Beteendeförändringar, tag plats!

Vår rumsliga miljö är inte byggd för 2-metersregeln.

DEN 17 APRIL 2020  stängdes framdörrarna på Skånetrafikens bussar. Stängningen, en följd av covid-19-pandemin, hade föregåtts av ett skyddsombudsstopp, följt av ett beslut från Arbetsmiljöverket. Påstigningen sker annars vid chauffören för att biljetter och personerna som stiger på lätt ska kunna granskas.

Samtidigt som framdörrarna stängdes, skildes chauffören från resenärerna med hjälp av en tejpremsa. Skyltar sattes upp på dörrarna om att framdörren var avstängd och att det var viktigt att hålla avstånd.

Det råder delade  meningar  om hur social distansering ska tillämpas och hur långt avstånd som faktiskt kan klassas som distanserat. Folkhälsomyndighetens riktlinjer är generella och går inte in på detaljer om exakt hur vi bör bete oss. På dess webbplats lyfter man dock ett antal gånger fram »en armlängd« som ett lämpligt avstånd. Hur lång en arm är varierar från individ till individ, men en arm, inklusive utsträckt hand och fingrar på en vuxen person, är ungefär 70 centimeter. På 1177 Vårdguiden anges i stället 2 meter som det korrekta avståndet för social distansering. Även Svensk Handel rekommenderar ett eget mått: 1,5 meter. De olika avstånden gör kombinationen beteende och rum än vanskligare att få ihop, både för dem som ansvarar för rummen och för dem som brukar dem. I den undersökning vi gjort av en av Skånetrafikens stadsbussar har vi definierat social distans som 2 meter, eftersom det är det avstånd som tydligast kommunicerats i informationskampanjer.

När vi studerar Skånetrafikens stadsbuss närmare visar det sig vara omöjligt att hålla 2 meters avstånd. Bussen i sig är bara 2,5 meter bred – om man mäter på utsidan. På insidan går det inte att passera någon för att komma till en sittplats, eller att sitta fler än en person på var fjärde stolsrad, om avståndet ska hållas. Om råden om social distansering skulle följas, skulle det bara få plats sex personer i en buss. Hur dessa ska placera sig måste de själva improvisera fram. Om de även ska hålla 2 meter mellan varandra under av- och påstigning får det bara plats tre resenärer per buss.

Resenärerna har med andra ord inte något stöd för ett riskfritt beteende i bussens fysiska form. Det är upp till resenärerna under bussresan: Hur nära kan jag sitta någon annan? Hur tätt intill kan jag passera ? När måste jag hålla andan? När tittar jag surt och när säger jag till om jag tycker att någon annan beter sig fel? Ska jag använda riktlinjerna om social distansering från Folkhälsomyndigheten eller från 1177?

Kollektivt resande i ett samhälle där allvarliga smittsamma sjukdomar sprids, ställer helt andra krav än de som tillgodoses av Skånetrafikens stadsbuss. Trots skyltar, tejp och resenärernas ständiga »förhandling« med sig själva och varandra, är det omöjligt för dem att hålla social distans. Ett rum är utformat utifrån ett visst sätt att interagera, och det mänskliga beteendet måste ha ett stöd i den rumsliga planeringen. Men mänskligt beteende förändras och detta tar tid, oftast längre tid än vad det tar att organisera om ett rum. Men hur blir det när rummet ifråga ger stöd åt ett beteende som inte längre är möjligt? En beteendeförändring måste ta plats.

DET VÄSTERLÄNDSKA samhället har sedan andra världskrigets slut till största delen utvecklats i samma riktning, världen har moderniserats och likriktats. Beteenden, politisk och ekonomisk ordning samt fysisk form har optimerats för varandra. Städer, byggnader och kollektiva transportmedel som bussar och tunnelbanor ser ungefär ut på samma sätt oavsett var man befinner sig. Den fysiska formen av infrastruktur – till exempel utformningen av trottoarer och bussinteriörer – ger stöd åt beteenden och underlättar en viss form av interaktion. Den här moderniseringen av samhället sammanfaller med antibiotikans genomslag; det moderna livet underlättas av en effektiv behandling av infektioner.

Under 2020-21 har covid-19-pandemin medfört en ny uppsättning beteenden, förhållningssätt och praktiker kring infektioner i samhället. De existerar i samma fysiska form som fanns före pandemin, en form skapad av och för samhället som det såg ut då. Vi menar att de erfarenheter som covid-19-pandemin ger oss kan användas för att reflektera över ett samhälle där antibiotika inte längre fungerar. Vad får en förhöjd infektionsrisk i samhället för konsekvenser för beteenden och fysisk form? Utan infektionsrisk fungerar bussen som det är tänkt: passagerare går på vid chauffören och det finns plats för 30 sittande och 71 stående.

