Han var en av vår tids största filosofer

Vem är du? Vad bör du göra? Spelar någonting egentligen någon roll? En av de filosofer som skrivit mest inflytelserikt om sådana frågor är britten Derek Parfit vid University of Oxford. Han har bidragit till diskussionerna om bland annat personlig identitet, rationalitet och moral och skrev den banbrytande boken Reasons and persons (1984) samt On what matters i tre volymer (2011–17). Den 1 januari i år, strax innan volym tre av On what matters kom ut, avled Parfit.

När han besökte Stockholm för att ta emot det prestigefyllda Rolf Schockpriset i filosofi och logik, utdelat av Kungl. Vetenskapsakademien, träffade vi denna originella tänkare för ett samtal.

PERSONLIG IDENTITET

Föreställ dig att du ska teleporteras från jorden till Mars. Det exakta tillståndet hos alla dina molekyler skannas, varpå din kropp förstörs. Utifrån informationen skapas en ko- pia av dig en timme senare på planeten Mars. När processen är klar står det alltså en person på Mars som är exakt likadan som du; med alla dina karaktärsdrag, minnen, trosföreställningar, intentioner och attityder. Hon tror att hon är du, och hon upplever det som att hon just har blivit förflyttad från jorden till Mars. Är hon du?

Detta tankeexperiment inleder Parfits noggranna utredning om personlig identitet, som utgör del tre av Reasons and persons. Han skriver där att personlig identitet inte spelar någon roll. Vi tänker oss kanske att varje människa borde bry sig om sin framtid på ett särskilt sätt för att den är hennes framtid, men där tar vi fel, enligt Parfit.

Säg att vi kommer fram till att det inte är du, utan någon annan, som befinner sig på Mars. Det låter förödande, eftersom det skulle innebära att du inte har överlevt teleporteringen. Men för Parfit, som är reduktionist vad gäller personlig identitet, är detta faktum trivialt. Enligt honom består nämligen våra jag inte av något annat än våra hjärnor, kroppar och serier av mentala och fysiska händelser. Vi har inga själar – eller någon annan form av »jag-essens» – som kan misslyckas med att följa med vid en teleportering. Det som hänt är att din kropp har förstörts på jorden och att en replik har uppstått på Mars. Huruvida repliken är du eller inte är endast en fråga om hur vi väljer att beskriva detta skeende.

Mellan dig och din replik råder en relation som Parfit kallar R. Den består av psykolo- gisk koppling och/eller psykologisk kontinuitet. En person är vid en viss tidpunkt psyko- logiskt kopplad till en person vid en annan tidpunkt om det finns direkta psykologiska kopplingar dem emellan. Det vill säga om den senare personen till exempel har trosföreställningar som bygger på den första personens upplevelser, agerar utifrån hennes avsikter eller har minnen som är orsakade av hennes upplevelser. Psykologisk kontinuitet råder mellan dig och en annan person om det finns en kedja av tillräckligt många överlappande psykologiska kopplingar mellan er. Det kan därmed råda psykologisk kontinuitet mellan dig och ditt barndoms jag, även om det inte råder några direkta psykologiska kopplingar mellan er.

Det är R, och inte identitet, som spelar roll vid överlevnad. R är ett av Parfits kriterier för personlig identitet, och R och personlig identitet sammanfaller ofta. R kan dock råda där identitet inte råder. Vi tvekar kanske att kalla din replik för du, eftersom det inte finns några direkta fysiska kopplingar mellan er. Om vi av det skälet skulle beskriva repliken som en annan person, innebär det dock inte något annat än att R här har uppkommit på ett ovanligt sätt, vilket Parfit anser vara oviktigt. Om du vet att R kommer att råda mellan dig och minst en framtida person, behöver du inte oroa dig över huruvida denna person kommer att vara du eller någon annan. Om det verkar underligt, föreställ dig att du förlorar synen, men får nya artificiellt tillverkade, ögon. Dessa ögon ger dig visuella intryck med samma exakthet som vanliga ögon. Det vore irrationellt att förkasta dessa ögon endast för att de inte utgör den vanliga orsaken till synintryck. Precis som en person med artificiellt tillverkade ögon så gott som ser, så har du så gott som överlevt teleporteringen, menar Parfit.

I resten av del tre av Reasons and persons fortsätter Parfit att presentera tankeexperiment och resonemang för att styrka idén att personlig identitet inte är ett bestämt och avgränsat ytterligare faktum och att det är relation R som vi bör bry oss om i stället för personlig identitet.

Parfits syn på identitet fick stor personlig betydelse för honom och påverkade vissa av hans uppfattningar om moral och rationalitet. Han menar exempelvis att den psykologiska kopplingen mellan oss och våra jag långt in i framtiden är så pass svag att vi bör betrakta våra framtida jag som om de vore andra personer. Hans syn på personlig identitet fick honom också att bry sig mer om andra, och den gjorde honom mindre rädd för döden.

