”Jag vill varna folk för struntprat”

Stephen Law berättar om intellektuella svarta hål och sin nya bok Bluff.

Christer Sturmark: Kan du berätta lite om din bok Bluff: Konsten att genomskåda gurus, kvacksalvare och andra som vill lura dig?

Stephen Law: Boken handlar om att det i vårt kulturella landskap finns ganska många trossystem som människor kan stängas in och bli intellektuella fångar i. Jag skev boken för att uppmärksamma sådana potentiella ”intellektuella svarta hål”, som jag kallar dem. Ibland rör det sig om ganska oskyldiga trossystem. En del människor tror på älvor, men det är inget att bry sig om. En del trossystem är däremot riktigt farliga. Det finns till exempel alla möjliga religiösa sekter och olika slags naturmedicin som folk tror på – som de ibland använder i stället för konventionella läkemedel mot riktigt allvarliga sjukdomar, vilket i vissa fall har lett till dödsfall.

Dessutom kan sådana farligare trossystem göra att människor löper risk att bli utnyttjade. Jag skulle bli orolig om någon religiös människa kom fram till min dotter med en broschyr och försökte säga ”Har du hört den goda nyheten?”, vad nu det kunde vara. Hon skulle kunna fastna i samtalet och dras in i ett trossystem där någon kanske skulle försöka utnyttja henne längre fram. Kanske skulle de försöka ta hennes pengar eller försöka manipulera och utnyttja henne på andra sätt. Det finns många sådana trossystem, och jag tycker att alla ungdomar borde bli medvetna om dem och hur de verkar. De borde få lära sig att försvara sig mot sådant.

Christer Sturmark: Får jag ge ett exempel? Här i Sverige är det till exempel mycket populärt med tv-program där någon talar med andar genom ett medium. När man kritiserar sådana program säger många: ”Men det gör ju ingen skada, och om människor har förlorat en närstående så kan det kännas tröstande att tro att man kan få meddelanden från den döda.” Vad skulle du svara på det?

Stephen Law: Då tycker jag att man uppmuntrar människor till slappt och slarvigt tänkande. Även om det inte finns några uppenbara faror i att tro på spöken, riskerar man kanske att utnyttjas på andra sätt när man väl har öppnat den dörren och sänkt den intellektuella garden. Om man tror att människor kan vara synska och kommunicera med ens döda familjemedlemmar, finns det människor som påstår sig kunna göra det och som tar rätt bra betalt för att sätta någon i kontakt med sitt döda barn. Det tycker jag är inte bara smaklöst utan moraliskt förkastligt. För mig är det en mycket allvarlig from av utnyttjande som vi borde göra någonting åt.

De där programmen är ofta ganska oansvariga i hur de presenterar vad de har för stöd för vad de säger. Min vän professor Chris French, som är skeptiker, har varit med i ett sådant program. Någon i det programmet hörde en viskning i mörkret, som en väsning intill örat. Ljudet spelades in och dokumenterades i programmet. Senare kom Chris tillbaka för att undersöka ljudet och upptäckte att det fanns en automatisk luftfräschare i rummet. När någon gick förbi sa den ”Psst” och sprutade ut lite luftfräschningsmedel. Det var det som personen hade hört. Chris hörde av sig till programmet och talade om det, men man tog inte med detta i sändningen. De tog bara med den dramatiska händelsen, inte förklaringen. Det tycker jag är oerhört oansvarigt. Det skapas ett intryck i medierna av att det finns bevis för sådant här, men i själva verket finns det ingenting alls som stöder det. Man kan förstå varför så många människor tror att det gör det, när de ständigt får höra den här ensidiga propagandan.

En del av problemet är nog att de som faktiskt tror på fenomenen sätter ribban för bevisen mycket lågt. De upplever vissa slags stöd som mycket övertygande, till exempel vittnesmål från vänner och familj om att ”jag tänkte på den-och-den, och så ringde telefonen, och tänk, det var hon!” eller ”Fred hade så hemskt ont i ryggen, men så gick han till någon som håller på med healing, och han fick aldrig mer ont i ryggen. Visst är det helt fantastiskt?” Folk samlar på sig massvis av sådana historier och tror att de visar att fenomenen är verkliga. Anekdoter brukar vara saftiga och dramatiska, och de kan väcka starka känslor hos folk. Man brukar inte känna lika starkt inför torr statistik där det framgår att det inte ligger någonting bakom historierna. Tyvärr låter sig vissa övertygas av den anekdotiska bevisföringen, och då får man helt enkelt tålmodigt förklara att enstaka fall faktiskt inte är tillnärmelsevis så bra bevis som de tror. Och det är bland annat det jag vill göra i boken. Om man kommer på sig själv med att lägga fram högvis med anekdoter som stöd för ett trossystem, så ska det börja blinka en liten lampa. Det är ett varningstecken för att man har att göra med ett intellektuellt svart hål.

Christer Sturmark: Anekdotisk bevisföring är alltså ett intellektuellt svart hål?

Stephen Law: Det är ett varningstecken. Om man godtar anekdotisk bevisföring i vissa fall, måste man göra det i en massa andra knasiga sammanhang också. Bara för att man inte har kunnat förklara en händelse på något jordnära sätt som ändå låter trovärdigt, innebär det inte att det genast blir rimligt att tro på en fantastisk och övernaturlig förklaring.

Här är ett exempel: år 1967, tror jag, kom det in rapporter om ett UFO över en plats i USA där man höll på att bygga ett kärnkraftverk. Natt efter natt dök föremålet upp, och säkerhetsvakterna rapporterade det. Polisen kom dit, och flera poliser rapporterade att de hade sett samma konstiga ljus på himlen. En domare på orten sa samma sak. Ett av vittnena hade sett någonting som var större än månen och rektangulärt. Någon sa att föremålet brann, och så vidare. Trovärdiga ögonvittnen gav alltså mycket dramatiska beskrivningar, oberoende av varandra, flera nätter i rad. Dessutom dök något mystiskt upp på radarskärmen i kontrolltornet för ortens luftfart ungefär samtidigt. Vad var nu detta för fantastiskt främmande föremål? Ett par reportrar åkte dit och undersökte saken, och de slogs av samma fantastiska ljusfenomen. De försökte jaga det i sin bil, men upptäckte att hur fort de än körde hann de aldrig ikapp det. Till sist klev de ur bilen och tittade på ljuset i ett långt teleobjektiv, och fotografen sa: ”Det där är ju Venus. Det är planeten Venus.” Det var faktiskt inget annat. Det var rena turen att det här aldrig hamnade i ufologins annaler som ett av de stora ouppklarade fallen. Många oberoende vittnen, som till råga på allt var erfarna poliser, och en blip på radarskärmen från en oberoende källa. Tillförlitliga bevis. Inte kunde det väl bara vara planeten Venus, skulle folk säkert ha sagt. Men det var det faktiskt.

Ett av problemen när man börjar ge sådana här enkla förklaringar till fenomen som folk har rapporterat är att de tar det personligt. De tror att man antyder att de antingen är idioter eller väldigt godtrogna och enfaldiga, och man kanske inte alls antyder något sådant. Det har hänt att mycket intelligenta människor har trott riktigt dumma saker.

Christer Sturmark: Kan du ge några fler exempel på svarta hål ur boken?

Stephen Law: Ett av de exempel jag fokuserar på är Kristen Vetenskap, Christian Science. Det är inte konventionell kristendom, utan ett slags healingteori som ska föreställa vetenskaplig. De tror att sjukdom är en illusion, att den bara sitter i huvudet, och att man kan tänka sig frisk. De tror också att de har upptäckt hur Jesus helade människor och att de kan göra samma sak, att det bara är en fråga om mental kontroll. Dessutom tycker de att de har vetenskapliga bevis för hur bra metoden fungerar, eftersom de har flera tusen vittnesmål, som de har samlat in under flera årtionden, från människor som har använt Kristen Vetenskap och sedan mått bättre. De hävdar alltså att de sysslar med vetenskap eftersom det bygger på empiri. Observationer.

Men om man undersöker vittnesbörden ser man att många av dem rör mycket triviala åkommor som det är svårt att avgöra om man verkligen har eller inte, och saker man blir frisk från ändå, som förkylningar och inflammerade nagelband. Vad som inte tas upp är de fall där Kristen Vetenskap användes men inte fungerade. De räknar bara träffarna, inte missarna. Det är en klassisk form av svart hål. Om jag skjuter med hagelbössa mot en ladugårdsvägg där det sitter en måltavla så träffar jag nog tavlan med ett par hagel. Om jag sedan visar dig tavlan så säger du säkert ”Wow, vilken bra prickskytt du är”, tills du lyfter blicken och får syn på alla bomskott på väggen. Det är så Kristen Vetenskap-utövare gör. I verkligheten finns det många, många fall där man har använt Kristen Vetenskap utan att patienten har blivit bättre. I en del av fallen har barn dött. När en sjuåring hade blindtarmsinflammation gick familjen inte till läkare, utan till en Kristen Vetenskap-utövare som bad för dem. Några dagar senare dog barnet. Detta hände för föräldrarna litade på att Kristen Vetenskap fungerar bra. Då blir det uppenbart att det inte bara handlar om ett knasigt trossystem, utan om något som påverkar människors liv.

Christer Sturmark: Hur bör ett samhälle hantera sådana saker? Borde samhället förbjuda föräldrar att uppfostra sina barn på det sätt som deras trossystem föreskriver?

Stephen Law: Ja, om det betyder att barnet inte får ordentlig sjukvård, så måste samhället förstås gripa in.