Även om det kanske inte är helt uppenbart präglas vår vardag av metoder för att inte sprida infektioner. Stadsbilden förändrades markant i och med tuberkulossmittan, bordsskick och dukning kan också spåras till minskning av smitta. Den tyske sociologen Norbert Elias beskriver hur vett och etikett är resultat av en civilisationsprocess för hur vi ska interagera med varandra. Att till exempel nysa rakt ut, spotta vid matbordet och doppa fingrarna i såskoppen »känns« fel att göra bland andra människor. Detta resonemang finns också i antropologen Mary Douglas arbeten, där hon visar att synen på smuts och renhet både binder samman och distanserar människor från varandra. Att vi dukar bordet på ett visst sätt, städar inför besök, tar av oss skorna i hallen och hostar i armvecket är ritualer som hjälper oss att kontrollera spridning av mikrober i våra sociala relationer. Människan är social och det sociala livet ska helst vara riskfritt.

Den fysiska omgivningen sätter ramar för och påverkar mänskligt beteende. Den uppmuntrar och ger stöd åt vissa typer av agerande och försvårar för andra sätt att handla. Det är enklare att hålla hemmet rent, undvika smuts och sköta den personliga hygienen när våra bostäder har rinnande vatten. Att tvätta händerna, åtminstone efter toalettbesök och före maten, är ett beteende som både anses höra till gott uppförande och hindrar smittspridning. Ett gott uppförande anses också vara civiliserat och följer ett historiskt spår; ett resultat av tidigare erfarenheter. Det var en lång process att ge svenska bostäder tillgång till rinnande vatten och faciliteter för personlig hygien. Den startade i andra halvan av 1800-talet, när centrala vattenverk och ledningsnät började anläggas, och höll på ända in på 1970-talet, när gamla hus med bostäder utan badrum och toalett revs eller byggdes om. I dag tar vi rinnande vatten, toalett och badrum för givna. Under covid-19-pandemin har vikten av handtvätt åter blivit ett centralt budskap för att minska smittspridning. Att det finns rinnande vatten tar vi för givet, men att inte sätta sig bredvid någon på bussen eller gå in i en redan upptagen hiss är inte något vi självklart undviker. Rummet är skapat för ett beteende som nu är riskfyllt.

Under covid-19-pandemin har det fysiska rummet fyllts av riktlinjer från myndigheter, avskärmningar, skyltar och klistermärken för att vägleda oss och förhindra improvisation. Hela vårt sätt att interagera med varandra och med den fysiska form som omger oss ska förändras, men den fysiska formen har inte hunnit ikapp. Ibland är riktlinjerna samstämmiga och hjälper våra interaktioner, ibland är de mångtydiga och motsägelsefulla. Vi hamnar då i förhandlingar med våra medmänniskor, eftersom våra nya beteenden inte är etablerade och överenskomna; de är snarare pådyvlade än grundade. Det är inte lika självklart att hålla avstånd som att inte doppa fingrarna i såskoppen. Blir det sociala livet riskfyllt av någon anledning träder vi in i ett undantagstillstånd.

OM VI GÅR MOT ett samhälle där vi ofta eller alltid måste hålla social distans, där vårt ändrade beteende är en del av en civilisationsprocess, kommer skyltar, pilar och klistermärken ständigt att behöva visas, till dess att designen blir riskfri, eller i alla fall ger oss stöd åt ett riskfritt beteende. Det är ett omfattande arbete – precis som med tillgången till rinnande vatten. Hela stadens infrastruktur påverkas: Hur breda måste trottoarerna vara för att få plats med socialt distanserade busshållplatser? Hur ofta måste bussarna gå för att inte vara fullsatta? Vad ska det kosta att transportera arbetskraft till arbete?

Det ur smittsynpunkt riskminimerande beteende som nu påbjuds i mötet med andra människor är resultatet av en viruspandemi, men i en postantibiotisk framtid kan det vi i dag uppfattar som ett undantag vara det normala, för att inte säga oundvikliga. Detta kommer att ställa nya krav på den fysiska formen i det offentliga rummet. Enligt riktlinjerna för att hålla avstånd behöver vi helst vara minst 2 meter från varje människa vi inte känner för att minska smittorisken. Det kräver en yta på cirka 4 kvadratmeter per person.

Vårt beteende behöver stöd från formen för att bli praktiskt möjligt (det går till exempel inte att hålla 2 meters avstånd i en hiss som är 1,5 meter bred). För att nå en levbar framtid som möter både individernas och samhällets behov, måste vi ifrågasätta och ändra, inte bara våra beteenden, utan även det som förankrar och stödjer våra beteenden: ekonomi, politik, arbete och infrastruktur, och även vår fysiska miljö.

HENRIK LOODIN är sociolog vid Lunds universitet. Forskar om hälso- och sjukvårdens förutsättningar och om hur hälsa tar sig uttryck i samhället.

DANIEL PERSSON är praktiserande arkitekt och arbetar med deltagandeprocesser som undersöker människors och samhällens samspel med den fysiska miljön.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker