Sanningen och dess kusiner

ESOTERISM

Det är ingen ny idé att ett pappersark kan betraktas som ett snötäckt landskap. Det är ingen nyhet att bokstäverna skräpar ner den obefläckade ytan. Skribenten ifråga går med kråkfötter och lämnar sina spår som spillning i ett jungfruligt landskap. Och det är inte bara män som gör det. Kvinnorna ligger inte långt efter i denna miljöförstörelse.

Inom judendomen har ordet företräde framför det visuella. Någon ställde frågan: Finns judisk konst? Det finns otvivelaktigt en uppsjö av texter, men eftersom hebreiskan saknar vokaler får menigheten själv fylla i klangerna och hoppas på det bästa. Spinoza kallade de hebreiska bokstäverna för kroppar utan själ.[1]

Så behöver JHVH (eller YHWH) inte nödvändigtvis tolkas som Jahve utan kunde lika gärna vara  Adonai, vår herre.[2] Gud säger till Moses I am that I am – Gud talar men hans anlete är för alltid dolt. Man kan lite vanvördigt komma att tänka på seriefiguren Karl-Alfred och hans vardagsfilosfiska I yam what I yam (an’ tha’s all I yam).

Det spekuleras också över huruvida de judiska modernisterna, som ryssen El Lissitzky (1890–1941), amerikanen Barnet Newman (1905–70), med flera målade abstrakt konst inte för att de var speciellt moderna, utan tvärtom för att det passade dem som hand i handske att traditionsenligt dölja det föreställande. Den nederländske målaren Piet Mondriaan (1872–1944), som inte var judisk men väl mäkta spirituell, betraktade för övrigt flera av sina abstrakta kompositioner som porträtt på personer vars inre skulle kunna avläsas i linjespelet.

Den tyske filosofen Theodor Wiesengrund Adorno (1903–69), ibland kallad vårt sista geni, menade i 1100-talsfilosofen Maimonides efterföljd att den sanna konsten att tala är mållöshet. För övrigt tyckte Adorno, som var en duktig pianist, att Martin Heidegger spelade på en sliten filosofisk elorgel (Wurlitzerorgel des Geistes).[3] Maimonides var den medeltida judiske teologen och rättslärde filosofen som gjorde sig odödlig med verket Vägledning för de villrådiga, eller som man brukar säga på engelska: the perplexed. Detta var ämnat som rättesnöre för dem som kunde antas vara ostadiga i sin tro. Men att beskriva, för att inte tala om att se, Guds anlete är en omöjlighet, och mänskliga försök att i ord eller kanske framförallt i bild, beskriva honom är ett brott mot judendomens andra bud.

Maimonides kallar sin teologi negativ; Gud är allt det vi inte förmår att uttala.

Hur kan det då komma sig att sådana enorma mängder bläck och bokstäver, föreskrifter och poesi, romaner och filosofiska avhandlingar fyller den ravin som åtskiljer tolvhundratalet från det tjugonde och tjugoförsta århundradet? I den fascinerande boken Sacred trash talas om this lost valley of Hebrew letters.[4] Om alla dessa ljushuvuden verkligen menade att tala är silver och tiga är guld kan man undra varför det skrivits så mycket.

En förklaring som verkar vinna terräng är teorin om esoteriskt skrivande. Med esoteriskt avses här ordets egentliga betydelse, nämligen inre eller hemligt. Det behöver inte nödvändigtvis vara något mystiskt eller flummigt, snarare tvärtom. Det egentliga budskapet kan ligga dolt under en förrädiskt yta, om inte av struntprat så åtminstone tillgängligt skrivna och uppbyggliga framställningar. Under den ljumma ytan kokar den dolda brygden, snart färdig att intas av den invigde. Med det rätta kunskaperna framstår budskapet som glasklart och otvetydigt.

Denna inledning kan lämpligen avslutas med ett förtigande av Wittgensteins mest berömda uttalande.

