Svensk sjukvård 1978-2012

Mycket har hänt men många problem är desamma, skriver P C Jersild som återvänder till sin uppmärksammade roman Babels Hus.

Härförleden var jag inbjuden att tala om en roman som jag skrev för 34 år sedan, Babels hus. Boken handlar om en äldre man, Primus Svensson, som tas in på ett fiktivt storsjukhus i Stockholm. Romanens första del berättar hur han vårdas för hjärtinfarkt, i den andra delen behandlas han för cancer i bukspottkörteln. Romanen väckte på sin tid – 1978 – en hel del rabalder. Men vilken relevans har den nu efter så många år? För att hitta en meningsfull ingång till föredraget satte jag mig ner och funderade över vad som har hänt med sjukvården sedan 1978. Och vad som inte har hänt.

Alla diskussioner om sjukvård bör ta sin början i demografin, kunskapen om hur befolkningen ser ut – och i den politiska situationen, vilken sorts land vi lever i. Några dramatiska förändringar i befolkningen har knappast skett de senaste decennierna. Men vi har blivit någon miljon fler, medellivslängden har ökat liksom andelen pensionärer och antalet utlandsfödda.

Och den politiska situationen? Sverige är fortfarande en parlamentarisk demokrati. Det gamla klassamhället med en stor arbetarklass, en mindre medelklass och en liten överklass finns inte kvar. Men klasskillnader finns: överklassen är fortfarande liten och frodas. Medelklassen har brett ut sig och intar den politiska mitten med en sådan tyngd att inget politiskt parti kan nonchalera dess krav, inte minst på vårdområdet. Den tidigare industriarbetarklassen har ersatts av kroppsarbetande kvinnor inom vård och omsorg. Under detta låglöneskikt finns alla de som inte lyckats få jobb för att de diskrimineras, är sjuka eller har för låg kompetens.

Nästa steg i analysen är att titta på sjukdomspanoramat: vilka sjukdomar som kan drabba oss i olika åldrar. Den mest pedagogiska bild som kan ritas över vårdbehovet är en J-kurva med ålder på baslinjen och vårdbehov på den vertikala axeln. J-kurvan visar att sjukligheten är stor i spädbarnsåldern för att sedan sjunka snabbt och inte börja stiga igen förrän bortåt pensioneringen. Störst behov av vård alla kategorier har gamla människor, särskilt de lågutbildade. Medan de medelålders produktiva i kurvans botten är förhållandevis friska. Vårdbehovet styrs i princip av ålder och klass.

I stort sett plågas Sveriges befolkning av de gamla vanliga sjukdomarna. Bland dödsorsakerna dominerar hjärtinfarkt, stroke och cancer, sjukdomar som främst drabbar de äldre. Men i marginalen har det skett några anmärkningsvärda förändringar. År 1978 trodde man att de allvarliga infektionssjukdomarna var på väg att försvinna i den rika delen av världen. Några få år senare identifierades hiv/aids som nu drabbar många miljoner jorden runt. Samtidigt har antibiotika mist sin skärpa sedan en räcka bakterier blivit resistenta. Inte nog med det, det lanseras nästan inga nya antibiotika. Antibiotika passar nämligen dåligt in i ett kommersiellt system. Det är dyrt att forska fram nya läkemedel. Stora mängder piller måste kunna säljas för att täcka forskning och aktieutdelning. Men antibiotikakurer är ofta korta, kanske 10–20 tabletter. Industrin vill hellre satsa på mediciner som äts under många år, som piller mot högt blodtryck.

Har det inte hänt något positivt på behandlingssidan? Absolut. Fler överlever hjärtinfarkt. Barncancer – förr nästan alltid dödlig – kan nu ofta framgångsrikt behandlas. Förbättrad narkosteknik gör att allt äldre kan opereras. Många långt upp i åren får nya höfter. Ännu fler opereras för starr. Inom psykiatrin finns SSRI-preparaten (”lyckopillren”) som spelar en stor roll i depressionsbehandlingen.

1978 talades det knappast alls om besparingar. Vården fick i stort sett de pengar man begärde. Nu är läget som bekant radikalt annorlunda. Trots att Sverige inte lägger ner särskilt stor andel av BNP på vård – vi ligger strax under mitten i Europa och hästlängder efter USA – kommer ständigt nya sparkrav. Till detta kan läggas privatiseringarna vars positiva sida är ökad effektivitet och valfrihet; till det negativa måste räknas bristande kontroll, så som höstens Caremaskandal har visat.

Det stora resursglappet ligger i gränslandet mellan sjukvård och omsorg. Man skulle kunna tro att en ökad andel äldre skulle leda till en utbyggnad av vård och omsorg. Utvecklingen har dessvärre gått åt andra hållet. Regeringen lovar förbättringar samtidigt som sparkraven tvingar kommunerna att lägga ner allt fler vårdplatser. Resultatet blir en hotande misär i äldrevården.

Vad har hänt med de stora sjukhusen? år 1978 hade Sverige ännu av tradition ett högt antal vårdplatser per tusen invånare. Nu ligger vi i botten. För att klara behovet måste vårdtiderna kortas radikalt. Utredningar och efterkontroller får i stället tas över av öppenvården. Den har också byggts ut kraftigt men inte alltid där den bäst behövs eftersom etableringen är fri.

Boktiteln ”Babels hus” är en förvrängning av Bibelns Babels torn. För att de högfärdiga människorna inte skulle kunna bygga sitt himmelshöga torn slog Gud dem med språkförbistring. Språket är ett av romanens grundteman. På ett stort sjukhus råder ständig språkförbistring. En allt större andel hjälpsökande behöver numera tolk. Det råder också ett kommunikationsgap inte bara mellan läkare och patient utan också mellan olika yrkeskategorier. Som mellan medicinare och jurister i det uppmärksammade fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

På språkfronten har läget knappast ändrats. Om tiden i långa stycken sprungit ifrån romanen som samhällsskritik, finns människorna i den kvar. Inte minst den lilla människans ofrivilliga möte med den stora medicinska maskinen, sjukhuset.

Per Christian Jersild är född 1935 och har gett ut över fyrtio böcker, bland dem romanerna Barnens ö, Babels hus, En levande själ och Efter floden. Han är översatt till många språk och har erhållit en rad litterära pris. Bland hans fackböcker märks den Augustnominerade Darwins ofullbordade och Den stökiga psykiatrin. Jersild är sedan 1999 ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.