En alltför mänsklig idé

Religion handlar inte om förundran eller vördad inför tillvarons mysterium. Upphovet till Gud är människans dyrkan av sig själv, skriver Håkan Lindgren.

Religionerna är tillbaka, säger man. Är jag ensam om att tycka att det är något underligt med denna senaste våg av religiösa känslor? Den innehåller, skulle man kunna säga, så lite religion.

Brukade inte religionerna säga: ”Människa, var inte så stolt”? I dag är religion en identitet att vara stolt över; religionerna gör sitt bästa för att framstå som den mest lättsårade av våra ömtåliga kollektiva identiteter, som om målet var att få ett gäng fotbollshuliganer att svettas när de möter en grupp troende på gatan. När vi har pratat om religion de senaste tjugo åren har vi pratat om darwinism, skämtteckningar, mordhotade författare, slöjförbud och så vidare. Inget av detta kan med bästa vilja kallas andliga frågor. En våg av andlighet – i Kierkegaards mening, eller Simone Weils, eller Spinozas, för att nämna några få namn – kunde vara intressant, men det är inte vad som pågår nu.

Religionernas återkomst handlar i stället om makten över vardagliga, världsliga ting som aborter, skilsmässor och skolundervisning, det vill säga makten över hur andra människor ska tillåtas leva sina liv. Sådant brukar kallas politik när andra gör det.

Trots allt tal om andliga värden och ett liv efter detta är våra religioner i misstänkt hög grad intresserade av makten över konkreta och praktiska ting. Det ser ut som om de troende inte riktigt litade på det som religionen lovar ge dem: de agerar som om deras enda chans att utöva makt över andra människor var här och nu, i detta liv. Det mesta av det som just nu kallas religion skulle kunna ersättas med lite vanlig egoism och lite vanlig nationalism utan att världen märkte någon större skillnad.

Det är först när man kritiserar något av det ovanstående som man får höra att religion egentligen handlar om något annat. Då kommer de känslosamma orden fram: religion handlar om förundran, om känslan för något större än människan, om Mysteriet.

Men i den mån religionerna strävar efter världslig makt förtjänar de att kritiseras på samma sätt som politiska partier, företag och andra världsliga och maktlystna organisationer. Det är inget orimligt krav; det märkliga är att så många, inte bara de uttalat troende, har börjat ta illa upp av den sortens religionskritik. Den som kritiserar religionernas världsliga maktutövning är intolerant och respektlös, får vi höra. Vad är det för slags respekt man i så fall har brutit mot? Genom det som sägs och inte sägs kan man sluta sig till hur den respekt som skulle göra de troende och deras försvarare nöjda ser ut. Varje uttalande bidrar till att ge den tydligare konturer: det är respekten inför ett hot. Om de troende i stället blåste nytt liv i den ödmjukhet, den osjälviskhet och den generositet som är det bästa i den religiösa traditionen skulle resten av världen frivilligt ge dem något betydligt bättre än den respekt de kräver.

Det är inte rationaliteten, utan just den känsla de troende talar om, känslan för något större än människan, som gör att jag inte kan ta religionen på allvar. Det finns ögonblick av vardaglig förundran som får alla människoskapade religioner att likna en samling dåligt formgjutna plastleksaker med ett ”Made in China” (eller åtminstone ”Made by humans”) stämplat i botten. För den som har upplevt ett par sådana ögonblick blir varje religion irrelevant.

