att ohälsa, symtom eller skador kan ha sin grund i påhittade kotförskjutningar, störda meridianflöden, korsande currylinjer, blockerade reflexpunkter eller andra alternativa ”obalanser” är, ur ett kunskapsperspektiv, otvivelaktigt vilseledande. Att utan förbehåll ”diagnostisera” både fiktiva och reella tillstånd med bioresonansapparater, irisdiagnostik, pendlar, kinesiologi och andra föregivna mätningar är att sälja in produkter och tjänster med skrämseltaktik. Ändå förekommer detta överallt.

Möjligen är det underförstått att konsumenten ska veta att det inte är ”på riktigt”, som med spådamer, horoskop och dylikt. Ett eventuellt argument som alla utpräglade risker för missförstånd torde ställa på ända. Ansvaret för vad köpet innebär kan inte till största delen ligga hos konsumenten, samtidigt som det inte finns några krav på säljaren att ge redig, allsidig information. En orimlig ekvation och ett upplägg som gagnar lurendrejare.

I stället föreslår jag en definition och reglering med utgångspunkt i vad alternativmedicin inte är. Tjänster, även diagnostiska sådana, och produkter som saknar kunskapsgrund ska enhälligt definieras som alternativmedicin, oavsett var och hur metoden används. Vidare, för att information inte ska anses vilseledande ska detta tydligt framgå i marknadsföring och utövande. Varför inte ett medgivandeformulär där kunden tillstår att information om metodens ovetenskaplighet och obevisade specifika effekt har tillhandahållits?

Det handlar inte om att inskränka individens övertygelser och val. Det handlar om att ge konsumenten rättigheter och säljaren skyldigheter. Risken för att utsatta och sjuka människor far illa är inte på något sätt försumbar, och dagens tandlösa reglering är därmed inte försvarbar. Ska nuvarande reglering kvarstå måste lagstiftaren klargöra svaret på en grundläggande fråga:

När är alternativmedicin inte vilseledande?