HELIGT AVFALL

Mycket har försvunnit, men en hel del har också bevarats. En äventyrshistoria som vi först kunde träffa på i den brittiske historikern David Abulafias omfångsrika The great sea[5], är den sagoomspunna berättelsen om två systrar från Skottland. Nu har den blivit mer utförligt behandlad i ovannämnda Sacred trash. Tvillingsystrarna Lewis och Gibson brukade för enkelhets skull kallas the Giblews. De hade ungefär samma postyr där de hastigt gled ner för gatan som skepp för fulla segel. De var båda självärda skriftkunniga som på den tiden tyvärr inte kunde antas på University of Cambridge, eftersom de var kvinnor. Men deras manliga kolleger visste vem de hade med att göra. Historien är lång som tusen och en natt, men låt oss för enkelhets skull nöjas med att säga att de stod bakom ett av det sena artonhundratalets mest uppseendeväckande fynd, ibland jämfört med dödahavsrullarna men skämtsamt kallat de levande havsrullarna.

I vinden på en synagoga i Kairo befann sig ett enormt lager av gamla manuskript, heliga skrifter och allehanda notiser. Eftersom det är förbjudet att göra sig av med en hebreisk text där Guds namn nämns kastade man upp den på vinden. Och eftersom all sådan text strängt talet borde betraktas som helig, fick ingenting kastas bort. På så sätt hamnade en enorm samling fragment uppe i detta stora rum där man hotfullt menade att en giftorm vakade över sin skatt. Det var alltså inte bara referenser till JHVH utan även till tandläkaren och grönsakshandlaren som i hundratals år samlade damm och mal däruppe. Systrarna hade fått tag på ett riktigt gammalt fragment som de år 1896 överlämnade till en manlig lektor. Han blev så till sig att han ville hemlighålla allt tills han kunde se samlingen med egna ögon. När det hela på äventyrlig väg slutligen hamnat hemma i England insåg den rumänskfödde Talmudspecialisten Solomon Schechter (1847–1915) snart att han aldrig skulle kunna få ihop alla pusselbitarna och att det kanske skulle ta flera generationer för att lyckas med denna bedrift.

På bilden som pryder skyddsomslaget på Sacred trash ser vi en modfälld Schechter omringad av något som närmast påminner om renhållningstjänstens mest hopplösa föremål. Hans djupa suck genljuder i den fängelseliknande lokalen; härifrån kommer ingen levande ut i dagsljuset igen. Tyvärr har den exentriske professorn på det arrangerade fotot för ett ögonblick tagit av sig det näskydd han tvingdes bära för att klara stanken.

Dessa så kallade Genizamanuskript ger en unik inblick i många hundra års civilisation runt Medelhavet. Det fanns fIera kapare på kusten i jakten på dessa malätna fragment, men tack vare the Giblews befinner sig numera närmare sjuttio procent i Cambridge. Om Schechter kan sägas vara den som på allvar upptäckte Genizafragmenten är den forskare som återupptäckte dem och kanske gjort mest av alla för att systematisera dem, den tyske etnografen, arabisten och judiske historikern Shelomo Dov Goitein (1900–85). Hans monumentala livsverk A mediterranean society på fem volymer finns numera sammanfattad i ett band. När det gäller medelhavsområdet anses det bara finnas en historiker som kan mäta sig med honom – fransmannen Fernand Braudel (1902–85).

Mycket som skrivits genom tidernas lopp har naturligtvis gått upp i rök. En del har rövats bort och sålts för en billig penning, annat begravts i något fältslag eller vid en vanlig, tarvlig renovering. Vem vet hur vår historia skulle ha sett ut om allt som skrivits hade bevarats! Då skulle den engelske filosofen Alfred North Whitehead (1861–1947) fått revidera sitt beryktade påstående att all filosofi efter Platon är en fotnot – och i stället kanske tvingats reducera honom till en anmärkningsvärd tänkare i marginalen.