När man använder Mysteriet för att rättfärdiga religionen begår man dessutom ett tankefel. Religionen är nämligen inte särskilt mystisk. Den är motsatsen till det mystiska: den är mänsklig. Det lär finnas tusen skäl att tro. I gengäld finns det egentligen bara ett enda skäl att inte tro, och det räcker förstås. Detta enda skäl har ingenting med Darwin eller big bang att göra. Skälet är att gud, vilket slags gud vi än vill föreställa oss, från den oreflekterade trons skäggige patriark i himlen till mystikerns förtunnade, egenskapslösa, för säkerhets skull närmast frånvarande gud, är en så uppenbart mänsklig idé. Gud är mänsklig, alltför mänsklig – där ligger det enda, stora felet med honom. Det är det som gör att han aldrig kan bli trovärdig. Alla guds inkonsekvenser, alla motsägelser och egenheter i de heliga skrifterna visar att de är människans verk. Mönstret av inkonsekvenser känns igen alltför väl: det är människans fingeravtryck.

Genom religionen dyrkar vi ingenting så mycket som oss själva. Vi dyrkar vårt ego, en fantasiversion av vårt medvetande och vår vilja uppförstorad i kosmisk skala, vi dyrkar de traditioner vi råkat födas in i, och framför allt dyrkar vi våra sociala relationer: förlåtelse, lydnad, tillhörighet och förväntan.

Söker vi efter religionens ursprung kommer vi att hitta människans dyrkan av en spökversion av sig själv. Religionen är en förlängning av de hierarkier vi är vana vid: familjen, gruppen, små och stora härskare. Vi drar ut den sociala pyramiden tills dess spets hamnar i himlen, och i toppen uppstår gud.

Alla förstår vad en gud gör, troende eller inte. Just genom att vara människa vet man det: för det mänskliga sinnet är gudar självklara och lättbegripliga. Verkligheten utanför människan uppför sig däremot ofta kontraintuitivt, att en femkilosvikt inte faller fortare än en enkilosvikt är något vi behöver lära oss. Till och med gravitationen är svårare för oss än gud – redan det borde göra oss misstänksamma. Det säger oss egentligen allt vi behöver veta.

Hur använder man en gud? Mitt förhållande till gud består, liksom som mitt förhållande till andra människor, av förhoppningar, tacksamhet, skuld, förlåtelse, kontaktsökande, underkastelse, oförmåga och tillit. Därmed syns det tydligt att gud är en förlängning av mänskliga relationer och behov.

Vill vi förundras över tillvaron kan vi föreställa oss en foton, ett björndjur eller ett träd. Jämfört med dem är en skapande, straffande, kärleksfull eller för den delen en frånvarande gud inte särskilt främmande: vi förstår honom tvärtom alltför väl. Han passar perfekt in i våra sociala hierarkier, och han är lika perfekt anpassad efter vårt starka, närmast ofrivilliga behov av att upprätta en mänsklig relation till det som ligger utanför oss själva. Gud är våra vanliga mänskliga relationer uppblåsta till kosmiskt format – eller snarare krympta till en abstraktion och placerade utom räckhåll, i ”himlen”.

Eftersom han inte finns är det av förklarliga skäl inte så lätt att få kontakt med honom, men de svårigheter som uppstår när vi försöker upprätta något slags relation till en icke-existerande abstraktion förvandlas av de troende till ett elegant argument för att gud inte kan vara skapad efter våra behov. De troende kan säga: ”Titta, gud är svår, han kan rent av vara irriterande ibland, han är ofattbar, han är främmande, han är inte alls anpassad efter vad som är bekvämast för människan – alltså finns han.”

Och när den patriarkala guden HERREN av någon anledning inte längre är användbar uppmanas vi att glömma honom, som om han aldrig hade varit särskilt betydelsefull. Att vi bör frukta gud hör vi inte längre talas om (det var väl bara en dröm?), i stället förväntas vi köpa idén om religion som förundran. När HERREN har blivit lite för störande, lite för uppenbar, lite för pinsam lyfter man upp religionen till en abstrakt, förfinad sfär och säger att den handlar om något högre, något andligt, övermänskligt och ofattbart. Man placerar dessa abstrakta substantiv högst på den pyramid där man nyss placerade sitt ego, fadern, hövdingen och HERREN. Därefter fortsätter de troende att dyrka sig själva på ungefär samma sätt som förut, de har bara blivit tvungna att ta en lite längre omväg, genom Mysteriet. I mitt tycke är det att missbruka Mysteriet.