Christer Sturmark: Just nu finns det ett svenskt fall där en strängt ortodox fundamentalistiskt judisk familj vill ge barnen hemundervisning. I Sverige är det svårt att få tillstånd att hemundervisa barn över huvud taget, men i det här fallet fick familjen det. Det har skapat en hel del diskussion, och fallet ska prövas av en högre rättsinstans, så än så länge vet vi inte hur det kommer att bli. Men vad skulle du säga om det?

Stephen Law: Jag känner inte alls till detaljerna i det här fallet, så jag kan inte vara helt säker, men spontant lutar jag åt att föräldrarna inte borde få göra det. Jag tycker att varje barn har rätt att själv bestämma vilken religion det ska ha. Barn ska uppmuntras till att tänka och ifrågasätta. Men så blir det inte om barnet nekas möjligheter av det här slaget. Om man sätter tvångströja på barns tankeförmåga blir de faktiskt mentalt handikappade. Och då borde man nog ingripa och hindra det från att hända, precis som man skulle ingripa och hindra ett barn från att handikappas fysiskt. Jag har inga problem med att folk uppfostrar sina barn inom ramarna för religiös tro, och om de till och med vill skicka barnen till religiösa skolor så är det också okej. Men alla barn borde få möjligheten att tänka och ifrågasätta. En anledning till att det är en mycket god idé är att barnen blir mycket mer intelligenta. Det har forskats på kurser i filosofi för barn i skolor, och studierna visar att barnen inte bara får ökad emotionell mognad och interagerar mer effektivt med varandra – till exempel brukar mobbning vara ovanligare på skolor med sådana kurser. Kvaliteten hos lärandet ökar, barnen blir mycket mer intelligenta. Ett test i Skottland visade på omkring sex poäng högre intelligens, till exempel.

Så det finns all anledning att lära barn att tänka och ifrågasätta ur ett utbildningsperspektiv, men jag tycker dessutom att det är moraliskt viktigt. Paret Pearl och Samuel Oliner har undersökt vilken bakgrund de människor hade som räddade judar undan Förintelsen. Religiösa påstår ofta att det framför allt var religionen som drev människor att rädda judar. Det visade sig att det inte stämde. Vad som framför allt skilde hjälparna från icke-hjälparna var att de hade uppfostrats att tänka och ifrågasätta. De hade fått en icke-auktoritär uppfostran. En sådan är mycket viktigare om man vill att ens barn ska bli medborgare som gör det rätta även under mycket svåra förhållanden. Ser man tillbaka på 1900-talet och alla dess katastrofer, så hade några med religion att göra och några inte. Vad vi bör göra för att förhindra sådana katastrofer är att se till att barn växer upp till medborgare som tänker själva och inte bara passivt accepterar. Och om vissa människor, judar i det fall du nämner, skulle uppfostra sina barn på ett sätt som i praktiken stänger av deras förmåga att tänka och ifrågasätta, så tycker jag att det är ganska ironiskt. Det är faktiskt det sista de borde göra, tycker jag, särskilt om de är judar. Jag tycker alltså att barnen har rätt att uppfostras i en situation där de åtminstone ges möjlighet att välja själva. De kanske ansluter sig till någon form av religiös tro senare. Vi ska inte säga åt dem att bli ateister allihop, verkligen inte, men de borde få lära sig att tänka och ifrågasätta. Det är bra ur utbildningssynpunkt, men jag tycker att det också finns en verklig bakomliggande fråga om moral här.

Christer Sturmark: Visst har din bok funnits utgiven på engelska ett tag nu? Vad har den fått för reaktioner?

Stephen Law: Jag har fått bra recensioner. Men en del människor har retat sig på den. Går man ut på nätet kan man hitta en eller två riktigt fientliga recensioner från religiöst håll, men jag visste att det skulle bli så. Boken vänder sig inte specifikt mot religion, men den innehåller en hel del exempel från religionen, till exempel Kristen Vetenskap som vi nämnde förut, och ung jord-kreationism. Förmodligen är det så att många som är mer konventionellt troende, utan att de för den sakens skull håller på med Kristen Vetenskap eller något sådant, mycket väl kan tänkas märka att de använder samma tekniker som knäppskallarna använder. Det är en mycket obehaglig insikt. Och det är faktiskt ett av de mål jag har med boken, att få folk att inse att de – inte alla troende, men en del – faktiskt skyddar sina trosföreställningar med hjälp av precis samma struntprat. De kan säga: ”Vår Gud låter sig inte sättas på prov”. De använder samma gamla strategier för att göra sig immuna mot kritik. De förlitar sig i mycket stor utsträckning på anekdotisk bevisföring, visserligen två tusen år gamla anekdoter, men fortfarande bara anekdoter. Jag visste att vissa troende skulle reagera på ett ganska fientligt sätt. Men jag är bara ute efter att varna folk för struntprat i allmänhet. Sådant finns utanför religionen, men det finns mycket struntprat inom religionen också. Jag har försökt vara rättvis, men många människor ser det uppenbarligen inte så.