TRUTHINESS

I våra dagar är vi vana vid halva sanningar och hela lögner. Man skulle rycka till om en riksdagsledamot ertappades med att verkligen tala sanning. Om en politiker säger nej kan man i nio fall av tio vara säker på att det i själva verket betyder ja. Presidentkandidaten George H.W. Bush kunde år 1988 säga No new taxes och för att understryka allvaret i detta uppmana oss att läppläsa honom. Om en simultantolk förmedlade det verkliga budskapet kanske det snarare skulle bli No new taxes for the wealthy. Talar vi om amerikanska presidenter tycks det vimla av förebilder på dubbelbottnade budskap, med Bill Clintons fantomliknande reflex om att han inte haft sex med “den där kvinnan” som lysande fixstjärna. Om man definierar sex som fullbordat samlag var det förstås rena rama sanningen. I kölvattnet på detta har ett sensationellt nytt ord uppstått, nämligen truthiness (upphovsman är den amerikanske tv-komikern och författaren Stephen Colbert). På svenska blir det kanske närmast sanningshet, ett ord som tyvärr saknar samma eleganta studs. Om vi betjänar oss av denna term blir allting mer eller mindre sant. Man kan med sanningshet beskriva ett fenomen som på mycket långt avstånd möjligen kan påminna om något som skulle kunna vara sant. På klarspråk alltså en ren lögn.

Ett ord som har lite mer benstomme är det konservativa truthfulness, sanningsenlighet. Här tycks man åtminstone vara tvungen att göra sitt bästa för att hålla sig till sanningen. Men som vi alla vet sedan dekonstruktionens glansdagar är sanningen relativ. Åtminstone har den skjutits så i sank att knappast någon vågar sticka upp hela huvudet längre.

Problemet med idén om ett esoteriskt skrivande är förstås att det blir svårt och ibland kanske omöjligt att förstå vad som egentligen sägs. Om Platon riktar sig till en högt bildad publik är det endast ett fåtal som eventuellt kan förstå vad det är han egentligen vill ha sagt. Man verkar befinna sig på talesmannens eget intellektuella gungfly. Min tolkning kan vara lika korrekt som din – och här sticker den likaledes illa tilltyglade relativismen upp sitt fula tryne.

I grund och botten vet vi alla att Sanningen finns. Den kanske ligger gömd i Sargassohavet eller ute i rymden någonstans, men de flesta av oss tvivlar inte ett ögonblick på att den verkligen finns. Vi är, med en filosofisk term, realister till skillnad från dem som kallas nominalister, vilka inte erkänner existensen av abstrakta begrepp. En människa kan man umgås med, men även om den skulle bestå av ett flertal personer kan man inte gå på kaffebjudning hos själva mänskligheten. På detta sätt kan man till exempel ifrågasätta det meningsfulla i begreppet mänskliga rättigheter. Om mänskligheten inte existerar kan man dessutom frukta för djurens väl och ve. Det går att prata om djurens rättigheter men ingen har väl någonsin talat sig varm för djuriskheten?

Ett annat sätt att tala om djuren är att kalla dem icke-mänskliga. Detta implicerar att även vi tillhör djurriket men samtidigt att djuren knappast är så högtstående som vi. Här kommer filosoferna dragande med Mozart och Beethoven, med Rembrandt och Fermats stora sats. Utan undantag tycks de bortse från det faktum att det är omöjlligt att tränga in i det icke- mänskliga djurens intrikata psyke. De slutsatser som dras vilar på skakig grund. Det finns en biolog som ideligen pekar på detta, men jag väljer att dölja hans namn för att slippa komma i trångmål. Hur kan vi veta vad som verkligen föregår i kråkans hjärna när vi vet så försvinnande lite om vårt eget tungt vägande organ? Hur fruktbart kan det vara att dechiffrera djurens ekvationer med hjälp av mänskliga logaritmer; varför ska det alltid betraktas som ett handikapp att se färger genom ett annat spektrum än det mänskliga?