Hur goda intentioner de troende än har hämmas religionen fortfarande av detta ursprung. De gör sitt bästa för att tänja religionens begränsningar så långt de kan, och den går motvilligt med på det. De når i vissa fall imponerande långt, men de kan aldrig nå utanför dess inneboende begränsningar.

Om det verkligen var Mysteriet vi människor var intresserade av tvivlar jag på att vi hade konstruerat något som ens avlägset påminner om de religioner vi har. I den religiösa traditionen finns det givetvis personer som har formulerat djupa och ödmjuka tankar. Men det är inte religionen som ger oss denna ödmjukhet, det är vi som gör religionen ödmjuk. En filosofiskt lagd människa kan ta en religion som inte är något annat än en antropocentrisk maktfantasi och förvandla den till ett rum för ödmjukhet och kontemplation. Och nästa troende, om han inte är lika ödmjuk, drar återigen ner religionen i jämnhöjd med sin egen egoism.

Bara i undantagsfall uppträder en visionär som försöker göra religionen till något annat än vad den började som: någon som tar en religion som har sitt ursprung i människans dyrkan av sig själv och försöker vända den i riktning mot något större – en Simone Weil eller en Johannes av Korset. Majoriteten av de troende brukar inte tacka dem för det. Karmelitmunken Johannes av Korset sattes i fängelse av sina egna ordensbröder.

Behöver vi inte det okända? Jo, men religionen är inte det okända. Den är en parasit på det okända.

Så gott som alla civilisationer, skriver André Malraux i La tête d’obsidienne, har fört en dialog med det okända och det ovetbara. Människans medvetande har alltid haft en bakdörr mot det okända (det ordlösa eller det oförbrukade) och det är nog inte hälsosamt att försöka plugga igen den. Vår tids förhållande till det ovetbara skiljer sig däremot på ett intressant sätt från de tidigare, fortsätter Malraux: Vi är den första civilisationen som skiljer det ovetbara från religionen och vidskepelsen.

Eller rättare sagt: Vi skulle kunna göra det. Alltför ofta blandar vi fortfarande ihop vårt behov av det ovetbara med våra människoskapade religioner, tills vi tror att vi måste försvara religionen, vare sig vi tror på den eller inte, för att inte hamna i ett rationellt helvete, där lufthålen mot det ovetbara har svetsats igen.

En sekulär världsuppfattning utesluter inte förundran inför tillvaron, det är tvärtom bara så man kan börja göra denna förundran full rättvisa. Att kalla vår förundran inför det ovetbara religiös är att förnedra den.

Så och så många miljarder troende, säger man. En siffra som duger bra när man vill visa hur stor och viktig religionen är. Men om någon vill titta närmare på hur religion utövas i praktiken duger inte de där miljarderna längre, då är det ofint att ens nämna dem. Så fort någon vill granska religionen är den inte längre lika med de troende, då är den plötsligt ett ideal. Vi ska inte titta för noga på vad de troende gör, religionen finns inte där, den finns i himlen. De kristnas hets mot homosexuella i Uganda? Glöm den, den är inte representativ. Religion påstås alltid vara något annat än vad majoriteten av de troende gör.

Den nuvarande uppsättningen gudar är för övrigt kanske den mest fantasilösa i människans historia. En gud som inte får avbildas, en vars namn inte får nämnas och en som är så hög att han knappt har några egenskaper alls. Det ser en aning blekt ut, eller hur? Om jag tvunget ska ha en gud vill jag ha en som är färggrann som en giftig regnskogsgroda.