I Reasons and persons skriver han: Att tänka ordentligt på dessa argument tar bort glasväggen mellan mig själv och andra. Och […] jag bryr mig mindre om min egen död. Den utgörs endast av det faktum att, när en viss tid har gått, så kommer inga av de upplevelser som någon har att vara relaterade på särskilda sätt till de upplevel­ser jag har just nu. Kan detta verkligen spela så stor roll?

»Jag tror att alla fundamentala normativa sanningar också är sanna i alla möjliga världar. Gud skulle till exempel inte, om han fanns, kunna göra det tillåtet att tortera barn för sitt eget nöjes skull.

När jag försvarar existensen av normativa sanningar, jämställer jag dem med logiska, matematiska och modala sanningar. Två plus två måste vara lika med fyra, och kan inte, i någon möjlig värld, vara lika med tre eller fem.

Vi har förmågan att nå dessa nödvändiga normativa sanningar, som inte är upptäckbara empiriskt. Vi vet ännu inte hur det går till, men jag tror att vi kan nå dessa sanningar genom att tänka på dem.»

NORMATIVA SANNINGAR

Vissa typer av frågor verkar inte ha några objektivt sanna svar. När det till exempel gäller vilken glassmak som är godast handlar det om tycke och smak. Det är inte meningsfullt att säga att någon som gillar vanilj mer än jordgubb begår ett misstag.

Andra typer av frågor verkar däremot ha objektivt sanna svar, till exempel giltigheten hos »2+2=4». Sådana fakta verkar vara, som filosofer uttrycker det, nödvändigt sanna, eller sanna i varje möjlig värld.

Till vilken av dessa två kategorier hör moraliska frågor? Kan man ta miste på huruvida det är rätt eller fel att följa exempelvis Kants kategoriska imperativ, eller kan moral redu- ceras till mänskliga attityder och konventioner? Och vad gäller för andra normativa frå- gor, alltså frågor om vad vi bör göra och vilka attityder vi bör hysa? Om jag tror att målet med mitt liv är att räkna grässtrån (för att låna ett exempel från filosofen John Rawls) är jag då irrationell eller har jag bara en udda hobby? Enligt Parfit hamnar åtminstone somliga normativa sanningar i den andra kategorin. De gäller med nödvändighet, är objektivt sanna och beror inte på våra attityder eller känslor. Till exempel har alla människor skäl att undvika sitt eget och andras lidande. Detta är förenligt med att olika saker orsakar lidande hos olika personer och att det kan finnas instrumentella skäl att försätta sig själv eller andra i smärta. Analogt är det olika saker som gör dig respektive mig lyckliga, men vår lycka är värdefull och vi har skäl att eftersträva den, oavsett om vi – eller någon annan – bryr oss om den.

Att Parfit anser att det finns sanningar om vad vi bör göra och ha för attityder är en viktig aspekt av hans filosofi. Han sörjer att många filosofer förbisett eller felaktigt avvisat att det finns objektiva normativa sanningar. De tror i stället att moral ytterst är ett uttryck för mänskliga känslor och konventioner – att vi uppfinner moralen snarare än uppfattar den.

Många människor, menade han, tror att det inte finns sanna svar på moraliska frågor på grund av den stora oenigheten i sådana frågor. Moralfilosofi är ett område där det råder jämförelsevis stor oenighet, även om fundamentala spörsmål. Parfit förhöll sig dock hoppfull. Med tanke på att det inte har gått ens hundra år sedan etiken frigjorde sig från religionens grepp, skriver han i Reasons and persons, är det inte konstigt att den ickereligiösa etiken inte har utvecklats mer och hunnit nå större enighet. Vi har helt enkelt inte varit fria från vilseledande influenser tillräckligt länge.

Ett av Parfits stora projekt i On what matters var att visa att utilitarismen, kantia- nismen och kontraktualismen kan förenas i en enda teori. Detta är tre etiska läror som traditionellt anses stå i djup konflikt med varandra. Parfits manus hade före publiceringen cirkulerat, diskuterats och debatterats av hundratals filosofer. Berättelser finns om hur Parfit kunde fortsätta att resonera långt efter att andra filosofer hade tröttnat, och det var känt att han kunde brista ut i gråt av blotta tanken på lidande. Det var som om han inte ansåg sig ha någon tid att förlora i arbetet med att lösa några av moralfilosofins djupaste problem.

Parfit trodde också att mycket lidande kunde förhindras om människor tydligare såg vad som är viktigast och om de insåg att saker objektivt sett spelar roll. Vi skulle då, ansåg han, göra mer för att lösa vår tids stora utmaningar – fattigdomen i världen och risken att mänskligheten dör ut. Parfit skänkte själv en stor del av sina tillgångar till bättre behövande, och han ansåg att de pengar som finns i rika länder inte är i moralisk bemärkelse våra.