Varje gång det sägs att vi står högre än djuren kan vi lugnt utgå från att det är ett kategorimisstag. Det är inte “högre” att lyssna på Mozart än det är att svischa genom luften som en tärna eller för den skull att gräva gångar som en mullvad i den fuktiga jorden.

EN HALMDOCKA

Den högt respekterade George Kateb (1931–), professor emeritus i politisk filosofi vid Princeton University, gör ett tappert försök att försvara begreppet mänsklig värdighet. Han menar i bästa utilitaristiska anda att talet om mänskliga rättigheter bara är meningsfullt om resultatet av våra mänskliga aktiviteter är mer positivt än negativt – mer än femtio procent av det goda än av ondska är en nödvändighet.[6] Vi får följaktligen betygsätta oss själva eller hålla en omröstning om nettoresultatet av våra samlade förehavanden.[7] Men är det  verkligen möjligt att mäta ett begrepp som värdighet? Kan man väga tyngden av dignitet som om det vore guldklimpar det handlar om? Det verkar obscent att hålla Beethoven i vänster hand och Hiroshima i den högra. Och även om de skulle vara möjligt att göra en sådan avvägning, borde allt det fördärv och elände som vi orsakat, både för oss själva och för våra medskapelser, bara kunna leda till ett resultat: en värdig tystnad.

Ovanstående beskrivning är självklart inte någonting Kateb skulle ställa sig bakom. Denna lilla manöver kallas att anfalla en straw man, en fiktiv motståndare att sätta bajonetten i. Man bygger upp argumentet så att det ser ut som om personen ifråga verkligen uttryckt sig på detta sätt – för att i nästa steg sabla ner det hela som uppenbart nonsens. Det blir skenfäktning ur den högre skolan i stället för en seriös debatt. De ord som används i polemiskt syfte saknar substans och är endast fyllda av lättantänd halm.

Inte desto mindre står meningen där: Om det är fråga om uteslutande eller till större delen missgärningar, blir allt tal om mänsklig värdighet meningslöst.

Men finns det då också icke-djuriska människor? Människor som är odjur ser vi dagligen omkring oss, och vem vågar förneka att vi själva också bär något monstruöst inom oss? Men icke-djur verkar vara en omöjlighet. Antingen är vi då gudar eller konstgjorda, mekaniska skapelser. Då är vi antingen tillbaka till den grekiska mytologin eller inne på science fiction och de måttligt roande framtidsvisioner där även en intelligent robot måste förlänas mänskliga rättigheter. Det blir för långrandigt att här ge oss på ett försök att definiera vad intelligens är och samtidigt resa vattentäta skott mellan det mänskliga och det icke-mänskliga. Många gör det, men det tycks ändå alltid uppstå läckage vid dessa vågsamma företag.

De flesta av oss reagerar instinktivt på denna problematik som om allt är självklart och enkelt. Men så fort det pratas om abort, eutanasi eller genmanipulation ges det upp ramaskrin från alla håll och kanter i hjorden, eller det som av något språksnille döpts till  människoparken. Då är människan plötsligt likt Carlsson ute på hal is vid Hemsö. Ekot genljuder från tvångssterilisationernas mindre ärofulla tidevarv.

SANNINGEN OM MICHELANGELO

Den florentinske renässansmålaren Benozzo Gozzoli (1421–97) anses vara en fin, men inte stor målare; en typisk minor master. Men sannolikt gick mer än hälften av hans verk förlorade under andra världskriget. Att döma av de svartvita fotografier som finns kvar av hans tjugofyra fresker i Campo Santo i Pisa hade hans rykte kunnat vara annorlunda. Tyskarna hade redan dragit sig tillbaka från stora delar av Italien när den klosterlika anläggningen bombades av amerikanska trupper i augusti 1944. Sexton års arbete gick upp i rök, och hädanefter fick framförallt den vackra men lite översockrade fresk vi känner till från Palazzo Medici i Florens föra namnet Gozzoli vidare.[8]