Det finns en anledning till att våra gudar inte längre ser ut på det sättet: De monoteistiska religionerna har förstått en viktig sak, och det är att gud måste skyddas från oss. Ju mer vi tänker, desto mer abstrakt måste vi göra gud. Han tål inte att vi rör vid honom, att vi verkligen tänker på honom. Någonting har förändrats, och färgrika gudar i form av djur eller gudar med burleska personligheter är inte längre möjliga, de skulle vittra sönder. Bara en gud som är oberörbar, som i princip är förbjuden för oss kan hoppas överleva i vår tid.

De troende har inte tänkt igenom vad en guds existens verkligen skulle innebära. Gud gör världen meningsfull, sägs det, genom att förvandla den till en berättelse om tillhörighet, det vill säga genom att förvandla den till samma slags berättelse som människans sociala rum – men för att han ska kunna göra det måste ett annat slags mening försvinna. Vi har inte frågat oss vilket slags mening som går förlorad när man trycker in en gud i världen.

Världen – det där grässtråt eller molnet du beundrar när du tycker att världen är ett underverk – är meningsfull just genom att den inte är ett uttryck för någons vilja. Inte för människans och inte för guds. Det är det som ger världen det lilla stråk av meningsfullhet som finns. Allt det som gör världen till ett underverk på dess eget lågmälda sätt går förlorat om vi lägger till en gud. Du kan inte både ha gud och det där lilla solskenet på grässtråt – du kanske tror att du kan det, men där finns en olöslig motsättning. Så fort solskenet blir ett uttryck för någons vilja, eller bara om det iakttas från en guds överlägsna position, förändras det och något litet går förlorat. Det värmer inte på samma sätt längre.

Eller jämför med att gå omkring i en stad. Du kan aldrig slappna av helt i en stad, och det tror jag beror på att allt som omger dig är gjort av människor, allt är ett uttryck för någons vilja och någons aktivitet. Men när du kommer ut i en skog sker en liten men betydelsefull förändring: du slappnar av på djupet, på ett sätt du aldrig kan göra i en stad. Mängden av intryck stressar inte längre, utan stimulerar dig. Föreställ dig nu att du fick veta att den där skogen du tycker om att gå i inte är någon riktig skog, att den planterats av en HERRE som utformat varje detalj så att den inte ska gå att skilja från en verklig urskog. Oavsett hur kärleksfull den där HERREN är blir det inte längre samma sak. Du skulle gå i hans omsorgsfullt planerade park och sakna en riktig skog.

Det är bara en värld som inte är skapad av någon, en värld som är meningsfull eller meningslös i sig själv, som tillåter oss att slappna av, som erbjuder ett rum utanför oss själva där vi kan andas ut, och där vi kan andas in något annat än det vi redan tänkt. Hur försvinnande liten den meningen än är, är den bättre för oss än allt en gud skulle kunna ge.

Man skulle kunna invända att idén om gud är nödvändig av ett annat skäl: den är människans sätt att nå en djupare, fullständigare kontakt med sig själv. I de ögonblick när kontakten uppstår är den verklig, även om gud inte finns. Den fungerar rent av bättre utan honom: om han fanns skulle han bara vara i vägen när vi söker vår förlorade kontakt med oss själva. För att hämta den styrka som är vår egen måste vi tro att den kommer utifrån. Kanske måste vi ha den sortens mentala redskap för att kunna hämta saker på djupet ur oss själva, redskap som bara fungerar så länge vi inte är medvetna om dem som redskap.

Vi har musik, konst, religion och vetenskap, men vi förminskar oss själva om vi tar för givet att det kommer att stanna där. I brist på ett bättre samlande namn för den sorts företeelse som religionen, musiken, konsten och vetenskapen är skulle man kunna kalla dem metafysiska rum. Vilka andra sådana rum människan skulle kunna utveckla har vi inte ens börjat föreställa oss. Varför skulle vi vara nöjda med dem vi har? Religionen var förmodligen bara det första i en lång serie sådana rum. Vi är, om vi vill, ännu bara i början.

Håkan Lindgren

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker