Tankar från karantänen – Daniel Lindvall

Historiens vändpunkter kommer ofta oväntade. Det var få som hade förespått att två flygplan skulle flygas in i World Trade Center och sätta punkt för det hoppfulla nittiotalet. Det nittiotal som lika plötsligt hade börjat med Berlinmurens fall. Ett sekel tidigare hade den gamla världens ordning fallit samman i Sarajevo. Nu skrivs vår historia om igen av ett virus som sveper fram över världen. Detta virus har tagits sig in i vårt moderna samhälle och förlamat all rörelse. Det har försatt världen i en ekonomisk koma och skördat mer än 100 000 liv.

Möjligen är denna historiska vändpunkt alldeles säregen. I historieskrivningen om det moderna samhällets framväxt har ju människan alltid varit i förgrunden. Det har handlat om oss och vår kamp för att skapa materiellt välstånd och förverkliga individuell frihet. I denna berättelse har naturen haft en biroll. Den har funnits där för att tillfredsställa våra begär. Men nu har rollfördelning ändrats. Vare sig vi vill det eller ej kommer framtiden handla om människan och samspelet med naturen.

Coronapandemin är bara den första akten i detta drama. Enligt de prognoser som FN:s klimatpanel ställer kommer den globala upphettningen leda till att havsnivån stiger med mer än en halv meter detta århundrande. I dag lever nära 600 miljoner människor i lågt belägna kustområden. Det är svårt att föreställa sig vad det skulle kosta att evakuera samhällen, att bygga barriärer, reningsverk och ny infrastruktur. Än svårare är det att föreställa sig de sociala spänningarna som skulle uppstå mellan de människor som flyr ett stigande hav, de som söker sig bort från torka och hetta och de som råkar bo på en av naturen ombonad plats.

Inger Andersen, chef för FN:s miljöprogram, hävdade nyligen att med coronapandemin och klimatkrisen ”sänder naturen oss ett meddelande”. Det är ett meddelande om att vi är en del av naturen, men att vi just nu agerar som om den vore vår fiende. Ökade kontakter mellan människor och vilda djur tillsammans med en industrialiserad djurhållning är en giftig cocktail. Nära 75 procent av alla smittsamma sjukdomar kommer från vilda djur eller från vår djurhållning. ”Om vi inte tar hand om naturen, kommer vi inte kunna ta hand om oss själva,” säger Andersen. ”Vi måste möta framtiden beväpnade med naturen som vår starkaste allierad.”

Men kan verkligen det moderna samhället alliera sig med naturen. Att alliera sig med denna nyckfulla varelse skulle inte bara kräva att vi ger ifrån oss vår makt. Det skulle också betyda att vi måste förändra vår syn på oss själva. Hela den moderna berättelsen har ju handlat om oss och vår förmåga att bemästra det vilda. Och våra bedrifter har varit enastående. Vi har bekämpat sjukdomar, utrotat skadeinsekter, förädlat växter och djur. Det tog oss enbart ett par veckor att kartlägga virusets genetiska uppbyggnad och förhoppningsvis kommer vi att kunna besegra det med ett vaccin inom något år från nu.

Denna berättelse om människans framåtskridande är kraftfull och har förfört många. Tänkare som Hegel och Marx var bland de första som talade om historiens slut. En slutpunkt där människans tillkortakommande skulle upphöra. Enligt Hegel drevs historien fram genom människans kamp för erkännande medan Marx intresserade sig för kampen mellan kapital och arbete. Efter Berlinmurens fall utropade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama den liberala demokratin till ”slutsteget i människosläktet ideologiska evolution”. En sentida berättelse på temat mänsklig förhävelse är Hans Roslings bok Factfullness. En bok full av grafer som pekar uppåt. Människans planetära avtryck behandlades i ett par influgna meningar på slutet.

I dag krävs det en ordentlig dos av självbedrägeri för att tro på sådana antropocentriska framstegsfantasier. Det borde stå klart för var och en av oss att vi med våra bedrifter lämnar djupa spår i planeten. Ja, spåren är så genomgripande att vi förändrat omständigheterna för allt levande. Människans tidsålder – antropocen – anses ha efterträtt holocen som en ny geologisk epok. Vi är en naturkraft som avgör hela planetens öde. Vi påverkar haven, vattenflödet i de stora floderna och årstidernas förlopp. Genom våra växthusutsläpp har vi förskjutit ankomsten av nästa istid. Det kan framstå som storartat att ett enskilt däggdjur står bakom en geologisk epok, men vår tidsålder kan bli kort. Vi tycks nämligen ha väkt naturens djupare krafter till liv. Forskare talar om att vi är på väg mot en tipping point då upphettningen kan bli självförstärkande. Vi står inför en bångstyrig natur som kanske inte längre vill alliera sig med oss, och än mindre låta sig kontrolleras av oss.

Men möjligen kan detta virus ta ner oss på jorden igen. En larmsignal som kan väcka oss till liv. ”När mattan dras bort under dina fötter vet du att du kommer behöva tänka på golvet,” uttryckte sig den franska sociologen Bruno Latour i sin bok Down to Earth. Och med fötterna stadigt på jorden kommer vi kanske inse att vi är djupt sammankopplade med den. Våra band till naturen är som tydligast när det kommer till klimatförändringarna. Ska berättelsen om oss få ett lyckligt slut måste vi snabbt få ner utsläppen av växthusgaser. Men det handlar inte bara om att fasa ut fossila bränslen, utan också om hur vi odlar vår mat, hur vi tar hand om skogen och haven, hur vi behåller den biologiska diversiteten och dessutom om hur vi tar hand om varandra.

Viruset tog sig till oss från det vilda, men sprider sig genom våra sociala relationer och på så sätt belyser den såväl vår samhörighet med naturen som våra mellanmänskliga band. I spåren av coronapandemin blottläggs en värld med djupa sociala och ekonomiska klyftor. Det är lågavlönade människor i olika tjänste- och serviceyrken som har svårast att skydda sig från smittan och som nu också kastats ner i fattigdom, men det är delvis genom deras arbete som den förs vidare genom samhället. Inte ens världens rikaste elit kan leva utan underklassens tjänster. Och i klimatkrisens tid lär sammankopplingarna mellan människor och mellan människa och natur bli än tydligare.

Pandemin har sänt oss ett meddelande om att vi måste gå framtiden till mötes beväpnade med naturen och med mänsklig gemenskap som våra starkaste allierande. Det låter kanske som en from förhoppning i en tid då auktoritära ledare styr delar av världen genom hat, lögn och förnekelse. Men världen rymmer också berättelser om människor som vill samspela med naturen och som för historien vidare genom att samarbeta med varandra. Människor som söker lösningar för hur vi fasar ut fossila bränslen, som vet hur vi odlar hållbar mat, hur vi tar hand om skogen, haven och den biologiska diversiteten och sådana som i coronakrisens tid ägnar sitt liv för att ta hand om andra. Nästa kapitel kan handla om dem. Historiens vändpunkter kommer ju ofta oväntade.