Andra målningar av honom finns bevarade, men omdömet brukar vara att denna konstnär inte nådde samma höjder som de riktigt stora målarna. Jag kan bara tala för mig själv, men när jag för många år sedan såg de svartvita reproduktioner som fanns kvar gjorde de ett outplånligt intryck. Det är antagligen någon defekt i min genuppsättning, men få målningar av Michelangelo, Leonardo eller Rafael (med vilken han ibland jämförs) har haft samma inslagskraft, om uttrycket förlåts. Förutom Masaccio (1401–28) finns kanske bara en av de tidiga konstnärerna som kan uppnå samma effekt: Barna da Siena (ca 1319–58). Denne obegripligt underskattade konstnär ramlade enligt legenden ner från byggnadsställningarna när han höll på med sina underbara fresker i San Gimignano. Det finns en målning av Domenico Ghirlandaio (1449–94) utanför kyrkan som folk brukar titta på. Den är också fin – men det är inte åt det hållet man ska vända sina blickar!

Den ärevördige amerikanske konsthistorikern Bernard Berenson (1965–59) ansåg att både Gozzoli och Ghirlandaio var ganska mediokra genremålare,[9] men i Barna da Siena ser han en av medeltidens mest inspirerande poeter.[10] Han var det enda geniet från Siena efter Duccio (ca 1258–1318), Simone Martini (ca 1284–1344) och bröderna Lorenzetti, Pietro (1280–1348) och Ambrogio (1290–1348). Berenson tvivlar på att Rafaels död var en förlust för målarkonsten; detsamma säger han om Michelangelo. Att Barna dog såpass ung måste däremot, liksom Giorgiones (ca 1478–1510) tidiga bortgång, räknas till konsthistoriens stora katastrofer.[11]

Sällan har sannare ord uttalats. Vi anser blygsamt detta uttalande av Berenson vara allt annat än ett smakomdöme – det bör tvärtom betraktas som ett lika ovedersägligt faktum som Darwins evolutionsteori.

Folk brukar vallfärda till kyrkan i Assisi för att se målningar av Cimabue (ca 1240–1302) och framförallt Giotto (ca 1267–1337), men jag har aldrig kunnat få i mig att de verkligen är målade av honom (ensam). Skulle så vara fallet, sjunker denne geniale konstnär (något) i vår aktning. Här har den store kännaren Berenson en annan åsikt än undertecknad målarkludd, även om sistnämnde inte är ensam om sina tvivel. För att undgå konsthistoriska och tekniska diskussioner drar vi härmed ett streck under denna episod. Bara en sak till: Att Barnas identitet dragits i tvivel och numera tydligen ersatts av en viss Lippo Memmi får inte fördärva en god historia.

Sanningen ligger begravd under historiens alla ståtliga ruiner, under spillror av luftslott och bristfälliga byggnadsställningar.

[1] Russell Jacoby: Picture imperfect, 2005, s. 133.

[2] Ibid., s. 128.

[3] Leland de la Durantaye: Giorgio Agamben, 2009, s. 304.

[4] Adina Hoffman & Peter Cole: Sacred trash, 2011, s. 52.

[5] David Abulafia: The great sea, 2011, s. 258–267.

[6] George Kateb: Human dignity, 2014 (2011), s. 18.

[7] Ibid., s. 27.

[8] Robert Adams: The lost museum, 1980, s. 192.

[9] Bernard Berenson: Italian painters of the Renaissance, 1953 (1952), s. 63–64.

[10] Berenson: Studies in medieval painting, 1975, s. 48–52.

[11] Ibid., s. 92 .

Se även:

S.D. Goitein: A mediterranean society: An abridgement in one volume, Jacob Lassner, 1999.

Sissela Bok: Lying, 1999 (1978).

Bernard Williams: Truth and truthfulness, 2002.

Martin Jay: Virtues of mendacity: On lying in politics, 2010.

Arthur Melzer: Philosophy between the lines, 2014.

Lothar Müller: White magic: The age of paper, från tyska 2014.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker