Förnuft och känsla

Att lämna religionen innebär inte att sluta drömma, inte heller att försonas med svåra existentiella frågor. P C Jersild om den icke-troendes behov av verklighetsflykt.

Kristna och andra religiösa får inte sällan frågan: Vad tror du egentligen på? Hur ser din gud ut? Tror du på underverk, på synd och straff, på ett liv efter detta? Svaren varierar förstås. Ofta hänvisas den frågvise till heliga skrifter som Bibeln eller Koranen.

Men det blir allt vanligare, i varje fall i Sverige, att man inte får något svar alls. Eller är svaret så pass allmänt – som att Gud är kärleken – att också en icke-troende kan skriva under på det. I varje fall om man vänder på svaret: Kärleken är gud.

Hur definierar man sig som humanist? Om vi kräver svar av de religiösa, har de ju samma rätt att kräva svar av oss. Också här finns förstås flera svar. Det finns besked då man tar avstamp i religiös tro genom att förneka den: Jag tror varken på några gudar eller heliga skrifter. Men man kan också svara positivt: Jag tror på mänskliga rättigheter och är beredd att försvara dessa rättigheter också när de kränks med hänvisning till religionen. Lägger man ihop svaren får man, i varje fall i mitt tycke, ett ganska hyggligt besked.

Men räcker det? Sopas därmed inte en rad existensiella frågor under mattan. Tror man inte på något övernaturligt så har man därmed tänkt färdigt – men har man känt färdigt? De frågor som religionerna tror sig kunna besvara kan finnas kvar också för den som lämnat religionen. även om vi inte förväntar oss några besked kan en del av oss inte sluta fråga. även om vi vet, eller tror oss veta, att vi inte får möta våra kära döda när vi dör, finns längtan ändå där. Efter döden ser jag gärna fram emot att sitta ner med mina döda anförvanter åtminstone några timmar en sommardag i den vita trädgårdsmöbeln utanför mitt barndomshem och helt enkelt kolla upp vad som hänt sedan sist. Och gärna skämta litet om dumma saker som vi gjorde. Och kanske inte direkt be om förlåtelse men ändå kunna säga: Men det är okej nu.

Jag hör ibland människor – de behöver inte vara religiösa – säga att de har en skyddsängel. En skuggestalt som står snett bakom dem och griper in och ställer till rätta när det håller på att gå åt helvete. Nationalekonomer å sin sida tror på Den Osynliga Handen, den kraft som på något mystiskt vis håller ordning på marknaden så att någras personliga girighet till slut gagnar oss alla. För några år sedan lanserade Francis Fukuyama idén att Historien har ett slut. Nu dyker tanken upp att också evolutionen faktiskt har ett mål. Inte en medveten strävan, men en bestämd riktning, en konvergens där allt strålar samman mot en bättre värld. Där diktaturer ersätts av demokratier och altruismen slår ut den råa egoismen. En vacker tanke.

Själv tror jag varken på någon osynlig hand eller skyddsängel men har ändå en kolartro på att det kommer att ordna sig för mig. Jag har kommit undan med några rejäla misstag i mitt liv. Rent rationellt kan jag hänvisa till slumpen, till en oförtjänt tur. Eller så besitter jag vad psykologerna brukar kalla en orealistsk föreställning om osårbarhet. En optimism utan riktig täckning men som varit nödvändig, för att människan som art skulle överleva alla kriser och katastrofer genom historien.

Även om man kan fantisera om att mötas efter döden är det nästan omöjligt att stirra Döden direkt i vitögat. Tanken på döden är jävligt obehaglig – men är den rationell? är det inte ett plågsamt, utdraget döende vi bör frukta i stället? Men har man väl dött så är det hela avklarat. Om det vore fysiskt möjligt kunde man andas ut och kanske öppna en butelj champagne: Jesses, vilken lättnad!

Jag försöker besvärja döden med att hitta på berättelser om den: Jag tänker mig döden inte som en återfödelse utan som en baklängesfödelse. När det är dags börjar jag först magra och sedan krympa, från skranklig tonåring till rundnätt tvååring. Sedan förlorar jag förmågan att gå och blir ett spädbarn på tre kilo. Min mamma kommer upp, närmar sig och öppnar sig – och jag slinker in och halar mig uppåt med hjälp av navelsträngens lian. Lägger mig till rätta och kurar ihop. Sedan tillbakabildas jag steg för steg och liknar på vägen olika djurfoster och till slut är jag en tumstor blek gingsengrot. Jag är en liten vattenblåsa. Nu måste jag klyva mig: Vad är jag, spermie eller ägg? Av jämställdhetsskäl väljer jag spermien eftersom jag då får tillfälle att passera också min fars kropp. Spermien övergår i sina förstadier. Till slut är den nästan ingenting. äggviteämnen blir molekyler som blir atomer som blir strängar. Nu hänger fysikerna inte med längre. Min sträng knölar nämligen ihop sig till en liten, liten kula. Vi är tillbaka till före Big Bang. Jag är en punkt så liten och så oerhört tung att om vi vänder på programmet och kör det framlänges kommer jag att explodera och ge upphov till hela Universum.

Fantasier, önsketänkande. Javisst, men varför skulle jag förneka mina flyktfantasier? Religioner må vara system av önsketänkande, förföriska sagor eller mentala manipulationer för att stå ut och få det hela att gå ihop. Gamla religioner omger sig med en air av högtid, med purpur som lagrat vin och en doft av rökelse. Men lång tradition ger inte alltid legitimitet. Religioner äldre än kristendomen, som den återuppståndna Asatron, kan tvärt om väcka löje. Gemensamt för alla religioner är dock förmågan att skapa mening och samhörighet. Detta meningsskapande ter sig stundom naivt, mossigt eller hotar att bli farligt. Men så länge mänskliga rättigheter respekteras – där religionsfrihet ingår men inte är en överordnad rättighet – är det ok för min del.

Per Christian Jersild är född 1935 och har gett ut över fyrtio böcker, bland dem romanerna Barnens ö, Babels hus, En levande själ och Efter floden. Han är översatt till många språk och har erhållit en rad litterära pris. Bland hans fackböcker märks den Augustnominerade Darwins ofullbordade och Den stökiga psykiatrin. Jersild är sedan 1999 ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.