FRAMTIDA GENERATIONER

Analogt med att vi har moraliska skyldigheter mot människor som lever långt ifrån oss geografiskt, har vi moraliska skyldigheter mot personer som lever långt ifrån oss i tiden, skriver han i Reasons and persons. Men frågor som rör framtida människor är mer komplexa än de som handlar om vårt ansvar mot dem som lever i fattigdom just nu. Här är ett av hans tankeexperiment.

En ny energipolitik ska införas, och vi har att välja mellan två alternativ. Den »säkra policyn» innebär inga risker i framtiden. Den »riskfyllda policyn» medför faror i tusentals år framåt, eftersom vi då placerar kärnavfall där det i framtiden kan ske jordskalv. Den riskfyllda policyn tillåter att levnadsnivån kom- mer att vara något högre under de närmaste seklen. Vi väljer den riskfyllda policyn, och i en katastrof många sekel efter vår död släpps radioaktiva ämnen ut. Resultatet är att tusentals människor dör när de är medelålders. De har, trots sin tragiska död, ändå haft bra liv.

Många skulle nog spontant anse att det var moraliskt fel av oss att välja det riskabla alternativet. Det uppstår dock ett problem för dem som hävdar det, nämligen att förklara varför. För när vi väljer policy, påverkar vi inte bara hur bra liv framtida generationer kommer att ha, utan även vilka individer som kommer att leva. En riksomfattande energipolicy skulle påverka detaljer i många människors liv – exempelvis var de bosätter sig, vilka personer de lär känna och därmed vilka personer som föds. Det innebär att valet av den riskfyllda policyn inte bara var orsaken till att ett antal medelålders personer dör; det var också en av orsakerna till att de över huvud taget föddes. Varför är då det ett problem? Jo, normalt anser vi att vi handlar omoraliskt bara om vi skadar andra personer, men eftersom de personer som dör av radioaktiviteten inte hade fötts om vi inte valt det riskabla alternativet, har vi inte gjort deras liv sämre. Om vi i stället valt den säkra policyn hade andra personer fötts. Trots detta säger vår intuition oss att vi har agerat felaktigt. Problemet att hitta skälet till att vi valt fel kallar Parfit icke-identitetsproblemet.

Ett sätt att lösa problemet är att överge idén att en felaktig moralisk handling måste göra livet sämre för specifika personer. För att motivera varför det är fel att välja den riskfyllda policyn får vi kanske i stället hänvisa till den utilitaristiska principen att vi moraliskt bör handla så att det maximerar nyttan, vilket i exemplet är den säkra policyn.

Detta leder dock till andra problem, till exempel det som Parfit kallar den motbjudande slutsatsen. Den nås genom att jämföra olika hypotetiska världar, i vilka olika antal personer lever. I den första världen, kallad A, lever personer som har mycket bra liv. I den andra världen, B, bor det många fler invånare och man lever liv som visserligen är värda att leva men varje individ har mycket låg välfärd. Enligt utilitarismen är värld B bättre än värld A, såvida befolkningen i B är så stor att den totala mängden välfärd är högre där.

Parfit tvivlade aldrig på att det är fel att välja det riskabla energialternativet och att vi har starka skäl att moraliskt bry oss om kommande generationer. I Reasons and persons ger han sig själv och andra uppdraget att hitta den princip som kan lösa icke-identitetsproblemet och undvika den motbjudande slutsatsen. Han kallade denna teori för teori X. En av de saker han arbetade på under sina sista år var att försöka hitta en lösning på dessa paradoxer.

Parfit ansåg att frågor om hur vi bör förhålla oss till framtida generationer är av stor vikt. »Det viktigaste just nu», skriver han i volym två av On what matters, »är att vi undviker att avsluta den mänskliga historien». Varför är det så viktigt att inte mänskligheten försvinner helt? Jo, vi skulle kunna leva på den här jorden i åtminstone en miljard år till. Med lite tur och skicklighet, kan vi snart bebo även andra planeter. Vår historia har innehållit mycket lidande, och många människors och djurs liv gör det fortfarande. Men våra liv och vår historia är också fyllda av sådant som är värdefullt, som lycka och välbefinnande, storartad konst och vetenskapliga framsteg. Snart, trodde Parfit, kommer vi att kunna förhindra det mesta av det mänskliga lidandet. Vi lever i dag i den »farligaste och mest avgörande perioden» i mänsklighetens historia. Men om vi agerar klokt under de närmaste århundradena och förhindrar att mänskligheten dör ut, så kan vi få en lång och ljus framtid.

Av Maria Bergström

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker